Den utländska bakgrunden – en novell ur Åttologin

Berättelser

DEN UTLÄNDSKA BAKGRUNDEN

Mitt namn är Adam och jag är 37 år. Jag bor i Sverige, men så har det inte alltid varit. Jag bodde i Zabid, Yemen, och jag tror att man kan kalla mig invandrare. På min tid var Yemen ett otäckt land. Man kallade det Krigets land, och det var ungefär så det var. De rika människorna behandlades på ett helt annat sätt än vad de fattiga gjorde. Vi var slavar till de rika, vi gjorde mat och kläder hela dagarna som de rika sedan fick. Om vi hade tur så fick vi 600 Rial för maten och kläderna. Du kan ju tänka dig hur det var att leva så. Men nu ska jag ge dig min historia på hur jag tog mig till Sverige och min väg genom ett av världens farligaste länder.

Jag bodde i ett litet område, som låg cirka två kilometer utanför Zabid. Vi kallade området ”Vi tror”. Jag bodde i en liten hydda med min mamma, min pappa och min storebror. Vi hade både får och kor som vi sedan gjorde mat av eller sålde på marknaden i Zabid. Vi hade inte mycket pengar, men vi hade tillräckligt för att överleva. Alla kände alla i området. Alla var tvungna att hjälpa alla. Det var så det var när man inte hade sjukvård eller något sånt. Jag tror inte någon levde till över 50 år här. Det var hemskt. Men jag hade min familj och min bästa vän Ayam. Han gjorde mig alltid på bra humör, och man kunde prata med honom om allt. Med tanke på hur vi hade det i området, så levde vi ett ganska fridfullt liv. Det var aldrig några krig här och det var sällan några skottlossningar. Men en dag skulle allt det förändras. Det var så hemskt så att jag har svårt att berätta om det just nu.

Jag var elva år, och jag såg hur stora pansarvagnar kom mot oss och hur flera hundra soldater kom springande mot vårt område. Alla fick panik och bara sprang omkring och skrek och jag såg hur flera invånare föll till marken. Men till min fasa såg jag det värsta jag nånsin kunnat tänka mig. Min mamma låg på marken helt blodig. Hon hade fått ett skott rakt i pannan och hon var stendöd. Jag har försökt radera den bilden ur mitt minne så länge jag kan minnas. Jag kommer antagligen aldrig att få ur den ur mitt huvud. När jag såg mamma på marken så visste jag inte vad jag skulle göra. Det bara snurrade i mitt huvud och jag fattade inte varför den Jemenitiska armén gjorde såhär? Kanske för att visa makt? Jag vet inte, jag vet bara att de var alla hjärtlösa och att jag hade gjort allt, precis allt, för att få tillbaka min mamma. Till slut bestämde jag mig för att börja springa. Jag vet inte vart, men jag kunde inte bara stå där och låta mig själv bli dödad. Jag tog en sista titt på min mamma. Hon hade alltid varit där för mig, och hon hade gjort allt för att försörja familjen. Och jag skulle aldrig sluta älska henne. Jag sprang åt det håll jag trodde var vår hydda, och mycket riktigt hittade jag min pappa och min bror. Jag såg att pappa hade fått ett skott i armen och jag skrek:

– Vi måste härifrån!

– Inte utan din mamma! skrek pappa tillbaka.

Jag blev tyst. Sedan sa jag:

– Hon är död.

Pappa och storebror såg helt förstenade ut. All deras luft hade gått rätt ur dem. Det var för mycket för dem att ta in. Till slut sa pappa:

– Fort, till jeepen!

Vi var nog de enda som hade en jeep i området.  Jag sprang snabbt in i hyddan och tog min nalle. Jag kunde inte lämna kvar den. Det var den enda sak som kunde få mig att somna, men tyvärr har jag inte längre kvar den. Jag skyndade mig snabbt till jeepen och tumultet var kaotiskt. Alla sprang för sina liv och man hörde skott som avlossades hela tiden. Det var som om man var mitt inne i en film. Men det här var verklighet. Jag tog en sista titt på området och sedan åkte vi.

Jag väcktes av att jeepen stannade. Jag försökte resa mig, men jag hade knappt några krafter kvar. Till slut tog jag mina allra sista krafter och jag ställde mig upp på darrande ben. Jag såg hur storebror redan var uppe. Jag såg att han hade gråtit, och jag visste varför. Jag såg att pappa låg ner på sidan av vägen, och jag såg att han hade lindat något slags bandage runt armen. Jag såg också att han hade förlorat mycket blod, han var svag. Han försökte säga något. Men inget kom ut. Till slut väste han:

– Jag kommer inte kunna fortsätta. Men ni måste ta er till Sana’a. Där finns en flygplats, sedan ska ni försöka ta er till Sverige. Där finns inga krig. Jag älskar er.

Sedan blev det tyst. Pappa var död. Jag kunde inte fatta det. Mina två föräldrar var döda på grund av hjärtlösa människor som bara ville visa makt. Jag vet inte hur länge jag grät. Kanske några timmar, jag vet inte. Det kändes som om hela mitt liv gick i kras. Storebror var femton år och han kunde ta in allt det här bättre än jag kunde, men han var lika förkrossad som jag var.  Jag antar att man kunde kalla oss flyktingar, båda på flykt från ett land som en gång var vackert, men som nu bestod av bombade hus och döda kroppar. Jag visste att vi var tvungna ta oss ut ur Yemen. Det fanns ingen annan utväg.

Jag och storebror gick och gick. Vi bara följde den steniga vägen och hoppades på att den skulle leda oss till… ja, någonstans bara. Vi hade bara en flaska vatten och bara två bröd kvar. Jag tänkte på allt som hänt. Skriken, mamma och pappa, tumultet… allt var så svårt att acceptera. Men jag visste att jag var tvungen att koncentrera mig. Jemens vägar kan vara väldigt luriga, och många tappar bort sig och dör antingen av djur eller av att de tappar bort sig i öknen och till slut dör av hunger och törst. Jag visste att vi verkligen behövde komma någonstans. Storebror började se svag ut, och jag visste inte hur länge han skulle orka. Han var äldst, men han hade inte alltid haft det lätt, och jag visste att han bara kunde gå. Inte prata, bara gå. Jag kunde också se att han var hungrig, otroligt hungrig. Han var mer eller mindre ben och skelett, och hans annars så färgstarka ansikte var blekt, och hans korta svarta hår var tovigt och smutsigt. Jag hoppades verkligen att han kunde klara sig, för han hade varit som en förebild för mig. När jag var ledsen, så kom han med råd och muntrade upp mig. När jag var svag, fick han mig att bli stark. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle kunna klara mig utan storebror. Jag visste att om storebror inte fanns vid min sida nu, hade jag antagligen varit död nu.

Efter några timmar så hittade vi flygplatsen, vi sprang sista biten. När vi gick in så var det fullt med människor och alla ville åka bort från landet. Min bror försökte prata med någon i flygplatsen och fråga om vi kunde få en plats. Det var bara en man som stod vid entrén, min bror frågade hur vi kunde få en plats i flygplanet och då sa mannen att vi behövde ge honom 30 000 Rial för att få en plats på flygplanet men min bror hade bara 17 000 och det räckte bara för en plats. Min bror kom till mig och sa: “Här ta de här pengarna och åk till Sverige, jag ska stanna här och samla ihop pengar för att följa efter dig”. Jag började gråta och sa att jag inte ville lämna honom men han lovade att han skulle komma efter ett tag. Jag tog pengarna och gav dem till mannen och han tog mig till flygplansgången så att jag kunde åka på planet. Jag gick in i flygplanet med rinnande tårar och satte mig på en av stolarna och grät mer och mer, jag kunde inte tro att jag var den enda som klarade det från Yemen. Efter ett tag var flygplanet framme i Sverige och alla klev av, jag var den enda som inte hade en väska så jag gick av först. När jag var ute såg jag snö för första gången i hela mitt liv, det var vitt och glänsande och när jag kände på det var det inte så kallt som jag trodde. Jag fortsatte fram mot ingången till flygplatsen och när jag öppnade dörren så såg jag…

 

Mustafa Raheem Theban Saffari

Foto: Wikimedia commons; ”Months after an airstrike on a neighborhood in Yemen”

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …