C: Del 29

Berättelser

BERÄTTELSE.   

Cass

Allting omkring mig är rött. Jag ligger ner på rygg och kan inte röra mig. Är jag död? Nej, jag känner lukten av brinnande vaxljus och örter. Jag känner linnelakanen under mig. Jag lever.

Jag försöker öppna mina ögon och efter några tröttande försök lyckas jag. Ljuset kommer som en bländande blixt och tvingar mig att kisa i några minuter tills ögonen vänjer sig.

Jag är i ett kalt vitt rum insvept i ett färggrant sken. Det bländande ljuset kommer från en olikfärgat fönster högt upp på väggen intill mig. Vid ena väggen hänger en stor hallspegel, intill en sliten dörr.    

Jag känner igen där här rummet från någonstans, men vart? Vad gör jag ens här?

Jag försöker resa mig upp i sittande läge men en skarp smärta i bröstet tvingar mig tillbaka. Jag tittar ner på mig själv. Över platsen där mitt hjärta sitter, sitter nu ett förband. Det färgas sakta rött och jag lutar mig ner i sängen och andas tungt och stadigt för att lugna ner hjärtat. Blodet slutar sippra ut.

Mitt huvud börjar snurra och snart svimmar jag av igen.

 

*

Korpe

Hon har varit i ett komaliknande tillstånd i tre dagar redan. Varje morgon är hon den första jag går för att besöka, och när hon inte är vaken går jag tillbaka till att patrullera runt området efter fler av de fördömda. Jag hittar aldrig några. De är som om alla försvann efter deras ledares död.     

Jag är på min andra runda av området för idag och stannar och tittar ner på mina händer. Hur mycket jag än tvättar dem kommer jag alltid se blodet efter jag högg Alster i magen med hans eget svärd. Minnet kommer forsande tillbaka.

Efter att Alster hade skjutit Cass i bröstet hade jag agerat i ilska. Jag känner knappt henne, ändå känner jag ett band mellan oss två och jag drev fram. Hans uppmärksamhet hade varit riktad mot henne. Han hade inte sett mig komma. Jag hade ryckt svärdet ur dess slida och använt all min kraft i hugget.

Det värsta var att han dog heller inte snabbt. Han hade vänts sig om och sett mig i ögonen, hållit struptag om mig tills blod hade börjat bubbla ut ur munnen och styrkan i hans grepp sakta avtagit tills han fallit ner på knä. Han hade med sina sista sekunder i livet viskat något. Men hans mun rörde sig inte. För han sa det i mitt huvud. Hans ord tog all min ilska och chock tills jag kände mig tom och oförstående. Sen föll han framåt med ett stön och dog.    

 

Jag kommer tillbaka till verkligheten. Vinden blåser kallt mot mitt ansikte och jag andas ut ett moln av varm luft.

Snart är det vår, tänker jag och njuter av tanken av sol och forsande bäckar. Av tanken att få lämna det här stället. Att förhoppningsvis aldrig behöva återvända.

Det prasslar till bakom mig och jag spänner mig i kroppen och söker efter svärdets handtag i sidan.     

“Korpe?” Jag slappnar av när jag hör den välbekanta rösten och vänder mig om. Vincents skador har blivit bättre med dagarna. Jag är otroligt tacksam över att han inte deltog i striden. Han må vara en av våra bästa kämpar, men jag skulle inte ens ha litat på honom med att rulla en tunna krut i hans tillstånd. Han har fortfarande minst en vecka kvar tills han är tillåten vid träningen, men han får åtminstone lämna sjukhusavdelningen igen.  

“Hon är vaken”. Jag kan först bara stå stilla i chock. Hon har varit medvetslös de senaste dagarna utan några tecken på att vakna. Läkarna hade varnat mig för det värsta.

Men nu är hon vaken.

Jag springer förbi Vincent, ner mot borgen.

 

Fortsättning och avslutning i del 30!

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …