C: Del 28

Berättelser

BERÄTTELSE. 

Tenebris, varelsen, vargen, hukar sig ner över Cass och andas in hennes lukt. Hans klösmärke bränner mer och mer ju närmare han kommer. Han älskar att dra ut på det av någon anledning. Kanske älskar han anblicken av henne rädd och försvarslös.  

Nu avslutar vi det här”, hade han sagt, men han drar ändå bara ut på det hela. Det gör Cass frustrerad. Hon gillar inte när folk leker med henne.

“Avsluta det då!” skriker hon i Tenebris ansikte. Han drar på ett flin igen.

“Är det vad du vill, Aggressor?” frågar han. Ja… Nej… Jag vet inte!

Ändå nickar hon argt.

“Gör det då, din fegis!” frustar hon argt.

Tenebris hinner bara svara med sitt flin för i nästa sekund hörs ett pepprande, följt av Tenebris som skjuter iväg som en pil och landar i snön flera meter bort. Han ligger stilla, utslagen. Död? Cass vänder sig om för att se på sin räddare, men ser bara ryggtavlan av henne gå tillbaka till skogen.

“Klarissa!” ropar hon. Klarissa stannar men vänder sig inte om. “Tack”. Nu vänder hon sig om och ger Cass en snabb blick. En hårlock har lossnat ur knuten och den faller ner i pannan.  

“Bli inte van med det bara, Aggressor!” ropar hon och ger Cass en skämtsam honnör, innan hon försvinner in i skogen igen.   

Räddad av Klarissa? Cass skrockar åt ironin i det hela, men avbryts av ett stön från Tenebris. Visar sig att han inte är död trots allt.

Cass borstar bort snön från sina kläder och går fram till Tenebris. Han har blivit träffad flera gånger, men det är inget blod. Han ligger stilla men hans vargmun är knappt öppen och han andas in med rossliga andetag.

“Cass?” En välbekant röst får henne att vända sig om. Där står Korpe. Han är klädd för strid med bröstplatta och hjälm. Han tar av sig hjälmen och vinden drar i hans rufsiga bruna hår. Cass ögon dras till svärdet i Korpes sida.

Hon nickar mot svärdet och utan ord förstår Korpe vad det är som hon vill. Han tar fram svärdet ur dess slida och räcker försiktigt över det till Cass. Hon tar emot det och känner på dess tyngd. Det är lätt, men skarpt och välgjort. Eggen är lång och vass. Hon tittar på Tenebris där han ligger, utslagen och försvarslös. Och utan att tänka mer på det för Cass svärdet mot hans strupe och gör ett kraftigt och avgörande hugg.   

Huvudet lossnar med ett knak, men hinner inte ens rulla bort från kroppen förrän det pulvriseras till svart rök. Resten av kroppen gör likadant och Cass hoppar skrämt bort. Korpe verkar lika förbluffad.

De väntar en stund för att lugna ner sig själva innan de vågar möta varandras blick.

“Hej”, säger Korpe nervöst. Det får Cass att dra på ett lätt flin.

“Hej”, säger hon och går förbi honom. Hon går ner för backen, med Korpe i släptåg.

“Vad var det där?” hasplar han ur sig, men Cass ignorerar frågan.

“Senare”, säger hon. “Vi har viktigare saker att göra”. Korpe säger inte emot. Han vet lika väl som Cass vad det är som väntar..  

 

*

Cass har svårt att se Alster bland alla stridande soldater. Allt ljud får öronen att verka tills det känns som om de blöder och ljuset från solen är bländande vitt trots tiden på morgonen.

Cass springer fram mellan människorna och gör sitt bästa för att ducka från farande knytnävar och svärdshugg. Korpe fintar lika bra och kommer efter utan några värre skador.

“Ser du honom?” ropar Cass över vimlet och duckar för ännu en knytnäve. Hon besvarar gesten med att hårt sparka personen i magen.  

“Nej”, svarar Korpe ansträngt efter en stund. Han har fått ett rejält kok stryk i ansiktet och hans vänstra öga bultar i blått.

“Är du okej?” Han nickar till svar och stryker sig under näsan med armen. Han blickar ut över vimlet tills han ögon fastnar.

“Cass?” säger han och pekar. Cass vänder sig om. Det är människor överallt så det tar en stund för henne att se Alster där han sitter på sin bruna hingst vid sidan av fältet. Hans orangea hår är nu utsläppt och hänger ner från huvudet som manen på ett lejon. De gula ögonen bevakar över fältet likt en hök. Vid hans sida står en person Cass antagit stridit till döds vid det här laget. Finn. Han står intill sin ledare med armarna korsade bakom ryggen och de tomma ögonen riktade mot striden.   

Cass klarade inte av det mer och börjar springa mot dem. Hon stannar en bit ifrån och tar fram pistolen hon tagit med sig från striden med Tenebris. Alster hör säkraren avlösas och hans ansikte visar först chock, och sedan ilska när han ser henne. Han hoppar ner från hästen och tar flera steg närmare. Hans läppar är hårt sammanpressade i en morning. Finn upptäcker henne och stirrar skrämt.   

Nu så. Cass siktar mot Alster och trycker av…

Men hon hade glömt bort att magasinet är tomt.

Allt som kommer är det tomma, ihåliga klicket. All färg lämnar hennes ansikte.

Alster flinar åt henne.

“Åh, lilla Aggressor”, viskar han i hennes huvud likt Tenebris. Först då inser hon hur lika deras röster är. “Nu ska du dö”.

Cass känner Korpes händer på sina axlar. Han försöker dra henne därifrån, men hon är som fastfrusen.

Tiden går långsammare som Alster tar fram sin egen pistol och riktar den mot Cass huvud. Han lägger fingrarna på avtryckaren. Han ger henne ett sista leende och låter handen glida bort från avtryckaren.

Då, i sista sekunden rycker Finn till och rycker bort pistolen från Cass riktning. Allt går så fort. Vapnet går av och en kula visslar genom luften tills den träffar en dödlig punkt… Finns huvud.

Finn faller till marken och snön färgas röd av hans blod. Cass skriker i psykisk smärta och Korpe håller förgäves kvar henne i sin famn. Cass skriker, gråter och slår sig till slut fri från Korpes famn. Han landar på höften i snön och Cass springer fram till Finns döda kropp. Hon slår armarna om honom och gråter. Ber honom att komma tillbaka, ber honom att vara okej. Men innerst inne vet hon. Vet att han inte kommer tillbaka. Inte idag, inte imorgon, inte någonsin.    

Till slut, efter vad som kändes som en lång evighet, slutar hon gråta. Hon tar djupa andetag och fylls med tiden av ilska. Hon torkar häftigt bort tårarna från sitt ansikte och reser sig upp sakta. Utan ilskan är hon tom, ihålig. Hon vänder sig om och möter Alsters blick. Han ler inte längre.

Han visar inga känslor över huvud taget.

Ändå hinner Cass inte ens öppna munnen förrän hon blir träffad i bröstet av Alster pistolskott och faller till marken bredvid Finn. Och med det så blir allting svart.

 

Fortsättning följer i del 29.

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …