Nästa || 3.1

Berättelser

BERÄTTELSE.

Hayley Smith

Lördag 01:03

Det var ett tag sedan Olivia följde efter min söndergråtna syster till övervåningen nu. Eller så var det bara alkoholen i min kropp som fick tre sekunder att verka som en timme. Men eftersom att jag inte hade lust med att joina mina kompisar liggandes på golvet och halvsova så släpade  jag mig upp för trappan.

Det tog ett tag att gå förbi alla som tyckte att trappan var en sov- eller sittplats. Varför var Brad tvungen att ha ett sådant stort hus. Jag hade ju varit här förut men det var svårt att koppla till ens lokalsinne när det var människor överallt.

När jag gick längre bort i en korridor hörde jag först en person som grät. När jag gick närmare ljudet hörde jag att det var Olivias gälla snyftningar. Jag ökade takten och när jag rundade ett hörn stannade nästan tiden.

Jag öppnade ögonen och paniken slog mig. Jag kollade runt omkring och såg människor överallt. Såklart, jag är på en fest. Men människorna verkade inte glada längre. Mer panikslagna, mer ledsna. Vissa grät, vissa grät och pratade i telefon.

Men jag kan inte få bort bilden från minnet. Allt blod som omringade henne.

Jag försökte koppla på mitt lokalsinne. Någon hade burit ner mig till nedervåningen. Jag sprang upp för trappan och bort längs korridoren. Här blev det tätare med folk. Folk som bara var nyfikna som inte hade ett jävla piss här att göra. Jag fick trycka mig emellan människor. Sedan tvärstannade jag igen. Innan jag hade rundat hörnet. Nu var jag beredd på allt blod. Allt blod som hade fått mig att svimma.

Jag kom fram till dörren. Där stod Brad som dörrvakt. Det kanske inte är så bra att ha en vakt i berusat tillstånd men det fanns ingen bättre för tillfället. Han kollade mot mig.

‘’ Släpp in mig ‘’ sa jag till honom. Han tvekade.

‘’ Du kanske svimmar igen ‘’ han kollade på mig med en orolig blick. Fast inte orolig för att jag ska svimma utan över allt annat i en sådan här situation som man kan vara orolig över.

‘’ Släpp in mig, nu! ‘’

Han öppnade tveksamt dörren och så fort det blev en lagom stor glipa så tryckte jag mig in.

Där låg hon. Emma. Min låtsassyster. Med flera knivhugg i magen. Och blod. Massor av blod. Hennes ögon såg fortfarande röda ut med massa tårar längs kinderna, men nu var också ögonen vidöppna och kollade med en tom blick upp i taket.

 

I rummet var fortfarande Olivia, men nu så satt hon lite längre bort och pratade i telefon.

”Har n-någon ringt p-polisen?” Stammade jag fram och  flera blickar fördes mot mig.

”Ja” sa en kille som jag tror heter Ben. Han sa inget mer. Som om det var det enda han kunde svara.

”Och?” Fortsatte jag ”När kommer de?”

Det fortsatte att vara tyst.

”Ingen kan komma hit på grund av stormen Hayley”

Det var då jag hörde ljudet av vinden utanför. Väldigt hård vind. Och regn som smattrar mot fönstren.

‘’ Jag pallar inte mer ‘’ sa jag och kollade upp mot de andra ansiktena i rummet. ‘’ Jag går och sätter mig någonstans där det är lugnt ‘’

Jag gick ner till nedervåningen där det var mindre folk; men inte tillräckligt. Jag gick längs en korridor och sedan in i ett ganska avlägset rum. Det fanns en soffa där inne vilket var perfekt. Jag tände inte lampan på grund av att jag ville ha det lugnt, men jag  lät dörren vara öppen . Jag gick in och la mig ner med ryggen mot dörren.

 

Efter vad som känts som tio minuter hör jag väldigt tyst att en dörr stängs. Men det var så himla lågt så jag antar att det var någon annanstans i huset. Några sekunder senare känner jag en hand över min mun och en väldig smärta i magen.

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …