BERÄTTELSE. Jag vet inte var det var men häromdagen fick vi besök i skolan av en dam i femtioårsåldern som jobbade på ungdomspsyket. Hon pratade om att folk kan må psykiskt dåligt utan att egentligen veta om det. Hennes lilla ”tal” på trettio minuter fick mig att tänka till lite. Jag blev lite orolig och kände liksom en konstig känsla i mig. Jag bad om att få gå på toa när hon slutat prata och där hängde jag mot handfatet och andades tungt. Vad var det med mig? Jag drack vatten och andades långsamt in och ut. Resten av den dagen var min konstiga funktion väldigt jobbig. Minsta lilla ljud undersökte jag. På lunchen satt jag tyst och bara tänkte och tänkte fast på ingenting. Så fort skoldagen var slut trampade jag fort hem på cykeln och sprang in till mitt rum och slängde mig på sängen med jackan fortfarande på. Jag låg kvar där jättelänge, säkert över en timme och bara blundade för sen knackade det på min dörr och mamma kom in och snackade med mig.

”Hej, jag ropade på dig? Hur mår du?” frågade hon.

”Eh, jag är bara trött idag.” Jag hade inte ens märkt att mamma kommit hem från jobbet.

”Okej, jag går ner och lagar mat då.” Mamma gick ut från mitt rum och jag la mig ner på sängen och andades sakta in och ut medan jag blundade. Vad var det med mig idag? Varför tyckte jag så mycket om damen på första lektionen? Varför vill jag träffa henne igen?

Jag satte mig upp i sängen och tog fram min dator från skolväskan. Jag sökte fram ungdomspsyket och läste lite mer om deras klinik. Sedan stängde jag ner skärmen. Jag är ju inte psykiskt sjuk så varför gör jag det här till en så stor grej? Sedan gick jag ner till mamma som stod i köket och lagade mat och det jobbiga inom mig släppte.

Vi hade prov idag. Jag hade pluggat ganska mycket, eller egentligen inte så mycket eftersom jag räknade ut det mesta direkt men i alla fall var jag väldigt säker på att provet skulle gå bra. Men när jag satt i klassrummet med provet framför mig och alla tysta elever runt omkring mig så fick jag den där konstiga känslan igen. Jag kunde inte koncentrera mig alls och helt plötsligt sa min lärare Ann att det bara var fem minuter kvar att skriva och då skrev jag bara ner något utan att ens tänka på vad. 

På rasten sen så gick jag förbi ett plakat utanför skolbiblioteket där det stod: ”mår du psykiskt dåligt, ring detta nummer till UPM (ungdomspsykiska mottagningen). Jag kände mig alldeles varm. Tänk om jag har en psykisk sjukdom och det är därför jag tror att min hjärna är så där konstig. Jag kanske bara inbillar mig allt till och med? Nej, då hade ju någon upptäckt det. Jag känner mig så vilsen, jag vill berätta för någon men vem? De kanske sätter mig på en psykmottagning för att de tror att jag är knäpp fast jag inte ens är det. De kanske låser in mig för omvärlden för jag är farlig. Mamma och pappa kanske inte ens skulle få träffa mig mer…

”Hedvig, jag skulle behöva prata med dig om en sak” Ann stänger dörren om oss när jag gått in i det tysta och tomma klassrummet.

”Okej?” jag tittar ner i golvet, jag anar vad det handlar om.

”Du brukar alltid ha jättehöga betyg på proven men det här provet fick du bara två av tjugo rätt. Och du har varit väldigt frånvarande de senaste dagarna. Är det något som hänt eller så?”

Jag vill säga det där om plakatet och hon från ungdomsmottagningen och i några sekunder vill jag till och med berätta om min hemlighet men ångrar mig.

”Jag är bara väldigt trött just nu” säger jag istället.

”Okej, men om det är något så är det bara att prata med mig.” Ann klappar mig på armen och går sedan mot dörren och jag följer med henne ut ur klassrummet.

Varför är jag så feg?

Leonora Holst