Saker som hände: del 8

Berättelser

BERÄTTELSE. Det regnade och blåste kraftigt när bilen körde upp till minneslunden. Det var en kall och trist söndagseftermiddag i slutet av oktober. Bilen stannade på grusparkeringen bredvid den stora svarta grinden som skilde parkeringen från minneslunden. Pappa kliade sig i pannan och öppnade sakta dörren.

”Kommer du?” sa han sorgset till Stephanie som knappt rört sig från sin plats i framsätet.

”Du kan gå så länge, kommer snart” sa hon med blicken fäst framför sig.

Pappa log ett sorgset leende och stängde dörren. Några minuter senare klev även Stephanie ut ur bilen och började gå mot grinden. Håret fladdrade i den kalla vinden när hon gick längs grusgången in genom grinden. Hon höll den vita rosen hårt i handen och gick med bestämda steg framåt i vinden.

När hon kom fram till den släta gravstenen så ställde hon sig bredvid sin pappa under hans svarta paraply. Regnet smattrade ner på paraplyet och pappa höll sin arm hårt runt Stephanie. Stephanie böjde sig framåt och lade ner den vita rosen bredvid den lilla vita lyktan och sedan gav pappa henne ett par tändstickor som hon sakta drog ut ur asken. Ljuset i lyktan fick snabbt fyr av elden när Stephanie tände det och en vacker låga spred sig över jorden där rosen låg. Eftersom det var så grått och mulet väder så kändes den lilla lågan mer än bara ett ljus.

”Vi saknar dig Mariah så mycket” sa pappa sorgset när Stephanie kommit tillbaka in under paraplyet.

”Jag går till bilen nu” sa pappa huttrande i kylan av vinden. ”Om du vill stanna lite ensam så är det helt okej, jag väntar på parkeringen” sa pappa och klappade Stephanie på armen innan han långsamt gick iväg mot parkeringen cirka trettio meter bort. Stephanie satte sig på huk bredvid gravstenen och hon vart förvånad över att inga tårar kom.

”Mamma jag saknar dig” sa hon lågt. ”Om du bara var här….” nu rann en varm tår ner för hennes kind.

”Allt som hänt sedan du dog”, Stephanies ögon vart suddiga av alla tårar som nu börjat rinna.

”Det känns mycket mer än ett år sedan. Det känns som tio år nästan. Om du bara var här!” sa Stephanie och lade handen på gravstenen.

”Jag älskar dig” sa hon sedan och reste sig tvärt upp och torkade bort tårarna. Egentligen hade hon velat stanna längre men vinden bet i hennes frusna kropp och hon orkade inte stå ut mer så hon vände mot bilen.

*

Det var tyst vid matbordet den kvällen sen. Ingen orkade prata utan tuggade sakta i sig pizzan de köpt på vägen hem. Efter maten så gick pappa George in på sitt rum och Stephanie gick upp till övervåningen där hennes rum, ett litet badrum och hennes mammas gamla arbetsrum låg men nu var arbetsrummet som ett förråd. Stephanie gick in till hennes mammas gamla arbetsrum och klev över några kartonger med vinterkläder som stod på golvet sedan satte hon sig på stolen framför skrivbordet. Skrivbordet var en vit träskiva med en vit bordslampa och en hylla ovanför där det stod en låda med gamla modetidningar i som Mariah älskat att läsa i. Bredvid skrivbordet stod en liten vit byrå med tre lådor i. Stephanie öppnade försiktigt den första lådan och hon blev glad när hon såg en hög med några kort i. Stephanie tände lampan på skrivbordet och kollade igenom bilderna. På den första var det en bild på Stephanie som fem år gammal när hon åt en glass, på den andra bilden var det en bild på Stephanie och George (pappa) när de stod utanför deras älsklingsstuga i Kansas för cirka tre år sedan och på den sista bilden var det en bild av mamma Mariah, pappa George och Stephanie när de höll om varandra leende. Stephanie gissade att bilden måste tagits sommaren innan Mariah dog. Stephanie tog med familjekortet in till sitt rum och satte upp det med en nål framför sitt egna pyttelilla skrivbord. Nu kände hon sig trygg av bilden. Som att bilden alltid skulle hjälpa henne när hon var ledsen.

Stephanie bytte om till pyjamas och kröp upp i sängen under det varma täcket. Tanken på att sova gjorde henne lycklig trots att klockan bara var nio men det brydde hon sig inte om utan andades ut och blundade hårt i några minuter innan hon somnade.

 

Leonora Holst

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …