C: Del 25

Berättelser

BERÄTTELSER.

Hundratals människor har samlats vid fältet. Kungens borg syns inte långt bort och för att svara till stridshornet står bataljonen redo med svärd och enkla eldvapen. Borgen ser så liten ut med bataljonen framför sig.

Trots kungens stora fördel verkar de flesta av Alsters soldater inte ett dugg nervösa. De hungrar efter att döda. Även flera av de yngre.

Cass känner igen flera ansikten hon lärt känna under veckan hon var hos dem i lägret. Flera av dem är av barnen hon besökte i skolorna och bara genom en snabb blick mot dem  kan hon se deras undantryckta rädsla. De håller sina svärd och spjut så stadigt de kan, men händerna darrar och ögonen flackar fram och tillbaka.

Cass mage gör uppror över bilden att behöva se de här barnen dö ute på fältet i ett slag de omöjligt kan vinna. Hon vänder sig till Alster vid sin sida.

”Ska du verkligen tvinga dem ut i det här?” morrar hon. Alster säger ingenting. Han ignorerar henne och går sin väg.

Finn kommer fram till henne. Han hinner inte ens börja tala innan ilskan har tagit över och Cass örfilar honom hårt i ansiktet. Han verkar dock inte överraskad och tar emot slaget med väderbitet ansikte.

“Vi behöver prata”, säger han, och blir besvarad med ännu en örfil. När Cass slår en tredje gång tar Finn tag om hennes hand och stoppar slaget.

“Jag har inte tid med det här”, morrar han. Cass sliter åt sig handen och lägger armarna i kors över bröstet.

“Vi har inget att tala om, Finn”, morrar hon tillbaka. “Vad som är gjort är gjort. Lämna mig bara ifred nu”. Cass vänder om för att gå, men Finn stoppar henne igen.

“Cass”, försöker han, men hon vill inte lyssna. Hon sliter sig fri och sprintar iväg i okänd riktning, bara för att få komma bort ifrån sin forna vän. Finns ögon är klistrade mot hennes ryggtavla.

 

Cass springer tills hon inte ser lägret längre och slänger sig ner i snön. Hon sitter på alla fyra och försöker hålla tårarna inne. Hon frustar och morrar och vill inget hellre än att skrika. Släppa ut alla frustrering, alla känslor, all smärta hon känner. Förvirringen, ensamheten, förnedringen. Allt.

Hon sitter så ett tag. Kylan tränger sig genom det tunna lagret kläder hon bär men hon bryr sig inte.

Till slut lugnar hon ner sig. Hon lyckades hålla tårarna inne, även när det var som svårast. Att gråta skulle vara att visa sig ännu mer patetiskt än hon redan är.

Hon reser sig upp och skakar bort snön från byxorna. Hennes händer är blekt blå av köld.

“Jag kan åtminstone röra på fingrarna”, tänker hon och reser sig ostadigt upp.  

Solen har gått upp. Det är ett ljust rosa sken från långt, långt borta och det lyser värmande mot Cass ansikte.

Allt hon vill är att försvinna från jordens yta. Bara smälta och blåsa bort som damm med vinden. Men ljudet av stridshorn och skrikande röster håller henne kvar. Hon måste göra klart det hon kom hit för att göra.

Och om att strida mot två-tre hundra tränade övernormala soldater är det enda sättet för henne att göra så.. kommer hon göra det.

 

*

När Cass hade vaknat upp i grottan utan sina minnen hade hon varit rädd. Rädd för att aldrig få möjligheten till att gå tillbaka till ett tryggt och stadigt liv.

När hon fått höra om hur hennes liv brukade vara hade den drömmen splittrats och glömts bort. Hon hade ställt sig, rak i ryggen, och nöjt sig med sin tillvaro. Tänkt, minnena kommer kanske tillbaka till mig en dag.

Nu, när hon står framför folket från sitt gamla liv, gömd mellan träden, med vässade knivar och laddade gevär i sina händer, tänker hon inte. Hon stöter bort varje tanke, varje känsla som vågar komma till henne och fokuserar bara på striden som ska komma.

Soldaterna kommer närmare. Aggressorer, spejare, spöken, mekaniker och vanligt folk.

En ung alkemist med silverblont hår och tanig kroppsfigur darrar så mycket att han tappar det långa spjutet han håller. Han skyndar sig skrämt med att ta upp det och håller det tryckt mot bröstet som en livlina. I nästa sekund borrar sig en pil igenom hans oskyddade bröstkorg och han faller död till marken.

Medans sekunderna går faller fler och fler av Alsters män men han verkar inte ändra en min. Han sitter på en hög brun häst med svart man och ser ut över slagfältet. Hans gula ögon liknar en katts medans han betraktar nästa människa bli prickad av en skur av pilar.    

Det tar ett tag för Cass att inse att han väntar på något. Kungens bataljon kommer nu i närkontakt med Alsters folk och de slåss med allt från spjut till eldvapen. Nu faller flera av bataljonens soldater till marken. Alsters tränade slåss och dödar på sekunder. Ute i fronten tar ett spöke tag om en annan soldats nacke och knäcker den med ett tyst knak. Sen tar hon tag om två andra och hugger varsin dolk i deras magar. Deras ansiktsuttryck är inte hälften så hemska som spökets tillfredsställda flin.     

När Cass lyckas slita blicken från spöket ser hon brinnande oranget hår komma i närkontakt med henne innan aggressorn slår henne till marken med ett slag mot bakhuvudet.

Cass landar med ansiktet i snön och grimaseras åt smärtan i huvudet. Hon vänder sig omedelbart om när hon rösten från sin angripare säga:

“Jag tyckte väl jag hörde att du var tillbaka”.

Cass möts av Klarissas flinande ansikte. Det bruna och det grå ögonen är fastklistrade mot hennes ansikte. Hennes sneda halv brutna näsa är röd som vax och läpparna spruckna. Hennes orangea hår är som vanligt slarvigt uppsatt.

Cass försöker resa sig upp men Klarissa sparkar henne i magen och skrattar, har sin bästa tid. Cass lyckas sätta sig upp på knäna och kastar sig mot Klarissa. Hon lyckas finta henne i sista sekund och Cass landar i snön.

“Ja, det här var roligt”, börjar Klarissa. “men jag borde nog gå tillbaka nu.” Klarissa vänder sig om, men ändrar sig och tittar på Cass över axeln.

“Men först”. Cass hör ljudet av en pistol som osäkras.

“Några sista ord?”

 

Fortsättning följer i del 26.

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …