C:2 Del 5. Min bror

Berättelser

BERÄTTELSE.

“Caleb skickades ut för att dö vid slaget vid gränsen. Min bror. Min familj, mitt allt”.

Tre år senare.

Jag söker av gatorna. Den sista soldatens ryggtavla försvinner ner för gränden och det blir tyst. Ändå väntar jag några minuter innan jag vågar göra mig synlig och hoppar ganska ograciöst ner från hustaket jag legat platt på den senaste timmen. Jag ställer mig ostadigt upp och borstar bort dammet från mina svarta skinnbyxor.

Jag ser mig omkring. Ingen hörde mig.

Jag tassar över till den motsatta väggen och trycker min rygg mot den och tar flera djupa andetag för att lugna ner mitt bultande hjärta. Jag lyssnar.

Det är så tyst på gatorna att jag kan höra ljudet av soldaters fotsteg flera kvarter bort.

Jag fortsätter att smyga genom gränderna i ännu en halvtimme innan jag stannar framför en mörk byggnad. Det enda tecknet på att innehavaren inte sover är ett litet tänt ljus i sovrummet på andra våningen. Jag smyger mig fram till ytterdörren och tar fram mina verktyg. Jag börjar lirka i låset och strax hörs ett litet klick då dörren glider upp.

Jag stänger dörren tyst efter mig när jag kliver in i den nedsläckta, dystra hallen. Inte dystert som kallt eller murket. Trots det becksvarta mörkret vet jag att väggarna är pyntade med dyra tavlor och mönstrade tapeter. Det är bristen på hemmakänsla som tynger mig.

Men om jag ska vara ärlig. Så gör det vad jag snart ska göra mycket enklare.

Jag håller andan medan jag smyger upp för trappan, stelnar till varje gång träet knakar under mina lätta fötter.

Korridoren på andra våningen leder åt endast ett håll och den rätta dörren pekas ut av det svaga ljuset från under springan.

Jag lägger handen på det svala handtaget och vrider om. Jag knuffar upp dörren som öppnas med ett tyst knarrande.

Kvinnan reser sig snabbt upp från sängen och trycker bokomslaget mot sig som ett vapen. Hon är klädd i ett vitt nattlinne med broderier i guldtråd. Hennes vågiga mörka hår faller ner för axlarna och de rubinröda läpparna dras ihop i en grimas.

“Vem är du?”, andas hon skrämt. Halsduken jag knutigt över nedre ansiktshalvan lämnar bara de blåa ögonen och pannan kvar. Mitt blonda hår har jag satt upp i en hög knut på huvudet som jag senare gömt under en mörk huva.

“Jag söker general Gorbitt”. Halsduken över min mun får min röst att låta dämpad och mörk. Kvinnan reagerar på namnet och sträcker på ryggen.

“Han är inte här”.

“Vart är han då?”

“Det skulle jag aldrig säga dig”, fräser kvinnan och spottar framför mina fötter. Jag blir tillfälligt distraherad av gesten och kvinnan tar tillfället till förfogande och tar snabbt fram något från nattduksbords lådan. Jag stelnar till. Det är en pistol. Och hon riktar den mot mitt ansikte. Hennes händer skakar inte som mina skulle gjort. Hon håller i pistolen som om hon är van och hennes ögon vägrar släppa mina. Hennes näsa fladdrar och hennes ögonbryn dras ihop så jag kan se den tydliga rynkan mellan dem. En ådra i hennes panna bultar hårt.      

“Gå ner på knä”, ropar hon och pekar med pistolen på marken framför mig. Jag ifrågasätter inte utan hukar mig sakta ner tills jag sitter på mina knän. Kvinnan fortsätter peka på mig med pistolen.

“Sätt händerna bakom huvudet”, beordrar hon och jag gör som hon säger. Jag känner mig förnedrad och dum. Jag hade trott att det här skulle vara enkelt. Bryta mig in och få den information jag behövde för att ta ner min brors mördare. Vilken idiot jag varit.

Kvinnan tar flera steg närmare tills vi nästan kan röra vid varandra. Hon tar bort fingret från avtryckaren och böjer sig ner. Hennes lediga hand drar av min huva. Hon rör vid min nacke och börjar knyta upp halsduken. Känslan av hennes hud mot min sänder en ilning genom min kropp och mitt huvud vänds så jag stirrar ner i golvet. Kvinnan skulle just vända mitt huvud uppåt igen för att se på mitt ansikte när en röst från nedervåningen överraskar oss båda.

“Juliette, älskling?” Jag använder mig av distraktionen till att attackera kvinnan och fälla henne till marken. Hon skriker och när pistolen faller ur hennes grepp sparkar jag in den under en garderob och hoppar ut genom glasfönstret.

Jag faller genom luften och för någon sekund verkar tiden sakta ner. Sen blir allting normalt igen och jag träffar den stenbelagda marken hårt. Glassplitter faller över mig.  

Jag rullar runt för att dämpa stöten, skyddar huvudet med händerna, och reser mig upp snabbt. Jag skär upp både händer och knän i glassplittret. En stor skärva borrar sig in i knäskålen, men jag tvingar mig själv att springa för mitt liv.      

Tårar av smärta tränger sig upp i ögonen och håret lossnar ur sin knut och faller ner för ansiktet samtidigt som den mörka himlen brakar och regnet börjar falla ner över mig.

Blodet lämnar ett spår efter mig och snart hör jag soldater som hört skriken komma efter mig genom gränderna. Jag springer så fort jag kan.

 

 

Fortsättning följer i del 6.

 

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …