BERÄTTELSE. 

Tenebris. Latin för mörker. Passande namn.  

Tenebris “kropp” pulserar till ljudet av sitt namn, men inte på en vänligt sätt. De brinnande ögonen är fokuserade på Cass. Hon är så rädd och fascinerad att hon inte vågar blinka. Alster å andra sidan verkar måttligt imponerad. Trots allt, det var ju han som skapade det.

Vid sidan av Cass mage, där Tenebris klösmärke sitter, börjar huden bränna och pulsera. Ändå rör hon inte en min.

“Varför?” frågar hon lugnt. Alster verkar på riktigt förvånad.

“För att överta kungen såklart. Den veklingen förtjänar inte hälften av den makt han har”.

“Men det gör du?”

“Självklart”. Cass kan inte låta bli att fnysa. “Nu, ha det så roligt med Tenebris, Aggressor”. Alster går tillbaka till sin häst och galopperar iväg till striden. Cass blir lämnad kvar med varelsen.

Först verkar det som om Tenebris inte tänker göra något, men sedan så börjar han formeras. Efter någon sekund står där istället en varg, lika stor som ett tält. Vargen lutar sig framåt och morrar. I sitt huvud kan Cass höra dess röst viska;

“Jag sa ju att jag skulle komma efter dig, Cass”. Rösten lät som en orms. Sättet det sa hennes namn fick halsen att snörja ihop sig. “Kommer du ihåg?”

Hon kommer ihåg. Cass minns drömmen hon haft knappt en vecka innan. I den hade Tenebris dykt upp i form av Finn och talat med henne. Finns demon liknande ansikte kommer alltid vara präglad i näthinnan. Hans annars så mörka ögon blev av brinnande röd eld och den solkyssta huden blev svart som natten. Hade det någonsin varit en dröm, eller var Tenebris faktiskt där?   

Hade han varit där för att sätta skräck i mig? Få mig att tvivla på att jag var vid mitt sinnes fulla bruk?  

Vargen kommer närmare. Den transformeras till Finn igen. Eller inte. Jag vet inte längre!

Samtidigt backar Cass. Hennes ena hand söker sig till pistolen hon tagit från Klarissa, medans den andra viftar med kniven hon tänkt använda mot Alster.

“Håll dig undan!” skriker hon förskräckt. Hon finner avtryckaren till pistolen och ett högt skott skjuts iväg mot varelsen. Det träffar, men det stoppar den bara för några sekunder. Tenebris njuter av striden. Av skräcken. Han visar sina sylvassa tänder och släpper ut ett till morrande.

“Inget kan stoppa mig, Cass”. Cass skjuter en gång till. “Fortsätt trycka av du, ammunitionen är slut snart”. Och Tenebris har rätt. Cass försöker skjuta av igen, men allt som hörs är klicket från ett tomt magasin. Cass kastar det oanvändbara vapnet mot vargen. Han bara skrattar.

“Ser du, lilla Aggressor?” säger han. Han kommer närmare och Cass halkar i snön när hon försöker komma undan. Tenebris leende blir större och obehagligare. Har du någonsin sett en varg le? Det är ingen vacker syn.

Han kommer så nära att de kan röra vid varandra. Hans brinnande ögon skannar hennes kropp medans den trumpna nosen andas ut en moln av imma i hennes ansikte. Han utsöndrar ingen lukt men dock kyla och obehag.

I den här stunden hade Cass trott att hon skulle be sina sista böner och väntat på att få se ljuset som sa att hon var död. Men det gör hon inte. Hon andas tungt men regelbundet och sträcker fram sin hand. Hon stryker den över Tenebris nos och in bakom örat. Tenebris viftar bort hennes hand. De röda ögonen blixtrar.

“Nu avslutar vi det här!”

*

Kvar vid borgen.

Striden är värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Soldater som slåss mot varandra i en kamp på liv och död. Det krävs minst tre av våra för att slå ut en av deras.

Vi har fortfarande övertaget, men de kommer närmare för varje minut som går.

Jag befinner mig utanför porten, flera hundra meter från striden, redo att skydda mitt hem med mitt liv. De får inte inta borgen.

Varför skulle vi så tvunget tillbringa vintern här?!

Cass befinner så någonstans där borta. Mina soldater har berättat att Alster blivit sedd utanför stridsområdet. Det betyder att Cassendra har misslyckats med sitt uppdrag och är troligtvis död. Men jag vill ändå inte tro det.

Var det verkligen bara några timmar sedan vi kysstes? Det känns som längre.

Jag måste tvinga bort tankarna från henne. Jag har större saker att oroa mig över.

En ung grabb med underligt grått hår kommer skrikande. Han håller ett spjut i händerna med spetsen riktad mot mig. När han kommer nära nog sliter jag spjutet ur händerna på honom och använder pinnen till att välta ner honom i snön. Han landar med en duns och ser sig förvirrat omkring. Han kan inte vara mycket mer än tolv.

“Stick grabben”, ropar jag till honom med sträng röst. Han tittar genast upp mot mig och sätter fart härifrån.

Tänk att Alster tvingar ut barn i striden.

Jag står kvar på samma ställe ett tag till, tills jag känner något förändras i atmosfären. Det är som om ett moln sänker sig över världen, tills ett högt ljud tvingar ner mig på knä. Det tjuter så högt och så länge i mitt huvud att jag till slut blir säker på att jag kommer vara döv om det någonsin tar slut. Men det tar slut. Mitt huvud gör ont och det ringer i öronen. Men utanför ringande hör jag fortfarande ljudet från striden som fortsätter, oberörda.    

“Vad tusan var det där?” flämtar jag. Jag ser mig ut över stridsfältet. Ingen av soldaterna verkar berörda utan fortsätter att fälla och falla. Men bortom stridsområdet, nära intill skogen, är det något som samlar mitt intresse. Det är två personer med brinnande orange hår, och strax till dem.. något stort och mörkt jag bara trott fanns i mina mardrömmar.

Fortsättning följer i del 28.

Emma Nikula