Simon och jag

Berättelser

BERÄTTELSE. 

En egen liten genre i årets Åttologi har varit att skriva ur ett träds perspektiv. Och alla som har försökt göra det har gjort det riktigt bra. På grund av olyckliga omständigheter kom aldrig Ville Bergvalls novell med i den tryckta Åttologin. Men vi vill gärna publicera den här i skoltidningen. En novell om ett träd med en lite filosofisk stämning. Här är Simon och jag!

/Jörgen Leidebrant

 

Jag vill upptäcka världen men är som fast i marken och kan inte ta mig från platsen där jag befinner mig. Jag vill resa och upptäcka världen. Jag kan inget göra, jag är som fast i marken. Kan inte ta mig ifrån platsen där jag befinner mig. Jag har något viktigt att berätta för världen men jag kan inte, jag känner mig begränsad. Den enda jag litar på och kan prata med om detta är Simon. Han är den enda som vet min hemlighet.

 

Min bästa och mest trogna vän Simon har stått vid min sida hela livet. Han är något kortare än mig. Om jag var ett vattenglas var Simon mitt vatten och tvärtom. Vi har gått igenom soliga dagar och fruktansvärda stormar tillsammans. Jag minns hur vi som små lekte tillsammans och stöttade varandra i såväl medvind som motvind. Nu låter det som om vi aldrig haft något hinder i vår vänskap, men det hade vi verkligen. Våra bråk blev en del av vår vänskap och jag antar att det var en del av det som var det värdefulla. Jag minns en septemberkväll då jag och Simon såg solnedgången tillsammans och vi samtalade om livet. Simon var en hygglig kille. Hans medellånga kastanjebruna lockiga hår minns jag hur det blänkte i solskenet.

 

På senare år började folk att ta sig till mig för att berätta för mig om sina liv. Jag antar att folk såg mig som vis. Jag har hört historier om allt mellan himmel och jord. Jag är jorden där plantor gror, jag är planeten jorden där människor föds och dör, jag är universum, jag är allt.

 

En historia som jag minns extra starkt var från en man med raka glasögon, iklädd purpurfärgad kostym. Den någorlunda korta mannen talade om hur hans dag hade varit i minsta detalj för mig. Allt ifrån hur han på morgonen tog sin marinblåa kaffekopp och fyllde den ända upp till kanten med sitt eget specialgjorda kaffe, till det ögonblick han satte sig intill mig. Jag vet inte varför men det var någonting med den här mannen och hans historia som jag älskade. Kanske var det det sättet som han varje gång när han tänkte efter såg upp mot himlen. Kanske hur han kliade sig bakom sitt vänstra öra och stötte sina skor mot varandra innan  han avslutade sina meningar.

 

Simon tog en gång med sig en tjej till mig och sedan den dagen har jag inte sett till honom. Jag var förtvivlad och kände för första gången att livet inte hade någon mening. Jag brydde mig inte om det var soligt eller blixtrade. Jag brydde mig inte om det var varmt eller kallt, om solen aldrig gick upp. Jag hade gett upp. Simon var mitt vatten om jag var vattenglaset och utan honom var jag nu tom.

 

Den sista historia som jag fick höra var från en liten flicka med ett rosa hårband som berättade. Hon kan inte ha varit mer än fem år gammal. Hon hade på sig röda gympaskor och en grön tröja med en sol på. Hon berättade att hon och hennes lillebror var osams över en gunga i närheten. Hon sade att hon aldrig ville se honom igen. Just när jag skulle ge henne råd kom hennes lillebror springande. Han stannade upp framför henne och såg upp på sin syster. Flickan tittade bort och låtsades som om hon inte såg honom. Pojken tog av sig sin blåa keps och kliade sig på huvudet och sade “förlåt”. Han menade det verkligen och trots att han kanske inte riktigt tyckte att det var han hade något att säga förlåt om, gjorde han det. Flickan sken upp och reste sig från bänken. Gick fram till pojken och kramade om honom, även hon sade “förlåt”. Jag blev påmind om min och Simons relation när jag stod där och såg på de två små barnen. Barnens föräldrar gick raskt mot oss lite längre bort, men när de såg barnen stannade de upp och tog varandra i hand, de log mot mig.

 

Plötsligt kom dagen då jag blev befriad. Jag hade tidigare funderat och undrat hur döden gick till och vad som skulle hända efter den. Men sanningen är att döden inte är som det slut på livet som jag hade tänkt mig. Döden är egentligen starten på livet. Jag har nu startat min resa för att upptäcka världen. Jag kan nu visa upp mig själv för världen. Jag kan nu meddela världen det jag alltid velat meddela. Min historia är på sätt och vis skriven på min kropp och den skickas ut över jorden. De fick äntligen se mig och jag fick äntligen se dem. De fick aldrig höra vad jag ville ha sagt, men de fick se min historia. Åtminstone fick Simon höra min historia och det är det som räknas.

 

Detta är vad jag tänker på när jag färdas förbi gröna skogar, djupa dalar och gula åkrar. Där jag ligger på timmerbilen på väg mot pappersfabriken.

 

Ville Bergvall, 8c

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …