Den frysande flickan – en novell ur Åttologin

Berättelser

BERÄTTELSE.

Det är inte så många i årets Åttologi som har skrivit om förr i tiden. Temat Att växa upp bjuder ju annars in lite till det. Malin Lennander har skrivit en sorglig novell där, åtminstone jag, direkt kommer att tänka på HC Andersens Flickan med svavelstickorna. 

/Jörgen 

 

Den kyliga vintern, det var den som gjorde att jag är där jag är nu. Vintern som ska vara så glittrande vacker med snö i träden och istappar mot husväggen, men det var rädsla som var den första känslan jag kände den där morgonen i december.

Min fars mörka ögon såg in i mina, han såg arg ut. Det var en blick som inte passade in i hans ansikte. Han såg ut som en helt ny person fast inte på ett positivt sätt, på ett ont sätt. Far hade alltid varit sträng men aldrig varit riktigt arg på mig. Hans hårda grepp om min handled gjorde ont och jag var som förstenad.

Jag förstod att nu ska det ske, i min uppväxt, då jag skulle få ta hand om mig själv. Jag hade hört om andra barn som hade blivit utkastade av sina föräldrar. Jag hade ju såklart funderat på om det skulle kunna hända mig, men hade aldrig trott det. De vuxna ville så innerligt att det skulle bli en pojke när de blev med barn, men det blev ingen pojke. Jag blev en flicka och det enda jag var kapabel till var att hjälpa till i hemmet. Pojkarna kunde man iallafall tjäna pengar på, enligt de vuxna. Jag hade hört rykten om att mina föräldrar funderade på om de skulle lämna bort mig till ett sånt där barnhem. Vart är min mor, kommer jag ihåg att jag tänkte, vill hon det här?

Det knakade från golvet i köket och jag såg ett öga som kikade in genom nyckelhålet. Ögat var grönt som skogen och tittade mot mig, jag kände igen det. Blicken var nyfiken men sorgsen, det måste ha varit min broders. Ögat försvann och istället såg jag stolarna som vi brukade sitta på när vi åt middag, på en av dem satt min mor, med huvudet liggandes i händerna.

Det luktade mögel och fukt, nästan så som det brukar lukta hemma hos äldre människor. Här bodde det ingen äldre människa utan det var bara vi som bodde i ett gammalt hus.

Fars kalla hand försökte dra med mig, jag kämpade emot men han var mycket starkare än mig. Han var nog flera decimeter både längre och bredare än mig. Hans drag och slit gjorde ont i armarna och jag skrek högt. Far sa inget utan försökte bara dra ut mig ur rummet. Mina korta ben sparkade hejvilt och jag försökte slå med knutna nävar men det hjälpte inte. Sparkandet blev tröttsamt och till slut gav jag upp. Jag hängde bara där som en trasa i fars armar och jag kände hur han drog ut mig ur huset, med mina ben släpandes mot golvet.

“Inom kort blir det varmt, förlåt!” var det sista han sa till mig innan dörren slogs igen med mig ihopkurad och sittande mot väggen. Mot den träväggen där den faluröda färgen hade börjat flagna och där det låg färgremsor på marken. Min gamla släde stod lutad mot väggen och den fick mig att tänka på far, min snälla far. Han drog mig ofta i den och vi skrattade och hade det roligt. Jag reste mig upp och sparkade på den och när den hade ramlat omkull drog jag bort flera remsor med färg så att det syntes en brun vägg bakom.

Det var kallt, säkert många minusgrader och inte hade jag varma kläder på mig, bara pyjamasen som skulle skydda mot den värsta kylan inne i stugan. Jag slog på ytterdörren som var täckt med frost. Jag satt där i flera timmar och blev blåare och blåare om händerna ju längre tiden gick.

Jag knackade på grannens svarta, fuktiga dörr som inte heller öppnades. Mitt hopp om att få komma in i värmen var stor, men ingen öppnade dörren. Vid vissa hus knackade jag många gånger, det var vid de husen som jag kände ägarna. Men inte ens där öppnade de.

Jag tog mig mot skogen som låg någon kilometer bort. Pulsande i den djupa snön som gick upp till mina knän. I skogen fanns det inte någonting, bara mer skydd om det skulle bli snöoväder. Jag gav upp, det var den värsta känslan jag hade haft i hela mitt liv. Jag hade inte något hopp kvar, inte ens en liten strimma.

Jag lade mig på marken, jag orkade inte stå upp längre och mina ögon slöts. Barren från tallarna över mig stack mig i ryggen. Det kom en värmande känsla i hela kroppen som nästan stack, det var skönt. Det var precis som han sa, min far. “Inom kort blir det varmt”, hörde jag hans röst eka i mitt huvud. Det kändes som att jag satt framför en brinnande brasa. Hade någon släppt in mig, i värmen och i tryggheten? Jag var inte inne, jag låg kvar på marken med barr och kottar stickande lite överallt.

Det knakade om de stora tallarna som var fulla med snö i topparna, de nästan pratade med varandra. För när den första knakade klart så började den andra. Det föll ner lite snö från dem och landade på min mage, usch, kallt. Min lilla darrande hand drog bort lite av den blöta snön och snön lade sig som ett pulver bredvid min höft. De små pulverkristallerna smälte och sjönk ner i marken.

Jag satte mig upp och såg att det började bli mörkt ute. Ljusen och de varma brasorna från husen lyste upp min lilla by. Det såg ut som en liten leksaksstad och den påminde mig om en sån leksak som jag alltid önskade mig, men aldrig fick. De andra barnen kunde bara peka på det de ville ha, jag fick ingenting.

Hunger var ingenting jag tänkte på, vi åt ändå inte så mycket mat. Den enda gången vi åt var vid middagen och ibland kunde det bara bli en brödskiva utan någonting till. Männen, det vill säga min far och min broder, fick alltid mest. Det var de som var viktigast och skulle vara starkast.

Det blev för varmt så jag tog av mig de beiga, genomblöta strumporna, vred ur dem och lade dem bredvid mig. Det föll en kotte i pölen som hade bildats av vattnet från mina strumpor och den åkte runt i en liten cirkel, precis som en båt. Ungefär som en sån båt som de andra åkte med när de skulle över Atlanten. En sån båt, där folk vinkade till sina vänner och sa att de skulle till “bättre tider”. Jag fick stanna kvar i Sverige och vinka av personer som jag älskade, de som jag verkligen såg upp till.

Jag tog tag i strumporna och märkte att de hade frusit och var alldeles hårda. Jag böjde på dem, de knastrade och de bröts nästan itu. De kan inte ha frusit nu, tänkte jag, det är ju inte ens kallt ute.

Mina ögon slöts igen lite då och då och det sved om dem. Jag kunde ju inte somna då, tänk om någon kom, någon farlig eller kanske en björn med sylvassa tänder. Plötsligt var det som om någon släckte solen, det blev mörkt och tyst.

Jag vaknade upp och upptäckte att jag satt i någons knä. Personens händer var skrynkliga och höll ett försiktigt grepp om min midja, nästan som om jag var en dyr ägodel. Jag vinklade huvudet åt sidan för att se vem det var. Personen hade stora glasögon, grått, krulligt hår och isblåa ögon, min farmor! Jag kramade om henne och hennes händer strök mig långsamt på ryggen. Farmors varma famn kändes lika trygg och härlig som när hon levde.

 

Malin Lennander, 8k

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …