Fjädrar av guld (kap 1)

Berättelser
1

BERÄTTELSE.

Kapitel 1

Jag står vid kanten av bryggan och tittar ner i det kolsvarta vattnet. Nu händer det, nu hoppar jag.

Ett litet kliv till och jag faller, det kalla vattnet sluter sig runt min kropp medans jag långsamt sjunker. Men så plötslig så rycks jag upp igen, en man i 40 årsåldern står och tittar på mig. Han har fiskar kläder på sig och ett fiskespö ligger kastat en bit bort i gräset.

“Vad i allsin dar tror du att du håller på med?” utbrister han och tar tag i min arm. “J-jag” börjar jag men avslutar aldrig meningen.

Mina kläder sitter klistrade mot min hud och jag skakar av kyla. Det är kallt i både vattnet och luften även fast det fortfarande är augusti. Jag är så trött att jag knappt kan stå upp, jag har inte ätit ordentligt på flera dagar och bara sovit i några få timmar på natten.

Jag ser hur mannen ringer polisen och sen börjar det snurra i mitt huvud. När polisen kom tar dom mig till stationen och envisas med att jag ska ringa min mamma och be henne hämta mig. Efter ett tag ger jag upp och ringer henne, men så klart svarar hon inte. Jag antar att hon har druckit igen och ligger däckad på soffan. Det betyder att jag är tvungen att ringa pappa. Pappa, jag vägrar kalla honom det efter vad han hade gjort. När jag var åtta år gammal lämnade han mig och mamma och flyttade in tillsammans med någon kvinna han hade träffat på jobbet, bara sådär utan förvarning. Mamma blev helt förkrossad och började dricka. Nästan varje kväll gick hon ut och jag låg vaken i min säng tills hon kom hem, hon var alltid full och däckade så fort hon kom in i sovrummet.

Tvekande trycker jag in pappas nummer. Signalerna går fram och tillslut svarar någon.“Hallå?” Svara en kvinnas röst. “H-hej, Kan jag få prata med Patrik?” “Ja, vänta ett ögonblick.” jag sitter tyst med mobilen i handen. “Ja hallå?”  säger en man. “Hej, det är jag” säger jag nervöst. “Audrey? Har det hänt något?”

Jag förklarar allt för honom och efter ungefär en halvtimme kommer han och skjutsar hem mig.

Han vill följa med mig in för att se till att jag kommer hem säkert men jag insisterar att jag skulle gå själv.

När jag kommer in är lägenheten mörk och tyst. Jag tänder taklampan i vardagsrummet men det är tomt och sovrummet lika så. mamma har försvunnit spårlöst, det är inte första gången så jag är inte orolig.

Jag går till mitt rum och byter till torra kläder och sen lägger jag mig raklång i sängen och stirrar upp i taket.

Mitt rum är inte så stort vilket ger mig en klaustrofobisk känsla. Väggarna är ljusblå men dom har fått en något sunkig färg med åren. Längst in i hörnet av rummet  står en svart skinnfåtölj och mitt emot står sängen. Mitt skrivbord köpte jag från en loppis för några år sedan och på skrivbordet står min laptop. Jag tvekar men går sedan fram och öppnar den. Det första som kommer upp på skärmen är Facebook, jag ser att jag har fått ett nytt meddelande. Med skakande händer öppnar jag det och ser att det är en video. Jag klickar på klippet och trycker på play. Videon är inspelad på en fest och jag vet precis vilken video det är men jag tvingar mig själv att fortsätta titta. Den som filmar går in till köket där jag står. Två killar kommer in i bilden, den ena tar tag i min handled och försöker dra mig till sig. När jag protesterar håller den andra killen fast mig så att den första killen kan kyssa och tafsa på mig. I videon skriker jag och försöker sparka honom men misslyckas och dom skrattar åt mig. Jag ser hur dom börjar dra i mina byxor och då orkar jag inte titta mer.

Efter det har folk hittat videon och skickat den till mig och sedan skrivit meddelanden som “Jävla hora” “du förtjänar det” och “Ta livet av dig ditt äckel”.

Jag stänger ner sidan medans tårarna rinner nerför mina kinder. Idag hade jag inte orkat mer, det hade blivit för mycket.

Den natten gråter jag mig sömns.

 

/Ellie Karlsson

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …