Eken på skolgården – en novell ur Åttologin

Berättelser

BERÄTTELSE.

Jag hör motorsågen på andra sidan av skolgården. För varje dag som gått har ett träd fällts ner och nu är det inte många träd kvar. Det ligger väldigt många träd och grenar på andra sidan skolgården. Nu är jag väldigt orolig att det kommer bli jag. Jag har levt i 300 år och från början så var det ingen skola utan en hel skog. Snart kommer jag säkert se när mannen kommer mot mig och börjar såga ner mig. Nu blir nog sista gången jag ser barnen sparka fotboll på skolgården, som jag tyckt varit så kul, eller när dom varit vid mig och klättrat på mig. Ibland när jag sover på nätterna och någon kliver på mina ekollon som jag tappat på marken så brukar det låta väldigt mycket och då brukar jag vakna.

Mitt bästa minne var när det inte var någon skola här utan det var många träd och faktiskt en hel skog. Det var lugnt och skönt och aldrig något ljud från bilar eller några människor som lät. På den tiden bodde en hel rådjursfamilj vid mig.

Jag har också många bra minnen från när det blev en skolgård här som idag, som när barnen har varit ute på rasterna och sparkat boll. Det har sett så roligt ut.

Mitt jobbigaste minne var när skolan byggdes, då lät alla maskiner väldigt högt och det tog lång tid att bygga skolan, maskinerna lät i många många dagar.

En man kommer och parkerar sin gamla Volvo nära mig. Han går till bagageluckan och sätter på sig sina arbetskläder som är orangefärgade. Han tar ut stegen, går mot mig och sen lutar han stegen mot mig. Mannen går tillbaks till sin bil, sätter på sig sin hjälm som också är orange och hämtar motorsågen. Han går till stegen och klättrar upp i mig. Mannen försöker sätta igång motorsågen men det funkar inte. Han försöker flera gånger men sedan ger han upp. Han går ner från mig och går mot sin gamla Volvo. Mannen tar ut sin bensindunk. Han öppnar locket och häller bensin i motorsågen. Han går tillbaka till mig och klättrar upp igen. Han försöker starta motorsågen och den sätter igång på andra draget. Den låter väldigt högt och jag blir faktiskt lite rädd av ljudet när han lyckades starta den. Det luktar bensin och det luktar inte gott. Jag säger för mig själv ”nej nej nej nu kommer jag dö!”. Jag önskar jag kunde prata med mannen och säga att han ska låta mig vara och att jag inte vill dö. Jag önskar jag kunde putta stegen så att han ramlade och dog! Men det kan jag ju inte.

Mannen kör med motorsågen och tar bort många grenar. Jag tänker ”yes” och blir glad för att han inte dödade mig, sekunderna efter så tänker jag helt tvärtom. Tänk om han bara tar grenarna nu och sen tar han hela mig. Han kanske tar hela mig efter sin korta trettio minuters lunch. Nu ligger det väldigt mycket grenar på marken. Mannen klättrar ned och går tillbaka till sin bil och tar ut sin matlåda och en stol. Han öppnar locket på matlådan, det är köttbullar och potatis med brunsås. Mannen äter upp all mat och lämnar matlådan i bilen.

Det kommer en till man och frågar mannen i de orangefärgade kläderna- ”kan du inte ta ner hela trädet för det är i vägen”. Jag kommer ihåg för ungefär tio år sedan då var det exakt som det är nu, att dom bara tog lite grenar. Då tog dom inte hela mig, men nu har väl många klagat på att jag är i vägen. Då hör jag mannen säga, man inte får ta ner ekar, man kan bli polisanmäld om man ta ner en ek. Gissa om jag jublade inombords?

 

Gustav Johansson

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …