C: Del 23

Berättelser

BERÄTTELSE.

När hon springer genom snön på borgens baksida kan Cass känna att hon springer mot sin undergång.

Det har alltid varit bitande kallt utomhus vid den här tiden, men nu känner hon sig kallare än någonsin.

Korpes blick när hon lämnade honom i borgen biter i näthinnan. Och känslan av hans läppar mot hennes pirrar fortfarande och ger henne en behaglig rysning kroppen.

Hon går ner till att jogga mellan träden.

Cass andning blir sakta tyngre medans hon tänker över sin galna plan. Det är riskfyllt på mer än ett dussin sätt och går någonting fel kommer hundratals människor att dö.

De fördömda är ingen match för general Gorbitts bataljon. De må vara många och mycket farligare men Gorbitts män är fler, har eldvapen och är här för att döda. De fördömda är verkligen dömda.

Jag undrar om Finn kommer vara med i slaget. Cass fnyser för sig själv. Fånig fråga, självklart kommer han vara det. De kommer alla slåss, alla från Aggressorer till vanliga människor. Hon får en klump i halsen bara av att tänka på det. Alster kommer slåss han med.

Hon har sprungit i en halvtimme och tvingas stanna och hämta andan. Hon lutar sig mot ett träd och flämtar. Hon hade varit så inne i sina tankar att hon glömt bort att andas.

”Vad är det jag håller på med?” mumlar hon till sig själv. Jag kommer inte klara mig ur det här levande.

Tårar försöker tränga sig ur hennes ögon, men hon håller dem ilsket tillbaka.

”Vad trodde du?” morrar hon. Hon börjar skratta hysteriskt. ”Trodde du att Alster och dem bara skulle ge sig av? Kapitulera? Att inga liv skulle offras och att alla skulle kunna leva i frid och fröjd?” Cass fnyser åt bara tanken. ”Skärp dig, Cass. Du är ingen idiot. Du visste att det inte fanns något annat slut för dig, för någon annan”.  Hon sliter sig från trädet och springer så fort att kroppen värker vid varje steg.

Du ska dö, Cass, tänker hon medans hon springer. Men du tänker ta de fördömdas ledare med dig.

 

När gryningen sänker sig över världen är Cass framme vid lägret. Det är uppbyggt med transporterbara, enkla tält och här och var brinner facklor. De är tydligen inte rädda för att bli upptäckta. De vet redan att vi har sett dem. Men de vet inte vårt hemliga vapen.

Hon har bara varit med kungens hov i några timmar och ser sig själv redan som en av dem.

Du kommer aldrig bli en av dem. Hon vet inte om det är hon själv eller någon annan som placerat tanken i hennes huvud. Men hon bryr sig inte.

För hon har blivit upptäckt.

 

En soldat bärande spjut och övre rustning ser henne gömd bakom träden. Hon hade varit inne i sina tankar så länge att hon glömt bort var hon är.

”Visa dig!” ropar soldaten och pekar med spjutet åt henne. Ett idiotiskt val av vapen då hon bara skulle kunna rycka det ur hans otränade händer och använda det mot honom.

Men hon gör honom till mötes och stiger ut ur mörkret, in i ljuset från soldatens brinnande fackla. När han ser hennes hårfärg och lyckas placera hennes ansikte försvinner all färg från hans ansikte och han blir så stel att han hade kunnat försvinna bland de kala träden. Cass känner sig belåten och ger mannen ett grymt leende.

”Tappat tungan soldat?” Soldaten gör sitt bästa för att finna ord men kommer bara fram till:

”Aggressor?” Cass leende blir till ett ännu belåtnare flin.

”För mig till Alster, soldat”. Soldaten blir chockad igen. Det är inte många som vågar tilltala de fördömdas ledare så oformellt och respektlöst. Men han gör som hon säger och visar henne in i lägret.

 

Alsters tält är som väntat det största och ligger i mitten av lägret. Det är dödstyst utanför tältet för att inte störa den fruktade Aggressorn.

Utan att be om tillåtelse öppnar Cass tältöppningen och kikar in, hjärtat i halsgropen.

Alster står därinne ensam med papper i händerna. Han hör henne komma in och tittar upp från sitt arbete, med ett flin på läpparna.

”Cassendra!” ropar han glatt. Cass kan känna hur hennes kinder hettar som en påminnelse om slaget han gett henne några dagar innan. Såret är fortfarande fullt synligt.

Hon andas in djupt. Nu kommer den svåra biten.

”Alster”, försöker hon säga lika glatt men kyligt, för att visa  att hon inte bryr sig och inte är rädd, precis som den Cassendra han känner.

Fast det är förstås en lögn. Cassendra är inte här och Cass är livrädd.

”Jag har saknat dig”, fortsätter hon. Hon måste vara en fantastisk skådespelerska för Alster verkar inte misstänka någonting.

”Jag saknade dig också, Aggressor. Du har varit borta i tre dagar, vart tog du vägen?”

”Jag försvann lite. Tunneln jag tog ledde lite längre bort än vad jag väntat”. Det är lögnen hon kommit fram till att berätta. Alsters gula ögon möter hennes kallt grå.

”Aggressor Klarissa berättade att hon såg dig bli jagad av ett gäng beväpnade soldater. Hon sa att de sköt dig”.

Klarissa den kossan! Självklart skulle hon säga någonting sådant. Hon var ju den som stängde öppningen till tunneln och stängde Cass ute i kulregnet.

“Hon måste ha sett fel”. Alster nickar och hummar samtidigt som han återgår till jobb. Cass går närmare, känner på dolkens skaft i sin hand.

Alster står med ryggen vänd mot henne och hon lyfter kniven utan att tveka.

Den vassa eggen skyr snabbt fram genom den kvava luften som genom smör och stannar inte förrän den nått sitt mål.  

Fortsättning följer i del 24.

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …