C:2 Del 2. En blodig natt

Berättelser

BERÄTTELSE.

Del 2.

“Vad kommer hända?”

“Ingenting du behöver oroa dig över, gumman”

Två veckor efteråt.

Jag vaknar till ljudet av mitt namn och av händer på mina axlar som skakar min kropp. Jag öppnar trött mina ögon och möts av min brors bleka ansikte. Det är mörkt men jag kan lätt se skräcken i hans ögon.

“Adri”, viskar han panikslaget. “Vi måste gå. Nu”. Va?

“Vart är mamma?” frågar jag oförstående. Caleb säger ingenting men allvarligheten i hans ögon får mig att sätta mig upp och kliva ur sängen.

Jag är bara klädd i nattlinne och Caleb räcker över mina ytterskor. Jag sätter på dem utan att ifrågasätta. När skorna är på räcker Caleb mig sin hand och jag lägger min i hans.

Caleb leder oss ner för trappan till nedervåningen. Därifrån kan jag höra arga röster tala.

“Vart är han?” säger en okänd mans röst.

“Han är inte här!” Jag rycker till. Det är mammas röst. Jag sliter mig ur min brors grepp och springer mot köket där bråket verkar utspela sig.

“Adri!” väser Caleb och kastar sig efter mig, men jag sliter mig loss.

Jag stannar i dörröppningen till köket och tittar förskräckt på hur fyra soldater omringar en hukande kvinna på golvet. Kvinnans ansikte vänds upp i en frustning. Hennes ansikte är blött av tårar och blod. Hon frustar mot soldaterna samtidigt som hon håller om sin stora mage.

“Mamma?” viskar jag ut i luften, men min röst tystas av min gråt. Soldaten närmast min mamma tar till orda igen. Jag kan inte se hans ansikte i skuggan, men de där ögonen kommer jag aldrig glömma så länge jag lever.  

“Vart är Gerald, Katherine?” morrar han. Min mamma frustar igen.

“Även om jag visste”, frustar min mamma. “så skulle jag aldrig säga något till dig”. Hon spottar på hans skor. Soldaten bara fnyser och vänder sig till sin kamrat.

“Ta hand om henne”, säger han.

“Ja, sir”, svarar en kvinnoröst. Soldaten böjer sig ner, och min mamma flyttar sig skrämt bort. Hon gnyr och vänder ansiktet mot golvet. Några ensamma tårar faller från hennes vackra ögon och landar på det smutsiga golvet.

Den första soldaten fortsätter att ge order till de andra två soldaterna.

“Sök genom huset”, säger han. De två soldaterna nickar och vänder sig mot mig. Jag ryggar skrämt undan när deras ögon möter mina. De säger ingenting, jag säger ingenting.

“Kom igen, Adri!” ropar Caleb som sprungit upp bakom mig. Han rycker upp mig på fötterna samtidigt som de två soldaterna sätter steg mot oss. Jag hinner just möta min mors blick och sorgsna leende innan den kvinnliga soldaten skär halsen av henne med sitt svärd. Jag skriker och gråter samtidigt som Caleb drar oss ut ur huset.

Fortsättning följer i del 3.

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …