Saker som hände: del 7

Berättelser

BERÄTTELSE. Ful, äcklig, hora, skitunge, tjockis, duschar du ens? Ingen vill ha dig äckel! mer än osnygg, totalt värdelös…. orden ekade inuti Stephanies huvud där hon låg i sin säng i mörkret, gråtandes och ögonen fästa i taket.

”Mamma hjälp mig” viskade hon tyst medan tårarna rann ner för hennes våta kinder.

Det hade bara gått två och en halv månad av första terminen på high school och hon hade ingen aning hur hon skulle ta sig igenom resten av tiden. De senaste dagarna hade Stephanie mått så dåligt att hon låtsats vara sjuk men när hennes pappa märkt att hon inte såg ut att vara sjuk så hade han tvingat henne att gå till skolan. Alla ord hon hört de senaste veckorna gjorde henne så nertyngd att hon struntade i alla viktiga saker. För mestadels låg hon i sin säng och försökte sova bort tiden, hon hade även försökt duscha bort smärtan i en timmes lång dusch varje dag men det hjälpte inte det heller. Hon hade börjat gå ner i vikt eftersom hon inte åt lika mycket mat längre.

”Steph? Är du därinne?” Stephanie gnydde lite och gäspade.

När hon öppnade ögonen så märkte hon att det var ljust och hon förstod att hon måste somnat. Pappa öppnade dörren in till Stephanies rum.

”Stephanie! Klockan är snart halv elva vad gör du hemma?”. Pappa lät arg.

Stephanie gäspade igen och reste på huvudet så hon kunde kolla mot sin arga pappa.

”Har du gråtit gumman?” frågade pappa som upptäckt hennes röda ögon och kinder. Pappa gick fram och satte sig nere vid Stephanies fötter på sängen.

”Jag saknar mamma bara” sa Stephanie med grötig röst och hon vart förvånad över att inga tårar kom upp när hon valt att säga en del av sanningen till sin pappa. Har väl gråtit ut alla tårar tänkte Stephanie och lutade sig mot sin mjuka kudde igen.

”Jag med gumman, det är tufft utan henne. Men vi kan inte göra något åt det så vi måste försöka se framåt. Om bara hon vart här så skulle du blivit tröstad direkt” sa pappa och suckade.

”Du är också bra på att trösta” sa Stephanie och fnissade.

”Vill du ha något?” frågade pappa och reste sig upp.

”Gärna ett glas vatten tack” sa hon och log.

”Jag fixar” sa pappa snällt. ”Jag meddelar skolan att du kommer vid lunch idag” sa pappa och gick mot dörren igen.

När han stängt dörren efter sig så reste sig Stephanie upp ur sängen. Det snurrade i hennes huvud så hon var tvungen att hålla i sig när hon gick mot garderoben. Stephanie drog av sig sitt nattlinne och tog på sig ett par blåa jeans med en vit T-shirt till sedan borstade hon ut sitt toviga hår och sminkade sig.

En timme senare satt Stephanie vid sin bänk bredvid Emelie och jobbade. Det var So och det var dagens näst sista lektion men Stephanies första.

”Lova mig att strunta i vad de andra säger Stephanie” sa Emelie och kramade om Stephanies varma hand.

”Det är lite svårt att strunta i ” sa Stephanie nedstämt medan hon skrev på sitt arbetshäfte framför sig.

”Men de är bara rädda för att själva bli mobbade och därför mobbar de andra och ….” fortsatte Emelie.

”Snälla, jag orkar verkligen inte prata om det, okej” sa Stephanie och släppte Emelies hand.

”Okej, men jag vill bara att du ska veta att jag alltid finns här för dig” sa Emelie och log snällt.

”Tack det gör du” sa Stephanie och log tillbaka.

*

Fyra timmar senare satt Stephanie ensam hemma vid köksbordet och läste i Glasmästarens krigspojkar som de några veckor tidigare fått av Pamela.Hon hade bara sex kapitel kvar och när hon läst tre kapitel så ringde det på dörren. Stephanie gick till hallen och öppnade försiktigt.

”Hej Stephanie. Jag trodde du jobbade idag men såg dig inte vid grönsakståndet så gick hit i stället.” Sa Emelie och log.

”Jag tog ledigt idag för att läsa i boken jag valde från engelskan” sa Stephanie och gjorde en gest åt Emelie att följa med in.

Emelie höll en stor plastpåse i handen som hon satte ner på golvet medan hon tog av sig. När Emelie tagit av sina ytterkläder och de tillsammans gått in i köket så räckte Emelie fram ett litet rött inslaget paket med vita snören runt.

”Tack så mycket!” sa Stephanie och öppnade försiktigt upp paketet.

I det lilla paketet låg ett par silvriga örhängen som var formade som hjärtan och ett matchande halsband i samma färg.

”Åh tack Emelie” sa Stephanie med ett stort leende på läpparna och kramade om henne.

”Ingen orsak” sa Emelie och log. ”Förresten har köpt lite godis, läsk och chips när jag var på stan, du vill inte se på film eller något?”

”Självklart! Vi kan titta på netflix på min dator i mitt rum” sa Stephanie medan hon tog fram två glas.

Sedan satt de i hennes säng och åt godis och chips i flera timmar och såg på film tillsammans.

”Tur att jag har en sån fin bästa vän” tänkte Stephanie när hon låg i sängen på kvällen. Att tänka på Emelie gjorde henne glad och hon visste att det gällde detsamma för Emelie. Det sista Stephanie gjorde innan hon somnade var att titta mot tavlan på hennes fina mamma som stod på nattygsbordet bredvid henne.

”Godnatt mamma” sa hon och somnade med ett leende på läpparna.

 

Leonora Holst

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …