Släckningen – en novell ur Åttologin

Berättelser

BERÄTTELSE.

Ur Alva Sundströms dagbok:

Nyheterna hade varnat för den här stunden länge nu, tre månader mer exakt, de sa att solen måste släckas. Alla blev överraskade och undrade om forskarna hade blivit helt dumma i huvudet. När de förklarade varför så sa de att solen var instabil och skulle bli en nebulosa (Solen skulle i princip sprängas) och att det skulle vara bättre om vi släckte solen själva. De hade skickat upp alla frivilliga astronauter i rymden, och många hade flyttat till ställen med vulkaner eller jordvärme för att överleva. Mamma hade anmält henne och mig till en bunker i Australien, där de sa att vi skulle överleva. Mamma och jag satt i en helikopter på väg till bunkern. Helikoptern dånade och surrade. Piloten sa någonting i radion, men jag kunde inte höra vad han sa. Mamma satt mitt emot mig med sitt långa svarta hår, sin korta näsa och lite spetsiga öron. Jag var väldigt lik henne, enda skillnaden var att jag hade pappas gröna lite runda ögon. Pappa dog i en bilolycka när jag var tre. Jag har inga minnen utav honom men alla som kände min pappa sa till mig att jag hade hans ögon. Innan vi gick in i bunkern så ställde mamma och jag oss ute och såg upp mot den starka solen. Vi stod där en lång stund, tog en bild och gick in igen. Då var det tretton minuter kvar till “släckningen”. Vi gick in i bunkern och jag satte mig i soffan med de andra. Det var jag, min Mamma, tretton andra och de som skötte om stället. Mamma hade betalat flera miljoner för att vi skulle få bo här, hon var ju trots allt VD på Samsung så pengar har vi men nu spelade väl inte det någon roll. När vi kom in stod TV:n på och alla satt runt den och kollade. På nyheterna skickades sista raketen med utrustning, mat, vatten och astronauter upp i rymden. Det fanns en klocka som räknade ner till “Släckningen”. Den stod på 10:43 så om tio minuter skulle vi alla behöva överleva bäst vi kunde.

Vi satt där i soffan och väntade. Man kunde nästan ta på stämningen. Klockan stod på 5:03 och den fortsatte bara ticka neråt… 3:02… 2:01… 1:00… det var bara en minut kvar. Jag hörde på TV:n att ingen fick vara utomhus när det skedde för att det skulle släppas ut en massa strålning som skulle utsätta alla på jorden för fara och att den skulle stanna kvar i två månader och sedan skulle alla få gå ut på ytan igen. Timern stod på 0:30. Vi satt där medan nyheterna pratade om information. Nu stod timern på 0:10… nu bytte TV:n från damen till en bild på solen 0:03… 0:02… 0:01… 0:00… Nu såg alla, alla hur solen slocknade och hur allt ljus bara försvann…

Vi gick och la oss. När jag vaknade så tassade jag förbi mamma som fortfarande sov och ut i köket och åt frukost. Ett annat par hade också vaknat och satt och åt frukost. Jag tog lite gröt och en macka. Efter ett tag blev det långtråkigt eftersom det inte fanns några andra barn där. Visserligen vet jag inte vad jag hade gjort om det fanns fler barn. Med långsamma steg började jag utforska och se mig omkring i bunkern.

Bunkern bestod av fem våningar en med “dörren”, två med bostadsrum, en med vardagsrum m.m. och till sist ett med utrustning t.ex. mat och vatten. Bunkern var relativt ny och hade kala betongväggar “förstärkta” med gummi för att skydda människorna mot strålningen. Det kändes mer som en kall lagerlokal än ett hem. Tiden gick och vid lunch så märkte jag att Mamma fortfarande inte stigit upp, så jag gick och kollade. När jag kom in i rummet hörde jag hur tyst det var, för tyst. Mamma brukade ju alltid snarka, jag rusade fram till sängen och ruskade till henne hon rörde sig inte. Jag skakade och skakade. Jag ropade efter hjälp, och hjälp kom, men det var försent. Mamma var död. Nu var jag helt ensam i en bunker utan någon som jag kände. Medan sjukvården försökte rädda henne satt jag och skakade, återupplevde händelsen i mitt huvud. Hennes kalla hud, den hemska tystnaden och hennes tomma livlösa ögon. Jag kom ihåg varenda detalj. Jag mådde sämre och sämre efter varje gång. Jag försökte att tänka på annat men det gick bara inte.

Jag fortsatte gråta hela kvällen och resten av natten. Jag grät till och med när tårarna tagit slut. Läkarna kom och berättade att Mamma hade dött av strålning som hade läckt in i rummet. Efter hela natten utan sömn kom folk till mitt nya rum och sa olika snälla saker. Jag uppskattade allt men blev inte gladare, för inget kunde föra Mamma tillbaka till livet. Jag kände hur allt var kört, solen hade släckts, mamma var död och alla jag kände var borta. Jag tog med mig min dagbok och bilden på solen och gick ut. Farväl dåliga värld.

 

Tidningsnotis:

“Dagens Upptäckter” 21/6-3059

Nya fynd hittas djupt inuti isen. En fjortonårig flicka hittades nedfryst hållandes en dagbok. I den kan man läsa om händelser för omkring 300 år sedan. Hon höll också i en bild på “solen” som släcktes för 763 år sedan.

 

Abbe Jansson

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …