Fast – en novell ur Åttologin!

Berättelser

BERÄTTELSE. Det kommande veckorna kommer vi att publicera några noveller ur årets Åttologi  som inte kom med bland de tretton som fick priser, men som vi vill uppmärksamma lite extra. Vi börjar med Freja Vendelstens historia om att fastna i en tidsloop…

Jörgen Leidebrant

 

Jag brukar inte berätta saker. Jag är den som lyssnar, den som inte slänger in kommentarer, den som inte kommer med mina egna åsikter. Samma sak var det denna morgon. Det var Max som snackade, jag garvade och höll med. Gatan låg öde. Alla hade åkt till jobbet och som vanligt var vi sena till första lektionen. Löven på träden slängde skuggor på trottoaren och gav ett skydd mot den starka förmiddagssolen.

 Vi svängde in på skolgården och traskade lugnt upp mot tegelbyggnaden. Jag nickade hejdå till Max och öppnade långsamt dörren till NO-salen. Fröken Tessa slängde ur sig en hög suck, jag flinade och satte mig på min plats. Det tysta fnisset lade sig. Hon fortsatte sin genomgång och jag vände mig försiktigt om. Alla har vi någon vi tittar lite extra på. Ni vet, den där personen som aldrig riktigt lämnar ens tankar. Hennes långa blonda hår hängde ner och låg som ett lätt lager på bänken medan hon gjorde anteckningar. Det ringde ut. Oj, vi kanske hade kommit lite senare än vad jag räknat med. Jag ryckte hastigt bort blicken och försökte i en rörelse samla ihop alla mina böcker, inte så lyckat eftersom att jag inte hade tagit fram några. Jag lutade mig tillbaka i bänken och lät alla lämna salen innan jag försiktigt reste på mig. Jag blickade ut över klassrummet men något stoppade mig, Vegas anteckningsbok låg kvar på bänken. Konstigt, hon är otroligt rädd om den. Jag plockade upp den och gick ut ur klassrummet. Vi hade inga fler lektioner tillsammans idag men jag såg blocket som ett fantastiskt tillfälle att inleda ett samtal.

Tiden rann iväg och jag mötte Max utanför samma tegelbyggnad som vi tillsammans gått in i för sju timmar sedan. Han slängde upp axelbandet till väskan lite högre och jag gav honom en lätt knuff i magen. Han vek sig överdrivet och stönade. Jag flinade och vi började gå hemåt. När vi bara hade femtio meter kvar till Max hus stannade jag upp och svor högt. “Vad är det?” Max vände sig om och tittade frågande på mig. Jag förklarade att jag tagit Vegas anteckningsblock för att ge det till henne lite senare men glömt den ovanpå mitt skåp, tillsammans med mitt egna. ”Autumn”, Max brukar alltid viska mitt namn med sammanbitna tänder när han vet att jag har rört till det för mig själv. ”Kom igen, vi går tillbaka” bad jag. “Visst tjejen, men du bjuder på glass imorgon.” Jag gick med på det och vi strosade tillbaka mot skolan. Skymningen smög sig på oss och den tidigare orangea himlen började skifta i rosalila. Max stannade vid ingången till skolgården och jag sprang upp till trappan och ryckte tag i handtaget till skolan men dörren gick inte upp. Jag suckade och snart kom Max springande. “Vad är det?” han gjorde ett försök i att få upp dörren. “Aha…” jag tittade upp mot brandtrappan. Alltid upplåst. Puckat, jag vet, men styrelsen har inte tänkt riktigt så långt. “Du må vara dum men” jag lät honom inte prata klart utan gick fram till trappan, Max följde efter. Med snabba steg sprang jag upp och öppnade långsamt dörren. ”Autumn” hörde jag Max viska i mitt öra. Han stängde långsamt dörren efter oss och vi stegade in i den tomma skolan. Jag tog trappan ner till entrén och som väntat låg båda anteckningsblocken på mitt skåp. “Bra, då går vi.” Max rycker tag om min handled men jag känner mig inte riktigt klar än. “Vänta” svarade jag och ryckt mig ur hans grepp, som jag nu i efterhand ångrar något innerligt. Gatulamporna utanför gjorde att de stora fönstren slängde läskiga skuggor i hela hallen. Jag snurrade runt ett varv och rusade upp för trappan igen. När vi ändå var här kunde vi ju lika gärna lalla runt lite. Dum idé, men då tyckte jag den var genial. Jag öppnade dörren till musiksalen och syrefattig luft slog emot mig när jag gick in i rummet. Ingen fick vara här. Skolan hade stängt ner en gigantisk sal med fina gitarrer, trummor, keyboards och det bästa, flygeln i mitten. Det var mina drömmar i ett föremål. Jag älskar att spela piano. Mer än allt annat. Grejen är dock att jag inte har något piano att spela på och jag får aldrig chansen eftersom att vi inte får ha musik längre.

Jag gick fram mot pianot och satte mig på den dammiga pallen. Mitt ansikte speglade sig i den blanka lacken. Ett smalt ansikte med tjockt brunt hår tittade tillbaka på mig. Hon log. Max dök upp bakom mig och jag svängde runt med huvudet. “Seriöst? Kan vi inte bara gå hem? Vi får inte vara här” sa han ängsligt. “Sedan när började du bry dig om att följa regler?” Jag tittade surt på honom och lyfte på locket. Det plingade till i Max mobil. “Jag måste dra, du får ta dig ut själv. Gå inte vilse i mörkret, tjejen.” Han rusade ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Ända sedan vi var små har han kallat mig för tjejen. En vana som jag tycker om. “Fegis” sa jag för mig själv och vände mig om igen. Jag spelade en gammal melodi som morfar hade lärt mig.

Plötsligt försvann allt damm i rummet. Solen gick upp för en sekund men jag hann inte blinka innan det var natt och dammet var tillbaka igen. “Vad i…” Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Solen gick upp och ner om och om igen. Jag bara stirrade. Flinade lite. Var det någon sjuk programmering i fönstren eller något? Nä, omöjligt. Då skulle inte dammet kunnat försvinna och komma tillbaka. Mitt flin rann snabbt av läpparna och paniken gav mig en käftsmäll. Jag rusade bort till dörren och ryckte tag i den. Låst. Satt fast. Jag vände och sprang tillbaka till andra sidan salen och försökte öppna ett fönster. Det var lika lönlöst. Jag ryckte tag i en stol och kastade den mot dörren. Jag sparkade och slog. Skrek. Jag försökte till och med krossa rutorna. Lika fort som de gick sönder flög bitarna tillbaka. Tysta tårar rann ner för mitt ansikte och jag sjönk ihop på golvet. Jag har läst om detta. En tidsloop. Något jag tvivlat på existerar. Något som bara finns i filmer och fantasin. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade befunnit mig här inne. En kvart? Ett dygn? Jag reste mig upp på skakiga ben och gick mot skrivbordet längre ner i salen. Ett gammalt mörkt träbord. På det stod en kaffekopp med härligt mögliga kanter, ett ritblock och en bläckpenna. Jag plockade upp blocket och pennan och satte mig sedan mot en vägg. Rummet flimrade av solen. Jag vill inte dö. Jag är bara sexton. Jag har inte levt tillräckligt. Jag har inte sett tillräckligt. Pappret är blött nu. Dyngsurt.

Om du läser detta så har du förmodligen hittat mitt brev. Jag vet inte vad som har hänt med mig. Kanske är jag död, kanske har du funnit mig galen på golvet, jag vet inte. Jag förstår nu i efterhand varför salen var stängd, men varför var ingen varnad? Visste skolan vad som skulle hända? Visste de att en skulle fastna i något galet tidsrum? Gör vad du vill med brevet. Skulle jag överleva detta kommer jag inte vilja leva igen. Jag har blivit galen.

 

Autumn Fall, 25:e maj 2018

 

Freja Vendelsten

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …