C: Del 30 (avslutning)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Hon för knivens vassa egg mot sin sköra hals. Finns död, Alsters död, alla soldaterna och elit medlemmarnas död är printad i hennes minne som gör det omöjligt att fokusera på något annat. Ändå håller hon kniven stadigt i handen och hjärtat bultar sakta. Svettdroppar samlas i hennes panna.

Hon tar ett djupt andetag och skär.

Lockar av oranget hår faller ner mot golvet som vissnade höstlöv. Lock för lock faller tills hon är klar. Då står hon länge och betraktar sin avbild i spegeln. Samma bleka ansikte, om än lite varmare, samma tunna läppar, smala näsa och ärriga hy. Allt är detsamma förutom ögonen. Ögonen som innan varit blekt grå och ointressanta har blivit blåa av någon anledning. Kanske kan det vara en påverkning av att besten skilts från henne och dött tillsammans med Alster, de fördömdas ledare.

Minnena hade inte kommit tillbaka efter varelsens död. Det kanske är lika bra. Precis som vi sagt innan så vill hon inte vara den person hon var innan. Vem hon nu än var.

Undrar om Finn skulle vara stolt över vad jag tänker göra?

Hon låter en ensam tår falla ner för kinden. Hon tänker inte stänga in sina känslor mer.

Men hon tänker inte fortsätta gråta. Det har hon inte tid med.   

Hon fortsätter att betrakta sin spegelbild.

Tillsammans med det nu axellånga orangea håret ser hon ut som en helt ny person, om än samma. Hon försöker sig på ett ansträngt leende och försöker koncentrera sig på framtiden.

Det knackar på dörren, bakom henne, och strax därpå sticker Korpes rufsiga kalufs in genom glipan. Han säger ingenting om håret utan ger henne bara ett uppmuntrande och varmt leende. Leendet är ansträngt, han är lika orolig som hon är.

”Är du beredd?” frågar han, vilket för Cass tankar till stunden för inte länge sedan när de väntade utanför kungens rum. Hon ser sig själv i spegeln igen och säger det mer för sig själv än för någon annan.

”Jag är beredd”.

*

I tronsalen.

”Svär du, Cassendra, att hedra din konung, detta rike och folket det besitter, och skydda det med ditt liv?” mässar Kungen till den knäböjande flickan framför honom. Hennes orangea lugg hänger framför hennes ansikte som ett draperi och de blå ögonen stirrar ner i golvet som hon säger:

“Jag svär, att hedra min konung, mitt rike och folket det besitter”. Tystnaden som följer är olidlig.

“Res dig då, Cassendra”, mässar kungen. “Kungliga Aggressorn”.

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …