BERÄTTELSE.

“Några sista ord?”

Cass tar snabbt tag om första bästa pinne hon ser och slår den mot Klarissas huvud. Hon faller mot marken. Pistolen landar i snön, för långt bort från Klarissa för att nå den. Cass sänker sig ner och tar upp vapnet, sen siktar hon mot Klarissas huvud.  

“Några sista ord?” frågor hon kallt. Klarissa verkar först chockad, men sakta men säkert börjar hennes ögon tåras av rädsla, någonting Cass aldrig sett henne visa. Klarissas underläpp darrar, men hon säger ingenting. Hon gråter inte och ber inte om nåd, hennes stolthet är för stor för det. Istället blundar hon och nickar en gång. Hon ser ut att be sina sista ord till gudarna. Hennes läppar mumlar ord Cass inte kan höra.   

Minuter går förbi. I bakgrunden fortsätter armen strida. Folk dör och skriker, barn gråter, fåglar och andra skogsdjur lämnar gläntan med fart. Men Cass kan inte höra någonting. Hon fortsätter titta på Klarissa i hennes svagaste stund.

Jag kan inte.  

Cass sänker pistolen och säkrar den. Hon klarar inte av det. Hon är inte stark nog. Inte grym nog.

Klarissa märker tystnaden som uppstått efter klicket. Hon tittar upp, de olikfärgade ögonen röda av gråt. Hon stirrar så länge att Cass blir säker på att hon kommer att attackera henne vilken sekund som helst. Klarissa reser sig upp och säger…

“Tack”.

Cass kan bara stirra stumt på henne. Sa Klarissa just tack?

Hon säger inget mer, utan vänder sig om, går in i skogen, och försvinner.    

*

Striden fortsätter, och den blir värre och värre för varje sekund.

De har slagit i högst en halvtimme, men det ligger redan hundratals döda. Mer från kungens sida än från Alsters. De tränade soldaterna slår ner sina fiender på sekunder, och dyker sedan efter nästa. Men bataljonen strider skickligt de med och är fortfarande hundratals man mer.

Det är så mycket blod.

Jag klarar inte mer. Cass sätter av mot Alsters armé. Hon glider lätt förbi, alla är upptagna med striden. De märker henne inte.

Alster är fortfarande kvar på sin plats på hästryggen. Han njuter av blodbadet med ett överlägset flin på läpparna. Han ser Cass komma springande och ger henne ett stillsamt skratt.

”Kommer för en andra omgång, Aggressor?” skrattar han. Cass stannar några meter från hans häst.

”Strid, du och jag. Ta vilket vapen du vill, vi avslutar det här nu”. Cass stirrar på ett sätt hon hoppas är självsäkert. Alster verkar tänka på saken.   

“Och varför skulle jag göra det? Du är ingen match för mig”.

“Så vad har du att förlora?” Sekunder går. Alster verkar tycka om idén mer och mer ju mer han tänker på det.

“Och jag fick välja vilket vapen jag vill, sa du?” Cass nickar långsamt.

“Då går jag med på ditt erbjudande”. Alster hoppar av hästen och tar några steg närmare. Cass tar fram kniven hon tänker använda och väntar på att Alster ska ta sitt beslut. Han tar fram en silvrig pistol ur sitt bälte och beundrar hantverket.

“Eld mot stål? Rättvist nog”. Alster tittar upp och ler slugt.

“Du trodde väl inte att jag skulle slåss mot dig?” Va?! Cass förstår ingenting.  

”Vad menar du? Du gick med på erbjudandet!”

“Det gjorde jag. Jag valde ett vapen som ska användas mot dig”. Alster höjer pistolen mot himlen och skjuter av. Istället för ett vanligt skottljud hördes ett långt och väldigt högt tjut. Det är så högt att Cass tvingas ner på knä. Hon trycker händerna mot öronen, men det är som om ljudet bara hörs i hennes huvud. Varken Alster eller soldaterna på slagfältet verkar distraherade av det.   

När det till slut slutar ligger Cass ner, mellan stadiet av medvetenhet och avsvimmad. Ekot av tjutet ringer i hennes öron. Huvudet bultar av smärta.  

Alster kommer närmare tills Cass kan se hans stövlar framför sig. Hon lyfter sakta huvudet. Nu ler inte Alster. Han har kontroll över hennes liv nu. En fel rörelse och hon är död. Alster kliver bort och Cass tvekar lite innan hon reser sig upp. Smärtan tynar sakta bort tills den knappt är där längre och hon kan andas stadigt igen. Alster står lite längre bort med ryggen vänd mot henne.

“Du vet”, börjar han. ”Jag var väldigt förundrad när du kom tillbaka till lägret”. Alster vänder sig om. “Jag hade ju ändå bett Spejaren att föra dig till grottan”. En våg av illamående sköljer över Cass. Undrar om Finn är och strider just nu? Han kanske är död redan.

Alster fortsätter.

“Jag var säker på att du skulle dö. Men det gjorde du inte”. Alster lutar sitt huvud och småler. “Men du kom inte helt undan, eller hur?”

Cass säger ingenting. Hennes poker-face måste vara otroligt just nu.

“Spejaren berättade, sötnos. Jag är förvånad över att jag inte insåg det först. Ditt beteende, din aura… dina ögon”.  Alster fortsätter prata på, men Cass hör inte ett ord. Eftersom hennes blick är riktad mot saken mellan träden.

Hon hade aldrig sett den i mörkret. Aldrig varit säker på om hon sett den alls, eller om det bara varit hjärnan som spelat henne ett spratt. Nu är det omöjligt att säga att det inte är på riktigt.

Kroppen är bara ett ständigt formerande och pulserande mörker och ögonen är röda som glödande kol. Ena sekunden är det bara ett moln, sedan en varg, en man. Mannens konturer blir skarpare. Figuren formeras från Finn, till Alster till Korpe. Den stannar kvar vid Korpes form ett par extra sekunder. Ansiktet blir mer och mer hans. Han ler åt henne. Sen blir det bara ett totalt mörker igen.

Alster ser vart Cass blick vänds och ser sig över axeln. Han ler.

“Jag förstår att ni inte blivit formellt presenterade än. Cassendra det här är mina lilla vän Tenebris. Tenebris, det här är Cassendra”. Varelsens tar ett okänt ansikte och ler.

Fortsättning följer i del 27.

Emma Nikula