BERÄTTELSER. Jag heter Hedvig. Jag är inte som alla andra. På utsidan är jag en helt vanlig svensk tonårstjej men på insidan döljer jag något ingen vet om, inte ens min familj. Därför tänker jag skriva ner det, så kan jag iallafall låtsas att någon vet om det. Vem vet, kanske hittar mamma och pappa det här pappret när de storstädar ut hela mitt rum om jag dör. De kanske till och med tror att jag tog mitt liv bara för det jag skrivit… Nej, det här brevet ska ingen få se.

Som sagt är jag på utsidan som en helt vanlig svensk tonårstjej. Eller vad ”vanlig” nu är. Jag går i 8:an, umgås med alla i skolan typ, eller iallafall tjejerna. Mitt utseende ser väl ganska normalt ut. Axel långt, ljust, tunt hår. Blåa stora ögon, ganska ljus hud som jag brukar täcka med lite puder. 1,65 cm lång, normal stor kropp, precis som alla andra. Och jag gör precis som alla andra, sminkar mig, tar med mobilen in på lektionen fast man inte får, smygäter godis ibland o.s.v, det märks nog inte ens på utsidan om man inte har någon aning om min hemlighet.

Till saken nu. Jag vet inte om det är en sjukdom, vilket jag inte tror. Utan det är bara något jag är född med. Jag är super smart. Nu kanske man tänker: ”Ok, du har A i matte, eller?” Nej eller jo.  Jag kan räkna ut allt. Och då menar jag verkligen allt. Inte bara matte tal och svåra frågor. Till exempel kan min klasskompis fråga mig om jag vill hänga med henne efter skolan. Då vet jag redan att det inte går eftersom jag känner på mig eller snarare ser att hon kommer få feber den kvällen och att hon  kommer att vara sjuk dagen efter, när jag kommer till skolan. Jag kan känna på mig att läraren behöver kaffe, att en hylla i biblioteket har rasat utan att jag ens sett det. Det kan räcka med ljud eller uttryck, eller att jag liksom läser av själva ljudet. Det är svårt att förklara, men min hjärna kan läsa av tankar och ljud. 

Det är kul att kunna räkna ut allt men ibland är det jobbigt. Jag inte kan styra när jag vill göra det utan min hjärna gör det automatiskt hela tiden. Så jag är oftast helt slut efter skolan eftersom min hjärna börjar räkna ut saker som jag inte behövt veta, till exempel när någon i korridoren tappar en penna. Då börjar min hjärna automatiskt tänka ut vem som tappade pennan. Jag kan också veta när någon häller upp mjölk i ett glas i matsalen eftersom maskinen låter lite då.

Eftersom jag aldrig sagt det här till någon så tänker jag aldrig berätta det heller. De skulle aldrig tro på mig. De skulle antingen tycka att jag var knäpp eller att jag hittade på. Därför håller jag det tyst. Jag är ju ändå en vanlig tjej fast med en hemlig konstig funktion typ. Jag försöker intala mig själv att jag är bra på ett speciellt sätt, men det slutar alltid med att jag nedvärderar mig själv. Det verkar inte finnas NÅGON som har samma ”konstiga funktion” som mig, iallafall så finns det ingen på nätet. Ja, jag är inte som alla andra, jag får väl bara acceptera det. Men det är svårt att vara ensam om det…

Hedvig Stenros 5/10 2014

Leonora Holst