BERÄTTELSER.

Del 6.

“Soldater kommer efter mig genom gränderna. Himlen brakar och regnet faller ner över mig”.

1 timme senare.

Jag har äntligen lyckats skaka av mig soldaterna. De har följt efter mig genom halva staden under en timmes tid. Jag är trött. Regnet öser ner och sköljer mina blödande sår rena. Det rödfärgade vattnet rinner ner genom gatubrunnar.

Jag stannar kvickt av röster en bit bort. 

“Har någon sett henne?” En soldat. Jag kryper in i en gränd och hukar mig bakom en trave bråte. Jag andas djupt. Halsen är torr, huvudet tungt och tankarna snurriga av järnbristen.

“Nej, sir”.

“Hon försvann någonstans”.

“Hitta henne, då!” rösten verkar på riktigt upprörd. “Hon har trakasserat min fru. Hon ska hittas, förstår ni?”

“Ja, sir”, säger soldaterna i kör.

“Bra. Sätt igång då!” Med raska steg försvinner soldaterna ut genom olika gränder. En springer förbi mig, där jag ligger försvarslös mellan soporna, men jag har turen med mig och ser nog mer ut som en smutsig tiggare i mörkret. Han springer rätt förbi utan vidare tankar.

General Gorbitt står kvar och suckar irriterat. Han tar strax fram någonting från sin innerficka. Det är en pipa. Han sätter den i munnen och tänder på. Han drar in tobaksröken och andas ut i tunga andetag.

Jag har min chans. Min chans att hämnas min brors mördare. Här och nu. Ett slag, ett knivhugg, ett skott från en pistol, och han är borta. Löftet jag avsatt flera år tidigare kan bli fullföljt. Jag kan bli fri från mina tankar, mina mardrömmar och mina skuldkänslor över att jag inte gjorde någonting när soldaten kom och tog Caleb från mina skakande armar.

I mina tankar går jag fram till honom, riktar min revolver mot hans oskyddade huvud och trycker av med repliken:

“Det här är för min bror.”

Men i verkligheten sitter jag fastfrusen. Jag har världens chans och tar den inte. Och efter en stund lämnar Gorbitt platsen. Han är borta. Och så är min chans på hämnd.  

*

Värmen från den murkna stugan slår mig i ansiktet i en svettig pust. Jag kliver in och sparkar av mig mina leriga stövlar i hallen. Den genomvåta, slitna rocken slänger jag upp på en krok på väggen.

Det är tyst i stugan. En aning för tyst. Min hand söker sig till revolvern i min sida. Jag osäkrar den och håller den framför mig samtidigt som jag med tysta steg kliver in i det lilla köket.

Allt som finns i det slitna köket är en sotig vedspis, ett par dammiga köksluckor på väggen, ett lågt köksbord med djupa märken från knivar och olika fläckar, och ett för det mesta tomt matförråd. Jag stannar framför den brinnande vedspisen. Hettan från den värmer upp hela den lilla stugan på bara några minuter. Det är ofta som det blir så varmt att det blir svårt att andas, men det är åtminstone bättre än den isande kylan utomhus.     

Jag fortsätter att lyssna men inga ljud fångar mitt intresse. Jag vet ändå att hon är här. Någonstans. Jag ska just gå tillbaka och titta i de andra rummet när förrådet, – det enda stället jag inte tänkte på – öppnas och en skugga hoppar ut. Allt händer för fort. Jag knuffas ner på knäna. Mina armar trycks upp på ryggen och en knuff i ryggen får mig att falla framåt så hakan slår i golvet. Ett stön av smärta slipper ut ur min mun och jag kniper ihop ögonen när min förövare sätter sig på min rygg och sliter revolvern från mina bakbundna händer.

“Och det … är varför du aldrig ska ha ryggen fri”. Jag släpper ut en irriterad suck när Cassandra kliver av min ömma rygg. Jag stannar kvar på golvet en stund, för generad för att resa mig upp, men när Cassandra börjar sparka mig på benet med sin läderstövel tvingar jag mig upp och borstar bort smutsen från mina byxor, försöker dölja mina rodnande kinder.

Sandra försöker inte ens gömma sitt hånleende och jag sliter revolvern ur hennes händer.

Jag säger ingenting till henne utan går tvärs över rummet och hittar en billig flaska sprit. Jag sätter mig på pallen vid köksbordet och tar av mig byxorna. Blodet har slutat rinna ur såren från glassplittret och istället börjat levra sig, men det vid knäskålen är djupt och kan lätt riskera att bli infekterat. Jag biter av korken och börjat hälla vätskan över såret. Jag grimaserar åt smärtan samtidigt som Cassandra betraktar mig oroligt. Det är inget glassplitter kvar i såret och efter jag steriliserat det lindar jag vita bandage runt det. Sandra hjälper mig tyst att rengöra de mindre såren med saltat vatten.

“Så det gick inte så bra, antar jag?” konstaterar Sandra samtidigt som hon rengör ett skrubbsår högt upp i pannan på mig.

“Hur kunde du gissa det?” suckar jag sarkastiskt, men svär sen till när Cassandra trycker allt för hårt mot såret.

“Språket”, säger hon och lägger undan badden i en skål med alkoholrengöring. Jag fortsätter se på henne. Hennes vackra ansiktsdrag, de klara bruna ögonen, den släta mörka huden och det böljande svarta håret som slutar direkt under öronen i spretiga ändar. Hon märker mig stirra och vänder blicken mot mig igen. Hon betraktar mina ögon, blå som havet. Den största anledningen till varför jag aldrig ser mig själv i spegeln längre. De är för lika min brors. Min fars. Mannen som övergav oss när vi behövde honom som mest.

Jag ler och Sandra vänder bort blicken generat. Det får mig att flina bredare.

”Äh, tyst med dig”, muttrar hon och knuffar till min axel. Jag skrattar och ett litet leende dyker upp i Cassandras mungipa. Vi reser oss upp och går till sängs.

Fortsättning följer i del 7.

Emma Nikula