BERÄTTELSER.

Del 7

”Jag skrattar och ett litet leende dyker upp i Cassandras mungipa”

”Vänd dig inte om”.

Jag tittar oförstående på Sandra. Säger man ”vänd dig inte om” är det väl självklart att jag kommer vända mig om. Jag ser mig omkring tills en person fångar mitt intresse. Det är man. Han verkar vara några år äldre än mig, hans hår är en rufsig blond lejonman och hans ögon är mörkt bruna. Han sitter på andra sidan baren, iklädd slitna byxor och en skjorta så uppknäppt att man kunde se hans spända bröstkorg. Mannen tittar åt mitt håll och ler sensuellt när han ser att han fångat min uppmärksamhet. Jag rodnar och viker undan blicken innan han hinner se mina hettande kinder. Jag vänder mig om till Sandra igen. Hon suckar irriterat åt att jag lyckats bli upptäckt så enkelt. Men snart börjar vi konversera om annat igen.

Då och då under kvällen söker sig min blick tillbaka till mannen vid baren. Han sitter kvar på sin plats, dricker någon gulaktig vätska ur ett shotglas. Han fortsätter att le det där sensuella leendet som får mina knän att kännas svaga.

Cassandra fortsätter prata om något – den hemskt långsamma betjäningen, tror jag – när min blick återigen söker sig till baren. Men mannen är inte där. Nästa ögonblick känner jag en närvaro intill. En ursäktande hostning fångar min uppmärksamhet och får mina ögon att möta hans.  

“God kväll, mina damer”, säger han med en lekfull nickning samtidigt som han sätter sig på en ledig stol i vårt bås. Han har en kraftig brytning som får min andning att bli tung. Han är ännu mer attraherande på nära håll. Hans perfekta tänder glimmar i den låga belysningen och det mörka ögonen verkar svarta.   

“God kväll”, stammar jag, borttagen av den här mannens skönhet. Min nervösa hälsningen får det där magpirrande, sensuella leendet att träda fram i mungipan på honom och mina kinder hettar fasansfullt.

“John”, säger han och sträcker fram handen. Jag tar den. “John Stevenson. Är ni nya i stan?” John fortsätter att le.

“Cassandra”, svarar Sandra med ett påklistrat leende. “Det här är Adri. – Och ja, vi är nya. Vi kom hit förra torsdagen”. Sandra lutar sig bakåt i stolen med ett belåtet flin när hon ser åt mitt håll. Jag vänder mig tillbaka mot John.

“Trevligt att träffas”, säger han och släpper min hand. Den pirrar fortfarande från hans beröring. Jag blir varm i kläderna. Vad tusan är det med mig?! Jag skakar bort rodnaden och tar en stor klunk av lemonaden i mitt glas. John betraktar mig lekfullt.   

“Så..” Jag sväljer nervositeten och sätter på mitt allra självsäkraste leende. “Herr Stevenson, bor ni häromkring?”

“Kalla mig John, – och nej. Det gör jag inte”.

“Vad gör du här då?” frågar Sandra från sitt glas. Jag ger henne en varnande spark på smalbenet, men John verkar inte ta illa upp. Sandra tar upp sin favoritkniv ur stöveln och börjar peta naglarna med den. Det är ett tydligt tecken för John att se upp med vad han säger. 

“Jag är en frilansare”.

“Det svarar inte på min fråga”.

Någonting i Cassandras snokande verkar besvära John. Eller så är det den vassa kniven. Hans leende blir ansträngt.

Så tar han ett lugnande andetag och vänder uppmärksamheten mot mig.

“Är det någon speciell i ditt liv ännu, fröken Adri?” Sandra fnyser irriterat och lägger det ena benet över det andra samtidigt som hon häller i sig det sista ur sitt glas med billig öl. Mitt samvete får sig en sväng. Jag tar ett djupt andetag.

“Jag tror inte att det rör dig, herr Stevenson”. Sandra verkar fortfarande upprörd. “Jag tror du bör gå nu”.

Johns hållning håller sig neutral. Han fortsätter att le men jag ser hans ögon mörkna. Efter vad som kändes som minuter, även då det troligen inte varade mer än några sekunder, reser John sig upp från bordet.

“Självklart. Jag ska gå. Det var ett nöje att samtala med er.” Han väntar en stund. “God kväll.”

John tar ut några gröna sedlar ur sin bakficka som han ger till en förbipasserande servitör, och lämnar krogen med en lätt nick och innehållen irritation.     

Det tar någon minut innan Sandra lyfter bort benet och lutar sig framåt över bordet igen. Hon fnyser och trär en svart hårlock bakom örat.

“Vem tror han att han är?” muttrar hon. “‘Det var ett nöje att samtala med er’” Hon fnyser. Hennes sätt att härma Johns röst får mig att flina.

“Vad ler du åt?” fräser hon.

“Dig”. Ett leende tränger sig fram i hennes mungipa och jag lutar mig bak i stolen och skrattar. Sandra skrattar hon med och snart är alla tankar om John bortglömda och utbytta.

“Jag behöver ändå ingen kille. Jag har ju dig”. Sandras mörka kinder blir en aning rödaktiga, men hon ler ännu bredare.  

*

Cassandra och jag hade träffats för snart två år sedan. Och med tanke på hur mycket hon förändrat mitt liv under de korta åren vi varit tillsammans är det svårt att förstå att jag ens klarat mig själv utan henne innan. Hon är min bästa (och enda) vän. Relationen jag har med henne är annorlunda från den jag hade med min bror – som varit den som alltid stått vid min sida och den jag alltid vetat att jag kunde lita på.

Med Sandra kan jag vara mig själv. Vi hade klickat direkt den dagen då vi först möttes. Hon hade kommit på mig med att försöka sno hennes börs under en karneval. Och istället för att lämna över mig till väktarna eller krossa min hand under sin sko, tog hon mig in. Precis som tant Roselyn hade gjort med mig och Caleb.   

Cassandra har varit med om sitt egna helvete, precis som jag. Hennes familj hade kastat ut henne ur familjehuset och hon hade tvingats leva sitt liv på gatan, sno passerande börser eller tigga. Det hade varit en del tuffa år. Gatorna är inte säkra för någon.  

Med tiden hade det blivit bättre. Hon fyllde tillslut fjorton och lyckades mot alla oddsen få jobb på ett lastningsfartyg.

Det tog längre tid för mig att berätta om mitt eget förflutna. Sandra hade kastats ut på gatan som tioåring, behövt tigga för att överleva och behövt sova i en smutsig gränd fylld av sopor, ficktjuvar och våldtäktsmän vid varje hörn, och ändå lyckats hålla sig stark.

Hon är tre år äldre än mig. Mycket skillnad kan hända under tre år. Jag visste det. Men min bakgrund kändes ändå pinsam i jämförelse med hennes. Jag hade haft Caleb. Och Roselyn. Hon hade ingen. Hon hade hållit sig stark, hon fortfarande gör.

Jag vet att varje dag är en utmaning för henne och att hon gråter när hon tror att ingen hör. Och ofta gör jag inte det. Det är de blodsprängda ögonen och det påklistrade leendet som avslöjar henne. Leendet säger “jag är okej”, när att hon inte är det. Hon säger så för att hon inte vill ha min medömkan. Jag vet det, för att jag gör likadant.

En dag berättade jag allt för henne. Det var nästan ett halvår efter att hon tagit mig in och jag kan idag stolt säga att jag är glad över att jag tillslut öppnade upp mig för någon igen. Att prata om mina föräldrar, om min bror, gjorde inte att de magiskt kom tillbaka till mig. De är döda. Och  det kommer de alltid att vara.

Men det hjälpte mitt hjärta att inte kännas så hårt i bröstet. Det hjälpte mina tankar att skingras och ett leende att spridas över mitt ansikte igen.

Och det hjälpte mig förstå vad det var som jag egentligen behövde göra.  

Jag behöver leta upp och straffa min familjs mördare.

Fortsättning följer i del 8.

Emma Nikula