C:2 Del 1. En naiv själ

Berättelser

BERÄTTELSE.

Del 1.

”Svär du, Cassendra, att hedra din konung, detta rike och folket det besitter, och skydda det med ditt liv?”

“Jag svär”.

“Res dig då, Cassendra”. “Kungliga Aggressorn”.   

12 år tidigare.  

Jag springer över torgets stenbeläggning. Den lysande eftermiddagssolen är inte min enda förföljare och jag kastar mig in i närmsta gränd. Det luktar fränt av alla de tunnorna som står här inne, gömda från solen, och min fräkniga näsa svider till. Jag gömmer mig bakom några tunnor med saltad fisk och försöker fånga andan. Jag lyssnar till ljudet från marknaden. Ljudet av säljare som ropar ut sina priser, av mynt som klirrar i de rikas pengapungar och sången från skrattande barn.    

Efter några sekunder av otåligt väntande vågar jag kika ut från mitt gömställe och mina ögon söker sig över de livliga torget. Jag ser inte min förföljare någonstans. 

“Nu har jag dig!” Jag skriker till förskräckt när två starka armar grabbar tag i mig och håller mig tryckta mot hans kropp. Jag kan inte röra mig.

“Okej, det räcker nu! Släpp mig Caleb!” Caleb skrattar och kramar om mig lite extra, innan han släpper taget om mig. Jag faller ihop på fyra på den svala stenbeläggningen, och ställer mig omtumlande upp och möter min brors kraftigt blå ögon.

“Det där var inte roligt”, gnäller jag men håller mig för att flina stort åt hans klipska fångst. 

“Kom igen, syrran, var inte en mes”, säger Caleb och boxar skämtsamt till mig på axeln. Jag tittar storögt på honom en stund. En mes? Kallade han mig just för en mes?

Jag vänder honom ryggen och ställer mig i en hukande position, och börjar snyfta högt. Jag lägger händerna för ögonen och skakar i kroppen.

Caleb, fylld med skuld för att ha fått sin åtta år gamla lillasyster att gråta, gör precis som jag förutspått och slår armarna om mig för att trösta. 

“Förlåt, Adri”, säger han och vänder mig om så han kan se på mig. Han lägger sina händer på mina axlar. “Förlåt okej, jag menade det inte”. Jag fortsätter att snyfta och Caleb lägger sina händer på mina och tar bort dem från mitt ansikte. Mina blå ögon möter hans och ett flin pressas fram på mitt ansikte. “Hey, du gråter ju inte ens?” Det är när jag knuffar till honom med all min kraft, och han faller rätt ner i en av tunnorna med saltad fisk. Han försvinner rätt i med ett plask som får tunnan att svämma över, och dyker sen upp på ytan bara sekunder efter, dyblöt, med det blonda håret klistrat mot ansiktet, och stinkande av rutten fisk.      

Jag kan inte hejda mig och bryter ut i så mycket skratt att magen gör ont. Caleb, stackars lilla förödmjukade Caleb, försöker kasta en fisk på mig, men jag studsar bort och skrattar ännu mer. Han försöker förgäves klättra ut ur tunnan, men halkar tillbaka i.

“Kom igen Adri, hjälp mig ut!” ropar han irriterat. Jag fortsätter skrocka, men efter jag lyckats lugna ner mig bestämmer jag mig för att hjälpa honom. Jag ger honom min hand och tillsammans drar vi ut honom ur det illaluktande badet. Han faller ner platt på marken och ger mig en dödande blick som tvingar mig att anstränga mig för att inte brista ut i skratt igen.

“Nu du”, säger han och reser sig upp, men innan han hinner göra något ropar en arg röst till oss.

“HEY! Snorungar, vad tusan tror ni att ni håller på med?!”

Istället för att svara börjar vi springa i motsatt riktning från rösten. Ut på torget springer vi mellan köpmän och säljare och lekande barn, tills vi inte längre kan höra mannen. Vi stannar inte utan fortsätter springa tills vi är hemma igen.    

*

Vi sliter upp trädörren till vår enkla men väldigt kära och välbekanta tvåa och kollapsar i hallen. Jag kan inte sluta skratta och till slut så börjar Caleb skratta han med. Vi båda ligger på rygg på hallgolvet och skrattar tills vi gråter. Det är sådana här ögonblick som håller mig kär som mest. Att kunna ligga ner, med hjärtat hårt bultande mot bröstet efter att ha sprungit bort från en ilsken fiskare, och bara skratta med min fiskluktande storebror.

“Du stinker”, säger jag när jag till slut lyckas hitta min röst igen. Caleb vänder sin blick mot mig och ger mig ett utmanande flin.

“Jag kan krama dig om du vill”.

“Nej!” Caleb kommer mot mig och ger mig den största, blötaste och mest illaluktande kramen någonsin. Jag skriker och försöker knuffa bort honom men han är så mycket starkare än mig. Jag får känna mig besegrad och ger honom en kram tillbaka. Jag älskar min storebror, tänker jag för mig själv. 

“Vad har ni haft för er?” säger en förvånad röst. Vi vänder oss båda åt rösten och ger vår mamma varsitt stort leende. Hon står i slutet av hallen med händerna om sin gravida mage och det mandelbruna håret uppsatt i en bulle på huvudet. Hon är i åttonde månaden och är lika stor som en häst. Hennes varma leende blir pafft när hon känner lukten av oss och hon kniper ihop näsan med handen. “Fy, vad ni luktar”, säger hon och jag och Caleb ger varandra ett slugt leende, delar en gemensam tanke, innan vi går till attack. Vi kastar oss mot henne och låter henne vara med i en till illaluktande kram. “Oh herre gud, ni stinker fisk båda två”, skrattar hon och klappar oss över håret. “Vad har du gjort, Caleb?” frågar hon min bror. Han suckar buttert.

“Adri knuffade i mig i en tunna fisk”, gnäller han, och jag ser att mamma försöker hålla en sträng min mot mig, men det är knappt den håller.  

“Det var inte snällt, gumman”, säger hon. Gumman. Hon kallar mig alltid det när hon vill att jag ska veta att hon inte är arg på mig.

“Förlåt Caleb”, säger jag istället och ger honom en till kram. Jag vet att han inte är arg längre, han är inte långsint av sig. Han kramar mig tillbaka.

“Bra att ni rett ut det där”, avbryter mamma med ett litet leende. “Nu, ska ni båda två ta ett bad”. Min bror suckar irriterat.

“Men mamma”, säger jag oförstående. “Caleb har ju redan tagit ett bad idag”.

“Nä, nu är det nog”, säger Caleb och stormar ut ur hallen. Jag ler oskuldsfullt och ser honom storma in i badrummet och smälla dörren om sig.

Jag tittar upp mot min mamma. Hon verkar lite borta i tankar, på ett sätt jag blivit allt för van vid att se på sistone. Jag tar hennes hand. Hon rycks ut ur sina tankar och tittar ner på mig med ett frågande leende.

“Vad är det, gumman?” frågar hon. Jag väntar en liten stund innan jag frågar.

“Vad kommer hända?” Mammas leende bleknar. Jag har ett sätt att kunna känna av när någonting kommer hända, vilket oroar min mamma. Min mamma, som varit extra orolig nu för tiden. Ändå sätter hon på ett tappert ansikte och säger.

“Ingenting du behöver oroa dig över, gumman”. Hon klappar mig på kinden och går iväg för att tappa upp ett bad för mig och Caleb.

Om det bara hade varit ingenting.

Fortsättning följer i del 2.

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …