Ihålig – tvåa i Åttologitävlingen 2018!

Berättelser
1

BERÄTTELSER.

*Knarr knarr* lät det i mina grenar när hon började få fart.

Med massor av fart sträckte hon ut sin korta arm för att rycka bort ett par löv från min gren. Hennes höga ljusa skratt förde liv i mig. Hon gillade verkligen att vara med mig, och jag älskade att vara med henne. Hon steg av gungan och började klättra upp för mig. Sandalerna skrapade bort träflisor som regnade ner på marken. Hon fyllde mig med glädje när jag hörde hennes mäktiga Tarzanvrål däruppe i min trädkrona, som om hon kunde ta tag i molnen och äta dem som sockervadd. Föräldrarna bad henne komma ner fast hon vägrade. Efter en stund, när de lyckats övertala henne, så började hon klättra ner. Då hände det, ner föll hon från mig, som om jag tappat greppet om henne, meter efter meter ökade hastigheten av fallet. Pappan släppte genast hastigt picknickkorgen i hopp om att fånga henne. Fast det var försent. Med benet först så landade hon med en rejäl smäll.

Pappan plockade upp sitt barn, sprang iväg snabbt till bilen. Och den åkte iväg snabbare än jag någonsin sett en bil åka. Där var jag, ena sekunden var jag den gladaste varelsen i världen, fast nu stod jag här ensam bara med mina egna tankar om vad som nyss hänt. Det var mitt fel alltihop kommer jag ihåg jag tänkte. Alla mina positiva tankar försvann som om de aldrig varit där från första början, och sorgen fyllde mig.

 

Jag börjar bli gammal, mitt liv närmade sig ett slut, inte därför jag blev för gammal. De kommer att hugga ner mig och något viktigare än mig, som en parkering, skulle istället byggas över mig. Först blev jag mycket sorgsen att jag skulle dö, försvinna. Fast då påmindes jag, det enda som jag älskade i det här livet var nu försvunnet och utan det, var det inget liv värt att leva. Det var hon som jag själv skadade. Jag minns inte när jag senast såg henne. Min tidsuppfattning efter alla dessa år mycket dålig. Mina sista minuter närmade sig när de förberedde verktygen. Och det var då jag hörde det.

Ett rassligt ljud av hjul närmade sig mig och en tant i rullstol stannade framför mig. Hon var mycket gammal, hennes assistent som puttade vagnen kollade frågande på gamlingen, och då sa hon tanten med en skrapig röst:

– Kan inte du hjälpa mig upp på den där gungan?

– Är inte du lite för gammal för det?

– Det må jag vara, fast det där trädet och jag har historia tillsammans, det är min vän.

Hon satte sig försiktigt, och hennes skrynkliga händer slöt sig runt repen. Med det ena benet svingade hon fram och tillbaks för att ge gungan fart och det andra benet var still. Hon började skratta, fnissa lite smått, och jag har inte varit så glad på länge. Att se någon så glad får mig att må helt fantastiskt. Jag visste inte vem personen var, men det spelar ingen roll för mig. Det viktigaste var att jag spenderade min sista stund i glädje. Och precis efter jag tänkte detta så bad männen med yxorna henne att gå av gungan. Med sin ömma kropp satte hon sig sedan försiktigt i rullstolen igen, och sedan började hon åka iväg. Och det var då som jag förstod. Det var hon, den som jag älskat hela mitt liv, hon som gav mitt liv mening. Allt kom som en chock när jag insåg det, jag ville bara tacka henne på något sätt för allt hon har betytt för mig. Fast det var försent. Hon vände sig om, log mot mig länge. Sedan bröts vår kontakt av yxbladet.

 

 

 

Filip Bartos

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …