C:2 Del 3. Tant Roselyn

Berättelser

BERÄTTELSE.

Del 3

 

“Jag hinner just möta min mors blick innan soldaten skär halsen av henne. Caleb drar oss motvilligt ut ur huset.”

 

Jag hade sett min mor och min ofödda lillasyster eller bror bli mördade framför mina ögon den natten.

Caleb tog det lika illa som jag, men som den äldre brodern satte han upp ett tappert ansikte för mig. Den kvällen hade vi sprungit för våra liv, inte vetat vart eller vem som var fienden.

Det har nu gått nästan två månader sedan dess.

Varje morgon vaknar jag upp genomsvettig av rädsla efter att ha upplevt den natten igen i mina drömmar. Caleb vaknar då upp av mitt skrik och tvingas sätta sig i min säng och trösta mig. Och då brukar vi sitta sådär, tätt hoptryckta mot varandra. Gråtandes i timmar.

Men idag verkar någonting vara annorlunda. Caleb är inte här. Hans säng mittemot min är tom och redan bäddad. Jag blir fundersam. Vart kan han ha gått? Jag torkar bort tårarna och sätter ner mina nakna fötter mot det kalla trägolvet.  

Efter den där natten hade vi inte återvänt hem. Istället hade vi vandrat runt på gatorna, kalla och hungriga, letandes efter en säker plats. Vi hade lämnat vår hemstad i gryningen med en snäll bonde med en hövagn. Mamma och pappa hade alltid sagt åt oss att inte lifta med främlingar, men vad för val hade vi? Han hade släppt av oss några timmar efter och vi hade fått klara oss för oss själva. Caleb hade knappt pratat med mig. Han hade promenerat vid min sida, försjunken i tankar.

Efter säkert veckor hade en snäll gammal gumma tagit oss in. Hon hade presenterat sig som tant Roselyn och vägrat låta oss kalla henne frun – som vi fått lära oss att man skulle tilltala äldre där hemma.

Caleb hade blivit misstänksam till främmande och vägrat lämna mig själv mer än nödvändigt. Han hade tagit rollen som storebror och vårdnadshavare tidigt, och även om jag älskar honom med hela mitt hjärta, hade det bara gjort allt värre. Vad vi vet kan pappa fortfarande leva och vara där ute, letandes efter oss. Men när jag tog upp det med Caleb hade han bara suttit tyst. Som om han tvivlade på pappa.

Vi har nu bott i tant Roselyns stuga i fem veckor. Det verkar inte störa henne det minsta. Hennes make hade gått bort år innan och världen är en ensam plats för en änka som henne. Hon brukar alltid säga det till oss när vi beklagar oss för att vara i vägen.

Hon arbetar som hantverkare. Hon gör små dekorationer i form av änglar och kors och säljer dem på marknaden för underpris. Hon säger att skänka folk lindring och få dem närmare gud är betalning nog. Men hon behöver ändå kunna försörja sig själv och låter sig ta betalt. Jag har nog aldrig mött en sådan religiös person sen prästerna i kyrkorna där hemma.  

Jag går ner för den murkna trappan ner till stugans bottenvåning. Inifrån köket kan jag höra tant Roselyn nynna på en sång jag ofta hört i kyrkan. Jag kliver in och ser henne sitta med ryggen mot mig på sin stol och måla på ett litet träkors med de minsta penslarna man kan hitta. Hon målar försiktigt dit detaljerna på guds son och visar inga tecken på distraktion.

“Adri, sötnos?” frågar hon och stoppar tillbaka penseln på bordet bland flera andra. Jag kliver försiktigt in och sätter mig på stolen framför henne.

“Har ni sett Caleb?” frågar jag henne. Hon ger mig ett varmt leende men skakar på huvudet.

“Jag har inte sett honom den här morgonen”, uppger hon och för tillbaka en vit hårslinga från sitt rynkiga ansikte. Så ger hon mig en fundersam blick. Jag fnyser, förstår vad hon menar.

“Jag tror jag vet vart han är”.

 

   *

 

Jag klättrar upp i ekträdet vid åkerns ände och sätter mig mitt emot min brors figur. Han sitter lutad mot en tjock gren och sliter i ett gult höstlöv. Det faller bit för bit ner mot marken.  

“Hej”, säger jag försiktigt och slingar en blond hårslinga bakom örat.

“Hej”, mumlar han utan att titta upp.

“Jag undrade vart du var”.

“Jag var här”.  

Det fanns antingen bra eller dåliga dagar nu för tiden. Bra dagar, där han pratar på tills natten faller och till och med ler här och var.

Och som idag, de dåliga dagarna där han sjunker in i sina tankar och knappt orkar äta.

“Har du ätit frukost idag”, frågar jag oroligt.

“Har du?” fnyser han oförskämt. Den kändes. Ända sedan den hemska natten där hemma har jag inte varit förmögen att äta mer än några torra brödbitar och vatten. Åt jag något annat var det mer som kom upp igen än vad som kom in.

Tro mig jag vill kunna äta. Kunna hålla mig frisk och slippa oroa min bror och stackars tant Roselyn. Men min kropp vägrar ta emot näringen och tvingar mig att kräkas upp det igen tills det inte finns någonting kvar. Jag blir tunnare för varje dag som går.

Jag är bara åtta år, och snart är det inget kvar av mig.

Caleb inser snabbt sitt misstag och sätter sig upp. Han slänger ifrån sig lövet och sträcker fram sin hand mot min arm.

“Förlåt, Adri”, säger han, men jag skakar bort hans hand och börjar klättra ner från trädet.

Han följer efter och hoppar ner framför mig samtidigt som mina fötter nuddar marken.

“Förlåt, Adri, jag menade det inte så”. Kalla tårar svider i ögonen, men jag tvingar dem tillbaka.

“Jag är ledsen, kompis”. Caleb kramar om mig och jag kramar honom tillbaka, låter honom veta att jag inte är arg på honom. Han sjunker ihop och släpper ut en lättad suck.

När han släpper taget och kroppsvärmen försvinner märker jag först då hur kallt det är. Jag gnuggar mina tunna armar och andas in den kalla luften.

“Kom så går vi tillbaka”. Jag nickar och följer Caleb tillbaka till tant Roselyns stuga.

 

 

Fortsättning följer i del 4.

 

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …