BERÄTTELSER.

Bilen skakar till när den kör över ett gupp. Att hålla sig fast med sina klor är ingen lätt uppgift. Burens golv saknar springor och det är därför nästintill omöjlig att få till något ordentligt grepp. Jag ser på de tre människorna som sitter runt mig. En familjemedlem saknas och det är henne som jag lärt känna bäst. Jag känner mig en aning nedslagen över att inte kunna spendera min sista tid kvar i livet i hennes närhet.

Den första gången jag träffade familjen var de bara tre stycken. En man med rufsigt skägg och pigga ögon, en kvinna med långt brunt hår och en liten sprallig flicka med blonda flätor. Flickan skrämde mig halvt från vettet. Inte för att jag hade så mycket vett då, ung som jag var. Hon var omkring 6-7 år skulle jag tro. På dagarna var jag ensam och på kvällarna försökte jag undkomma den blonda plågoanden. Efter en tid var hon lugnare och jag började låta henne vara nära mig. Jag upptäckte att när jag var nära henne dök det upp djur som jag försökte fånga. Det fanns en som jag aldrig lyckats få tag på vilket irriterade mig i flera år.  En liten röd prick som även när jag var säker på inte borde kunna ta sig ur mitt grepp smet iväg om och om igen. När jag fick höra att det egentligen bara varit ljus så blev jag mycket förnärmad.

Jag lärde mig om min nya familj och efter en längre tid så upptäckte jag att flickan kom hem senare på dagen och ibland hade hon med sig nya ansikten. Jag förstod att när de sa “Pixel” så menade de mig. De kallade flickan för “Marie” En dag kom de äldre och mer omtyckta i familjen hem med ett gråtande knyte. Nyfiket gick jag fram för att kolla vad det var. Kvinnan höll i sina armar en enorm, vanskapt, skabbig mus. Jag stirrade på den brunhåriga kvinnan. Hon log kärleksfullt mot nakna varelsen. Hon sa (mer till flickan än till mig) att varelsen skulle bli döpt till Mike. Jag såg på min familj med nyfunnen motbjudan.

Jag tror Marie var 10 år när jag i brist på annan underhållning blev mer intresserad av min familjs beteende. Det hade tillkommit en liten pojke till familjen. Han försökte imitera flickan när jag först träffat henne men han var lätt att komma ifrån. Han hade blivit namngiven efter den horribla varelse som hans föräldrar tidigare fört med sig in i mitt hem. Jag kunde ju inget annat än känna medlidande för den unge Mike. Marie tog allt oftare med sig en och samma person in i mitt hem. Marie kallade henne för Ellvi men alla andra sa Elvira så det var det namnet jag föredrog att använda. Hon hade långt rött lockigt hår som jag helt klart skulle kunna trassla in mig själv i om jag bara fick tid att göra det. Födelsedagsfester och andra tillfällen då jag behövde gömma mig från ovälkomna ansikten som bröt sig in i mitt hem drog förbi och så en dag på höstens slut överhörde jag Marie och Elvira prata om att de skulle byta skola kommande år.

Marie var nervös den dag som jag förstod skulle bli hennes första i den nya skolan. “Ser jag bra ut?” frågade hon mig. Det hade blivit lite av en vana. Hon pratade med mig som om jag vore en annan av hennes små vänner. Jag förstod förstås hur hon högaktade min åsikt men kunde inte låta bli att göra narr av hennes osäkerhet och svaga självförtroende. Jag ville svara med en kommentar om hur hon såg värre ut än alla de hårbollar som jag spytt upp det året men nöjde mig med att ge henne den mest dömande blick som jag kunde åstadkomma. “Tack så mycket” sa hon som om jag hade gett henne en komplimang. “Luktar jag okej?” Innan jag hade tid med att komma på ännu en dräpande kommentar så dränkte hon sig i parfym. Hon luktade som om en florist hade fått i uppgift att bygga en skyskrapa. Jag undrar om det var just hennes överdrivna förtjusning i väldoftande flytande substanser som gjorde henne till en väldigt isolerad ung kvinna utan vänner eller andra vänligt inställda bekanta utanför sin familj.

Bilen stannar och Mike öppnar dörren. Han bråkar lite med sin far om att få lyfta in mig till djursjukhusets väntrum. Jag kom dit årligen, ibland oftare, men var säker på att det ännu inte gått ett år. Jag kände på mig att det här skulle vara mitt sista besök. Jag kände mig lugn. Lite irriterad av det faktum att jag inte skulle få somna in i mitt eget hem men det är inte något som jag kan ändra på. Jag hoppas att det inte är den unge Mike som kommer att bära mig till min sista viloplats men till mitt missnöje så får han det på sina villkor. Den äldre mannen tar upp sin mobil och startar en konversation med luften framför sig, så som människorna i min närhet ofta gör när de sätter den intill sina öron. Jag förstod att de där mobiltelefonerna inte kunde vara bra för en varelses mentala hälsa det ögonblick som jag såg Marie sitta uppe på natten och skratta åt det färgglada ljus som den utstrålade.

Efter att Marie började den nya skolan så ändrades hennes beteende igen. Den här gången så var det inte till min favör. Djuren runt henne slutade dyka upp. Hon satt allt mer med sin mobil och struntade helt i mig. Hon pratade allt mindre om skolan med sina föräldrar och ibland pratade de på ett aggressivt sätt med varandra. Hon pratade inte längre med mig och det gjorde mig en aning missnöjd av den enkla anledningen av att jag hade ett förråd av kreativa och ytterst vältänkta förolämpningar som jag hade en stark lust att använda. Hon lämnade inte in de uppgifter som hon var skyldig skolan att genomföra i sitt hem eftersom hon aldrig var nöjd med vad hon åstadkom. Till och med jag, som har en väldigt hög standard, ansåg att en viss del av hennes arbeten var mer än tillräckligt väl genomförda. Hon hade inte heller fört med sig några vänner hem av den enkla anledningen att ingen i hennes nya klass tycktes tycka om henne. Vid de tillfällen som jag såg några i hennes egen ålder runt Marie så verkade de rentav avsky henne.

En dag då hon åter igen kom hem med tårar i ögonen så gick hon till köket. Tyst som den jägare jag var född till att bli smög jag efter. Från en av lådorna tog hon upp en av deras imitation av en klo. Hon drog upp en av sina långa ärmar och la kniven mot den bleka huden. Hon darrade. Jag såg på henne och undrade om hon skulle dra kniven över armen. Hon var helt frusen. Jag satsade två möss på att hon inte skulle göra det. Långsamt med tårar rinnande från ögonen la hon försiktigt kniven tillbaka i lådan. Vem jag än slog vad med är skyldig mig två möss, de smakar inte särskilt bra men det är en tradition för katter att äta möss. En tår träffade marken mellan hennes fötter. Hon stirrade på den som förstummad. Ljudet av den andra droppen salt vatten väckte henne från hennes statylika tillstånd. Hon satte sig hopkurad mot väggen. Hon skakade och såg oändligt ensam ut. Med min bästa imitation av en suck gick jag fram till henne. Jag la mig bredvid henne och spann. Hon klappade mig, torkade bort tårarna ur ögonen och jag kunde höra hur hennes andning lugnade ned sig.

Jag förstod själv att även om min päls mjukhet sa mer än en genomsnittlig människa sa vänliga ord så kunde Marie ha användning för de där orden. Men hur? Hennes mobil lät. När hon tittade på den så tårades hennes ögon igen. Jag behövde kanske få bort de saker som gjorde henne ledsen först. Jag gick med självsäkra steg fram till mobilen. Jag plockade upp mobilen på samma sätt som min mor gjort med mig. Den smakade inget och var svår att bära. När jag gick fram till det fönstret där låset inte fungerade så följde Marie mig med blicken. Hon hade precis tänkt säga något när jag släppte mobilen och hörde hur den träffade marken utanför. Nöjd med min insats gick jag och la mig bredvid henne återigen.

Tyvärr var min välförtjänta vila inte lång då hon fortsatte stirra på mig. Plötsligt reste hon sig upp. “Pixel vad i..” började hon säga men slutade med att utbrista “Min mobil!” Jag visste att människor hade lite försenad reaktionsförmåga men nu blev jag riktigt orolig. Hon tog sig snabbt till fönstret och försökte nå mobilen genom att sträcka sig så långt som möjligt. Roat satt jag och såg på. Hon tog på sig ett par skor och skyndade sig ut genom dörren. Jag satte mig i fönstret och väntade på att hon skulle dyka upp. Hon glömde sin jacka såväl som sina nycklar. Genom fönstret kunde jag se en glimt av rött som stod ut mot den snöbeklädda bakgrunden. “Men se, nu har pyromanerna från fjärde klass varit framme igen” minns jag att jag hann tänka innan jag såg att det var Elviras hår. Jag hade inte sett Elvira på länge men förstod att jag kunde använda henne i mitt uppdrag att hjälpa Marie. Utan att se Elvira plockade Marie upp sin mobil och började gå tillbaka nu med en långsammare hastighet då hon var säker på att hennes ondskefulla telefon var i säkert behåll. Jag sträckte på mig. Gick fram till dörren, gick ut och knuffade igen den. Sedan väntade jag i vad som kändes som en evighet.

Marie kom tillbaka. Dörren som hon var säker på hon hade lämnat öppen var stängd. Vid den satt en katt som slängt ut hennes mobil från ett fönster. Hon stirrade på mig. Jag reste mig och gick med steg värdiga en modells beundran till trottoaren. Hon följde mig och tittade inte upp förrän Elvira gjorde ett förvånat utrop när hon såg vem personen framför henne var. Det kommande samtalet började väldigt stelt med hur de hade det i nian men blev allt mer energirikt när Elvira undrade varför Marie inte hade någon jacka. Marie såg ut som den blonda flicka hon var när hon var yngre och Elvira såg även hon gladare ut. Marie följde Elvira hem, de hade mycket att prata om.

Ensam skulle Marie aldrig byggt upp modet att prata med sina föräldrar, inte för att det borde ha krävts särskilt mycket. När hon till slut gjorde det på jullovet så gav de henne den extra hjälp hon behövde den kommande terminen. I slutet av det året hade Marie fortfarande inga vänner men hon hade godtagbara betyg. Allt hon behövde för att höja dem var modet att visa sin kunskap. Hon var visserligen inte lika smart som jag men definitivt smartare än sina föräldrar. Att ta med en så fasansfull varelse som Mike hem när du har en dotter på kanske 6 år. Vad tänkte dom med? Fyra enkronor, en bit snöre och några av de många skruvar som fallit ut ur deras huvuden? Inte konstigt att de inte har några hästar hemma med den budgeten.

Marie hamnade i samma klass som Elvira på gymnasiet. Marie verkar glad i skolan och kommer ibland hem sent eftersom hon varit ute med några vänner. I slutet av vårterminen ska hon ta studenten. Marie, Elvira och en av deras klasskamrater, jag haft turen att inte behöva gömma mig från, kommer att flytta hemifrån och dela på en lägenhet.

Jag tackar vilken gud som nu lyckades få den unge Mike att inte tappa mig när han bar in mig, varje steg han tog kändes som om han dansade vals på säckar fyllda med potatis då han bar mig. Till och med Jag, med både två vänsterfötter och två högerfötter, kan dansa vals bättre än Mike. Överallt i sjukhuset luktar det av sjukdomar, medicin och handsprit. Det kommer in en läkare i rummet. Men var hälsad herr Läkare, jag hoppas om möjligt kunna slippa bli stucken av en nål som lugnt tar livet ifrån mig. Du förstår, jag skulle hellre vilja ge bort det själv. Dialogen förblir en monolog av den enkla anledningen att ingen annan hör den. Herr läkare kollar hur jag mår, det visste jag redan själv tackar som frågar innan ni slösar bort er tid, och lämnar efter en kort tid mig och min familj att vänta på Marie. Det sitter en klocka på väggen. Klockan och tre fjärdedelar av min familjs andetag är de enda ljud som fyller luften. Marie har slutat skolan nu. Hon kan komma vilket ögonblick som helst. Jag vill se henne en sista gång, det är det minsta hon skulle kunna göra så många gånger jag hjälpt henne när ingen annan skulle kunna göra det. Nu är hon vuxen. Hon har fyllt arton. Hon kommer flytta hemifrån. Trots att jag trodde det var hon som skulle lämna mig i år så kommer det vara jag som lämnar henne idag.

