BERÄTTELSER.

Del 4

“Jag har inte kunnat äta. Jag blir tunnare för varje dag som går. Det är snart ingenting kvar av mig”.

2 år senare.

Lukten av nybakat bröd och söta karameller får min mage att kurra. Jag vill inget hellre än att gå på lunch, men med Caleb på sitt nya arbete och Roselyn hemma i snuva är jag ensam vid ståndet på den nästan fullpackade marknadsplatsen.

Jag lyckas hålla mig kvar i två timmar till innan jag ser Caleb hoppa ur en kärra. Hans axellånga blonda hår är uppsatt i en feminin hästsvans och de allt för stora arbetskläderna hålls upp av säkerhetsnålar som klirrar vid varje steg han tar. Han hade just fyllt fjorton och var enligt lagen gammal nog att arbeta. Samma morgon som hans födelsedag hade han genast frågat runt efter lediga jobb, angelägen att tjäna egna pengar.

Jag lägger mig platt på bordet i lättnad och Caleb hjälper mig att packa ihop de kvarvarande sniderierna i små kartonger av polerat trä.

“Hungrig?” skrattar Caleb när vi lagt ner de sista krucifixen.

“Som en varg”. Han skrattar igen och lägger sin hand på min axel och skakar om den lite. Han har blivit mycket starkare genom åren, och växt med säkert ett huvud. De blå ögonen vi båda ärvt av vår far är trötta efter flera nätter av orolig sömn och läpparna är bleka. Hyn är dock solbränd efter flera långa dagar ute på åkern och han har fått flera nya fräknar runt näsan.

Själv är jag mestadels likadan om inte de blekare slingorna i håret och mina allt smalare kindben och längre fingrar.

Caleb ser att jag försjunkit i tankar och för mig tillbaka med ett knäpp med fingrarna.

“Mår du bra?” frågar han och böjer huvudet för att titta mig i ögonen.

Jag tar bort hans hand från min axel och kramar om den.

“Jadå”. Jag sätter på ett leende och kramar hans hand igen. “Allt är bara bra”.

“Okej då”. Caleb ler en sista gång och börjar bära bort lådorna mot den väntande kärran. Jag väntar några sekunder för att tänka innan jag lyfter upp den sista av lådorna och bär bort den till Caleb.

När jag sa till min bror att allt var bra, ljög jag. Jag har en oroväckande känsla i bröstet. En känsla jag inte känt sedan veckorna innan mor dog.

*

Jag borde ha lyssnat på min magkänsla den dagen. Borde inte ha tvivlat på den som så många gånger innan. Man skulle ha trott att efter alla hemska saker som hänt skulle inget mer hända. Att vi redan betalat för det hemska vi gjort i våra liv eller tidigare. Men icke. Självklart behövde något mer hända.

Två veckor efter marknadsplatsen kom en man till vår dörr. Han var från de militära och arbetade för en viss general Gorbitt. Han hade hört att Caleb nått mogen ålder och begärde att han skulle följa med honom.

Caleb hade stretat emot, men soldaten hade tagit med honom med våld. Jag hade försökt kasta mig mot dem för att hjälpa min bror. Min familj, mitt allt. Men Roselyn hade förkrossat tvingats hålla mig tillbaka. Jag hade sjunkit ned på knä, gråt hade fyllt min strupe. Jag hade bett och skrikit åt soldaten att visa nåd, men ingen nåd var given.

Caleb skickades ut för att dö vid slaget vid gränsen två månader senare.

Fortsättning följer i del 5.   

Emma Nikula