BERÄTTELSER.

Del 1:

”En ska födas. En väktare som ska beskydda båda världarna. Förena dem en gång för alla. Utan denne är vi dömda till undergång.”

Saga springer fram på den ödsliga grusvägen. Gruset knastrar under hennes skor och det enda som hörs är hennes ansträngda andetag. Det är konstigt tyst. Hon stannar till och lutar sig framåt mot ett ensligt träd i ett försök att få tillbaka andan. Trycker av musiken. Hon tycker inte om låten som dånat i hennes öron den senaste kilometern. Dessvärre är det den enda låten som finns på hennes värdelösa mobil. Det är kallt i luften och hon hoppar på stället för att hålla kvar värmen. Känner hur kylan kryper över henne.

Det är snart mörkt. Saga vet att hon inte kommer att hinna hem innan det är helt kolsvart ute. Hon skyndar på stegen. Försöker att inte titta in mellan träden i skogen. På något sätt skrämmer den henne. Den borde inte göra det. Det är där hon är uppväxt, hon kan den som sin egen ficka men ändå får hon kalla kårar över hela kroppen när hon snuddar vid tanken att träda in i den.

Någonting fångar hennes uppmärksamhet. En liten förändring i hennes omgivning. Saga är på helspänn direkt. Hon har efter många års lång träning lärt sig att känna av förändringar. Hennes första slaget viner genom luften när hon ljudlöst men snabbt som vinden vänder sig om. Hon vet att någon följt henne. Slaget hejdas av en grov hand.

”Saga, det är bara jag.” Rösten tillhör Finn.

”Sorry, såg inte att det var du”, mumlar hon. ”Man smyger sig inte bara på folk så där. Jag kunde ha skadat dig!”

Finn väger från ena foten till den andra.

”Börjar väktaren bli lite ringrostig kanske”, säger han med ett brett flin.

”Jag skulle lätt tagit dig”, säger Saga skarpt. Vad hon inte vill erkänna är att det är sant. Det har varit lugnt på gränsen mellan sagornas rike och hennes egen värld. Inte så mycket att göra på senaste tiden. ”Och vad gör du här om jag får fråga?”

Hon kan tydligt se att Finn stannar upp. Tänker igenom sitt svar noga.

”Kan du inte sluta vara så mystisk hela tiden? Du bara kommer och går. En minut är du här och i den andra ser jag inte dig på en månad.” Saga vet inte hur hon ska fortsätta. Hur hon ska berätta det för den här mystiska killen som bara kommer och går.

”Det är problem”, säger han kort. ”I den … hur du nu säger det … magiska världen.”

Saga stannar upp. Problem. Så klart. Det är den enda gången Finn kommer till henne. När det är problem och hon behövs. Hur kunde hon vara så dum att hon trodde att han kom till henne för att småprata.

”Visst”, säger hon syrligt. ”Och vad exakt är problemet?”

Finn skruvar på sig. Hans långa gestalt kastar en skugga över vägen. Han är snygg, det kan hon hålla med om. Stark och smidig efter vad det nu är han gör hela dagarna i sin löjliga sagoverklighet. Saga vägrar att låta honom få veta det, att hon attraheras av idealet. Långa, mystiska killar som försvinner och plötsligt dyker upp igen. Och de känner inte ens varandra så väl.

”Du måste nog se det med egna ögon.” Han nickar mot skogen som inte ser speciellt välkomnande ut. Saga ger ifrån sig en djup suck. Hon är inte speciellt sugen på att kliva rakt ut i den.

Finn kliver rakt ner i diket och Saga är inte sen att följa efter. Hon gräver i sin väska och får ut ett litet metallrör. Det känns bekant i handen och när hon gör en snabb knyckning på handleden fälls det ut till en lång kniv. Hon snurrar med den några varv.

Finn verkar inte förvånad och säger ingenting när han visar vägen framåt in i skogen som bara blir mörkare och mörkare.

”Så, kan du inte berätta om vad allt det här är?” Saga ger honom en bedjande blick och Finn suckar.

”Okej.” Hans blick lägger sig någon annanstans. ”Vi går mot mörker. Varelser, mörka varelser, kryper sig närmare. De lever i utkanterna. De väntar på någonting. Beredda att attackera. De har groteska ansikten. Enbart skapade för att förstöra.”

Saga tänker igenom allting hon har lärt sig om demoner och andra varelser och det finns bara en slutsats hon kan göra. ”Så de är alltså orcher?”

”Vad är en orch?” frågar Finn förbryllat och Saga orkar inte förklara. Ibland är det bara för tydligt att han är från en annan värld.

Någonting i skogen runt omkring dem knakar och båda stannar upp. Saga blir på helspänn. Redo för vad som än kommer att kasta sig fram. Men ingenting händer. Skogen är lika tyst som innan. Till slut börjar båda gå igen.

”Okej, vart var vi? Onda varelser kommer förstöra världen. Okej, det låter som någonting man kan hantera.”

Det går snabbt. Någonting fäller Saga bakifrån och hon slår i huvudet hårt i marken. Saga gör en snabb kullerbytta och är uppe på fötterna igen. Hon är redo för vad som än väntar henne.

Finn är i ett fast grepp av några varelser, han har ett svärd riktat mot halsen och verkar oförmögen att röra på sig. Saga kan tydligt se deras fula trynen. Jag hade inte så fel ändå när jag sa orcher, tänker hon.

De är flera. Står i en cirkel runt Saga. Uppenbarligen tror de att hon kommer att vara en lätt match. Skratten deras munnar formar skulle skrämt ett litet barn till mardrömmar.

”Hur känns det nu när din lilla livvakt inte kan komma och rädda dig?” säger den fulaste av dem alla.

Saga ger varelsen ett sockersött leende. Det här är vad hon har väntat på hela sommaren.

”Alldeles utmärkt”, säger hon innan hon separerar den närmaste varelsens huvud från dennes kropp.

Fortsättning i del 2.

Kerstin Hillebäck