Jag känner lukten av Maries parfym innan jag hör flickans fotsteg utanför dörren. Hon kommer in. Den blonda plågoanden som jag kommit att älska så mycket har tårar i ögonen. Jag granskar henne uppifrån och ned. Sin jacka har hon över armen och väskan med böcker indikerar att hon kommer direkt från skolan. Hon sätter sig bredvid mig och stryker min päls försiktigt. Jag försöker att inte visa hur det gör ont när hennes hand vidrör mig. Jag vill kunna minnas hur hon försökte lugna mig. Jag kommer slippa gömma mig från gäster som bryter sig in i vårt hem under hennes student, känna mig ensam när hon flyttar hemifrån och återigen gömma mig när hon gifter sig även om jag aldrig fruktade att jag skulle behöva uppleva det. Ett styng av sorg skjuter genom mig. Hur mycket jag än avskyr fester och högtider under stunden så kan jag känna en viss glädje efteråt. Alla blir gladare efteråt.

Jag tittar på dem alla i tur och ordning. Marie, fortfarande blond men numera också vuxen. Mannen har nu snyggat till skägget och fått skrattrynkor runt munnen och de pigga ögonen. Kvinnan med det bruna håret har skaffat sig ett flertal gråa hårstrån. Hon var vansinnigt trött efter att den Mike som fram till denna dag fortsatt besöker mina mardrömmar hade blivit presenterad för mig och Marie. Under tiden som gick fick hon som tur var för hennes hälsa sova mer och är nu en lika hopplös optimistisk som sin man. För tillfället ser hon på mig med sorg i blicken. Till sist når mina ögon även den nye Mike. Han hade blivit så lik Marie när hon var yngre, samma blonda hår, även om hans är kortklippt. Han ska börja högstadiet. Jag undrar om han kommer klara det. Om han kommer att bli avskydd av sina nya klasskamrater och tappa kontakten med sina gamla. Om han kommer misslyckas i skolan och ge upp hoppet. Om han kommer försöka skada sig och om någon kommer vara där för att hjälpa honom att hitta rätt väg. Om hans föräldrar kommer missa allt så som de gjorde med Marie. Men jag vet att de alla har något de inte hade förut. Nu har de erfarenhet. De kommer att ta sig igenom svårigheter utan att jag behöver dra i trådarna.

Läkaren kommer in i rummet och håller i den spruta som vill ta mitt liv. Nej, nej, nej, nej så många nej så ingen människa, katt, delfin eller Mike kan räkna dem. Jag måste få tid till att framföra mitt avskedstal. Jag har förstås inte något avskedstal, de kan ändå inte höra mig. Istället så försöker jag förmedla alla mina känslor genom att se dem var och en i ögonen tills jag tror att de förstår. Jag har haft ett underbart liv. Mina år har förmodligen varit fyllda av mer glädje än vad någon människa kan förstå. Jag hoppas att alla i min familj kommer att känna likvärdig glädje någon gång. Innan läkaren skulle hinna sätta den otäckt vassa nålen i mig stänger jag mina ögon. Alla känslor är givna till min familj, kraften i kroppen är sedan länge borta, det enda kvar är en lurvig behållare tom på allt liv som tidigare funnits där och en familj, som genom en blick med deras katt förstått dess sista tankar. Marie fortsatte stryka min mjuka pälsen tills läkaren förklarade att deras katt hade avlidit på egen hand men att de fortfarande behövde betala för medicinen. Bara åtta liv kvar.

Anna Medhage, 8i