BERÄTTELSER.

Den vassa eggen skär snabbt fram genom den kvava luften som genom smör och stannar inte förrän den nått sitt mål. 

Knivens blad åker in i Alsters oskyddade hals och Cass backar bakåt. Han hade varit så oförberedd, så korkad. Hans händer sluter sig runt sin hals, greppar tag om dolkens skaft och gör allt han orkar för att dra ut vapnet ur hans strupe. Men det är försent.

Alster faller ner på knä, blodet droppande från hans hals, ögonen rullar bakåt så allt som går att se är hans blodsprängda ögonvitor. Sekunder som känns som en evighet passerar innan han faller framåt. Död.

De fördömdas ledare är död.

*

Scenen passerar för hennes ögon. Det känns så verkligt att hon först är säker på att hon dödat honom. Men sen så väcks hon upp ur sin fantasi och finner sig själv i samma position, dolken i handen. Handen skakar och hon mår illa. Men jobbet måste bli gjort.

Hon tar ett steg framåt, förväntar sig att scenen hon just fantiserat upp ska träda fram och bli till verklighet. Alster står fortfarande med ryggen mot henne, läser sina papper. Vet att hon är där, men inte vad hon planerar att göra.

Hon höjer dolken i luften och siktar mot Alsters sköra strupe…

Men Alster är inte så omedveten som hon antagit. Hans reflexer är bättre än hennes med tusen och hon är idioten som tror att han inte är kapabel att försvara sig själv mot en ynka brevöppnare.

Just som dolkens egg är nära att nudda vid Alsters hud, släpper han sina papper och skjuter ut sin hand, greppar tag om dolkens skaft och sliter den från Cass svettiga fingrar.

Hon är för chockad för att reagera och snart ligger hon nedtryckt mot golvet, Alster över sig, med kniven liggande mot sin egen strupe. Alsters gula ögon liknar ett rovdjurs och han flåsar tungt varm luft i hennes ansikte.

Fortfarande i chock försöker Cass bryta sig loss från Alsters grepp, men till ingen nytta. Mannen håller henne nere enbart med sin vänstra arm och överkropp. Alster säger ingenting, men hans blick säger allt; Trodde du verkligen att det där skulle fungera? Tycks han säga. Att du bara kunde döda mig med en säker sving och gå härifrån? Lämna med ett oberört hjärta och leva alla dina dagar som slutet på en barnsaga?    

Cass vet inte vad hon ska säga, om hon än bör säga något alls. Men så hör hon tysta fotsteg komma mot dem och Alsters flin blir bredare. Med knivens egg fortfarande mot strupen sträcker Cass på sig för att se vem som kommit in. Hennes ögon möts av kolsvart hår, ögon så bruna att de verkar svarta och ett sloket ansikte. Han är klädd i svart uniform utan rustning och den solade huden verkar blek till uniformens mörker.

Finn säger ingenting, men det sorgsna uttrycket i hans ögon säger att han skvallrat på henne till Alster. Cass känner hatet och sviket växa i bröstet och skakar i tanken om att döda honom där han står.

Till slut släpper Alster taget om henne med en varnande blick. Hon lyckas resa sig upp och stå kvar på sin plats när Alster går tillbaka till sina utspridda papper.

Han smackar tillrättavisande med tungan medan han plockar upp papperna och lägger ner dem på sitt skrivbord.

“Aj, aj, Cassendra. Ditt svek smärtar djupt”. Alster tittar upp mot henne, men Cass har bara ögon för Finn. Han fortsätter stirra ner i golvet. I skam.

“Det var inte det enda som skulle smärta”, morrar Cass, fortfarande stirrande åt Finns håll. Alster skrattar åt det bittra skämtet och sätter sig på skrivbordskanten.

“Nä, självklart. – Var inte arg på Spejaren nu. Han gjorde bara sitt jobb”.

“Bara sitt jobb”, upprepar Cass mordiskt. Alster skrattar igen. Han fortsätter prata på, men alla ord flyter bort och ersätts av trummandet av Cass eget bultande hjärta. Eller Finns hjärta, inte riktigt säker.    

Under de sekunder som Cass stirrar på sin förrädare till vän går egentligen minuter och Alster slutar inte prata tills han märker bristen på uppmärksamhet han fått.

“Hallå?” ropar han och hoppar ner från skrivbordet. Cass väcks upp från sina fantasier om att strypa Finn till sömns och vänder sig mot sin gamla chef.

Alster visar inga tecken på att vara sårad och lägger bara på ett tufft skal tills sin bedrägliga uppvisning.

“Aggressor”. Hennes gamla titel hänger som ett grått moln i atmosfären.

Ett högt tjutande från ett stridshorn hörs och allas blickar vänder sig mot Alster. Alster slickar sig om läpparna och säger belåtet;

“Striden ska börja”.

Fortsättning följer i del 25.   

Emma Nikula