BERÄTTELSE.

Han kollar lite osäkert på henne medan hon sitter där på fönsterkanten med fötterna hängandes över bakgården. Hon vänder sig om och möter hans blick. Månskenet bakom henne får hennes blonda, lockiga hår att lysa, det ser nästan silvrigt ut. Hon ser hur han börjar tveka nu i sista sekunden. Hon fnissar lite för sig själv och lutar sig fram mot honom. Hela kroppen blir varm. Han känner hur röd i ansiktet han blir, allt bara fryser. Deras näsor nuddar varann lite, hon ler lite hånfullt, han vet inte exakt vad han ska göra men han litar på sina instinkter och blundar. Han hör ett till litet hånfullt fniss och känner sedan hur kinderna rör varann istället och helt plötsligt hör han en fnissig liten viskning i örat; “ha vekling”. Ena ögonbrynet lyfts och ögonen öppnas. Blicken möter fönsteröppningen på direkten. Det enda han ser är bara hur de blonda lockarna fladdrar fort neråt. Han hör ett litet duns. Han rör sig snabbt fram mot fönsterkanten, kollar ner mot gräsmattan och ser de silvriga lockarna bland det gröna gräset. Där ligger hon i gräset, garvar ihjäl sig och ropar:

– Tim din tönt, du ska väl inte fega ut nu i sista sekunden!

Tim skäms lite och rodnar. Lite småirriterat skrikviskar han:

– Va fan Billy! Försöker du få oss påkomna eller inte?

Hon fnissar ännu en gång lite för sig själv och säger:

– Men kom igen nu! Vi har gjort det här sen vi bara var sex och lika paranoid är du varje gång. Han kniper ihop, och hoppar ner. Billy rullade fort åt sidan och ett till duns hördes, den här gången lite kraftigare. Billy börjar skratta igen, ställer sig upp och kollar ner på Tim.

– I 11 år Tim? Du måste ta tag i den där landningen, säger Billy belåtet. Med ansiktet ner mot gräset försöker han ta upp andan och säger:

– Hjälp mig bara upp.

 

– Måste vi ta den här vägen varje gång? säger Tim med en skakig röst. Inget svar, bara ännu ett hånfullt leende. Fort hoppar hon på brädan och åker ner för den stora backen. Hon åker fort genom backen och ser hur alla färgglada stadshus swishar förbi snabbt. Det silvriga håret fladdrar med vinden och stjärnorna lyser upp himlen. Innan Tim hoppar på cykeln stirrar han upp mot himlen och tar en stort suck, sedan hänger han efter. Billy stänger ögonlocken medan hon åker snabbt ner för backen, tar upp händerna och ropar till Tim.

– Kommer du ihåg det här? Innan alla problem fanns!

Han kollar ner mot marken medan han cyklar, skrattar lite för sig själv och tänker på första gången de åkte ner för denna patetiska väg. Tim var Timmy och Billy var Bill, brädan var snodd av storebrorsan och ingen av dem kunde cykla än. Bill sätter sig på brädan och drar ner lille Timmy i knät på henne.

– Billy jag vill inte, det känns farligt, säger Timmy lite tyst.

– Det är Bill! Jag är inte liten längre Timmy och kom igen nu mes. Vad kan gå fel? säger hon och puttar hårt ifrån så de åker snabbt ner för den stora backen genom stan. Bill tjuter av glädje och Timmy skriker av skräck. En smäll hördes och allt blev svart. Jazzmusiken hördes svagt och ögonen öppnas. Bill kollar runt och ser sin arm. Hon ser att ett litet ben som sticker upp, hon kollar upp mot Timmy och ser att han också märkt benet. Bill skriker av fascination

– Häftigt!

Hon kollar upp mot Timmy i väntan på en liknande reaktion. Hon hör istället ett oklart litet mummel medans han lyfter upp pekfingret “b…ben, ur a…a..armen” säger Timmy medan ögonen slocknar och han faller långsamt bak mot marken.

Med flashbacken i huvudet och jazzmusiken som hörs svagt i bakgrunden är Tim helt borta men ‘väcks upp till liv’ av den där fina hesa rösten. Billy står med sin bräda och väntar på Tim, ler och ropar svagt.

– Det var här, utanför jazzklubben du svimmade för att jag bröt armen!

Tim stannar fort upp med cykeln innan han åker in i samma stolpe som de gjorde för åtta år sen, rodnar och svarar.

– Neeej, jag hade faktisk en lätt hjärnskakning.

Billy kollar på Tim som om hon vet att hon har rätt. De rör sig mot skogen som ligger bakom jazzklubben i slutet av staden. De ska precis gå in i skogen, men stannar upp.

– Vi är snart där, säger Billy med en skakig röst. Tim har faktisk inte något emot skogen, han vet dock hur Billy aldrig tyckt att de är så trevliga. Han tar tag i hennes hand och leder vägen genom skogen. Andetagen börjar bli tunga. Billy börjar känna paniken komma. Hon blundar och räknar till tio långsamt medan de fort går igenom skogen. Billy blundar hårdare och börjar sjunga för att inte höra det i huvudet. Men det funkar inte så bra.

 

“Vart ska vi pappa?” hörs en liten flickas röst. “Dit flickor som inte kan växa upp hamnar, Bill.” svarar den mörka rösten.

 

– Billy, Billy, BILLY!

Billy slår upp ögonen och ser hur Tim viftar med handen framför hennes ögon. Hon blinkar till några gånger och säger:

– Va? Åh herregud fjant, vad vill du?

– Ursäkta? Det var inte jag som sa “jag vill inte växa upp” bara så där, svarar Tim. Billy suckar stort och går i förväg småirriterad. Tim säger inget mer om det för han vet hur Billy inte är så bra på att säga tack eller be om ursäkt när hon har fel. Stigen från skogen leder till en stor öppning i skogen och en medelstor men djup sjö. Sjön är omringad av skogen. Men i en liten hörna finns det en liten öppning av skogen där det är en liten övergiven stuga med en liten brygga utbyggd från huset över sjön.

 

Dörren öppnas, lampan tänds och Billy går in baklänges men självsäkert, viftar med sina armar och säger med en fransk dialekt.

– Mina damer och herrar välkomna till The lake cabin alaa Bill and Timmy! Wie?

Tim skrattar och säger.

– Exakt som första gången. Du har inte ändrats ett dugg sen vi var nio år, vet du det Billy?

Billy skrattar och tar ut två drickor ur kylskåpet i ena handen, en öl och en Ginger Ale. Samtidigt som hon tar upp en radio i andra handen och går ut mot bryggan så säger hon.

– Väldigt tur jag har att ha en tönt som dig till bästa vän. Helt galet hur du kunde fixa el här. Billy går ut mot bryggan, tar av sig skorna, strumporna, sätter sig på kanten av bryggan och doppar in fötterna i sjön. Tim hänger efter och gör samma sak. Billy tar en slurk av sin öl och Tim av sin Ginger Ale. Tim lägger sig ner och kollar upp mot himlen. Stjärnorna och månen lyser upp hela platsen. Tim kollar runt om himlen och sedan ser Billys lysande silvriga lockar ännu en gång. Billy sätter på radion, lägger sig ner bredvid Tim, kollar upp mot himlen och säger.

– Varför?

Tim rycker till lite och vänder blicken mot Billy men Billys blick är kvar fastklistrad mot himlen.

– Varför, vad?, frågar han. Blicken är kvar och hon svarar.

– Varför måste vi växa upp? Kan man inte stanna som liten? Då var man glad, ingen ångest, inga problem, inget svårt i livet. Jag menar, ett plus ett blir ju trots allt två.

Tim fnissar lite försiktigt och kommer ihåg lille Bill.

– För femte gången Timmy, Jag heter BILL! Jag är en stor tjej och jag kommer bevisa det för dig och min pappa! Precis som Theodor! Tims minne blir avbrutet av Billy som säger;

– Du förstår väll att det här är vår sista gång vi är här tillsammans va? Jag menar vi båda har tagit studenten, det är sista dagen av sommarlovet, imorgon åker du iväg till något fancy universitet och jag blir fast här i den här skitstaden…

Tim försöker uppmuntra henne men Billy fortsätter bara vara tyst och stirrar upp mot himlen. De båda ligger tysta där i någon minut och stirrar upp mot himlen, tills tystnaden bryts av Tim som säger:

– Du har rätt, det är ju trots allt vår sista gång här tillsammans innan vi går skilda vägar. I snart tolv år har vi känt varann och du har fortfarande inte förklarat varför du avskyr skogar så mycket.

Billys ögon spänns åt lite som om hon verkligen inte vill men till slut tar hon ett djupt andetag, kollar mot brädan bredvid henne och säger.

– Du vet min bror? Theodor? Efter hans död gick allt bara ner till skit. Mamma lämnade mig och pappa ensamma. Pappa började dricka och har ett problem. Han har så mycket ilska i sig över det hela och han tar ut det på mig. Jag förstår honom dock. Om mitt liv såg ut som hans skulle jag också ha en massa ilska i mig. När jag var liten och inte uppförde mig drog han mig ut till skogen och lämnade mig där över natten. Det är därför jag alltid smyger ut för att vara med dig hela tiden. För att undvika honom, men nu när du drar har jag ingen.

Tim visste inte vad han skulle säga men ville inte alls lämna Billy imorgon och sa det första som kom till huvudet.

– Önskar vi kunde rymma.

Billy sätter sig upp rycker i Tims tröja snabbt och säger:

– Jaaaa!

Tim kollar på henne som om hon är galen och säger:

– Är du galen?! Hur? Mina studier då?

– Min pappa har en massa pengar på ett konto som täcker det och en lägenhet, han använder det inte ens. Om han gör det, är det till alkohol.

– Men folk kommer leta efter oss, vi kan inte bara rymma iväg, köpa en lägenhet och betala för tre års studier i våra namn. Det blir hur lätt som helst att spåra, säger Tim. Billy kollar ut mot sjön och ler lite sådär ondskefullt som om hon har fått en idé.

 

Eliza slår till August på axeln och säger “kolla” hon har en tidning i knät och läser rubriken på en artikel. “Två tonåringar dränkte sig själva. Lapp som förklarar allt lämnad i stugan vid sjön”

– Åh det är så synd. Ungdomarna fick inte ens växa upp, eller hur fjant?

Eliza ser tåget som är på väg att åka därifrån, fnissar lite hånfullt, ger August en liten kyss på kinden och sedan springer fort efter tåget. När Eliza ställde sig upp fick August de silvriga lockarna i ansiktet och August började rodna. Eliza vänder sig om och ropar:

– August din tönt, du ska väl inte fega ut nu i sista sekunden?!

Han reser sig upp och springer fort efter henne och ropar glatt efter henne.

– Va fan Eliza! Försöker du få oss påkomna eller inte?

 

 

Hiba Hassen