C: Del 30 (avslutning)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Hon för knivens vassa egg mot sin sköra hals. Finns död, Alsters död, alla soldaterna och elit medlemmarnas död är printad i hennes minne som gör det omöjligt att fokusera på något annat. Ändå håller hon kniven stadigt i handen och hjärtat bultar sakta. Svettdroppar samlas i hennes panna.

Hon tar ett djupt andetag och skär.

Lockar av oranget hår faller ner mot golvet som vissnade höstlöv. Lock för lock faller tills hon är klar. Då står hon länge och betraktar sin avbild i spegeln. Samma bleka ansikte, om än lite varmare, samma tunna läppar, smala näsa och ärriga hy. Allt är detsamma förutom ögonen. Ögonen som innan varit blekt grå och ointressanta har blivit blåa av någon anledning. Kanske kan det vara en påverkning av att besten skilts från henne och dött tillsammans med Alster, de fördömdas ledare.

Minnena hade inte kommit tillbaka efter varelsens död. Det kanske är lika bra. Precis som vi sagt innan så vill hon inte vara den person hon var innan. Vem hon nu än var.

Undrar om Finn skulle vara stolt över vad jag tänker göra?

Hon låter en ensam tår falla ner för kinden. Hon tänker inte stänga in sina känslor mer.

Men hon tänker inte fortsätta gråta. Det har hon inte tid med.   

Hon fortsätter att betrakta sin spegelbild.

Tillsammans med det nu axellånga orangea håret ser hon ut som en helt ny person, om än samma. Hon försöker sig på ett ansträngt leende och försöker koncentrera sig på framtiden.

Det knackar på dörren, bakom henne, och strax därpå sticker Korpes rufsiga kalufs in genom glipan. Han säger ingenting om håret utan ger henne bara ett uppmuntrande och varmt leende. Leendet är ansträngt, han är lika orolig som hon är.

”Är du beredd?” frågar han, vilket för Cass tankar till stunden för inte länge sedan när de väntade utanför kungens rum. Hon ser sig själv i spegeln igen och säger det mer för sig själv än för någon annan.

”Jag är beredd”.

*

I tronsalen.

”Svär du, Cassendra, att hedra din konung, detta rike och folket det besitter, och skydda det med ditt liv?” mässar Kungen till den knäböjande flickan framför honom. Hennes orangea lugg hänger framför hennes ansikte som ett draperi och de blå ögonen stirrar ner i golvet som hon säger:

“Jag svär, att hedra min konung, mitt rike och folket det besitter”. Tystnaden som följer är olidlig.

“Res dig då, Cassendra”, mässar kungen. “Kungliga Aggressorn”.

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …