BERÄTTELSER. Spänningen ökar medans de springer, med Korpe i fören, till utsiktstornet vid murens ena hörn.

När de sprungit uppför den långa stentrappan och den kalla vinden slickar deras hud och drar i deras hår, är det först ingen som säger något i mörkret. De kikar alla över muren och åt skogen men ingen ser någonting av intresse.

Inne på borgens innergård går soldater, nya som gamla, runt och krafsar med stövlarna nervöst i gruset.

Vincent stapplar fram till Korpe och pekar ansträngt mot skogen. Inte förrän han tar emot en kikare lyckas han urskilja armén som väntar bland träden.  

”Vincent”, säger Korpe lugnt, fortfarande tittande i kikaren. ”Är soldaterna redo?”

”Det är dem”. Vincent grimaserar, om det är av smärta eller något annat vet hon inte. Korpe ger order.

”Vi får börja med planen nu. Vi har inte tid med försiktighet, de kan anfalla när som helst”. Vincent nickar instämmande.

”Ska bli”. Vincent springer ner från muren, med handen hårt pressat mot sin ömmande kropp.

”Ska vi fortfarande smyga oss in?” frågar Cass när Korpe möter hennes blick. Korpe tittar mot skogen igen och ogillandet syns tydligt i hans ansikte.

”Det måste bli du”, säger han motvilligt utan att möta hennes blick. ”De antar nog fortfarande att du är lojal, så länge inte din kamrat har skvallrat …”

”Han skulle inte göra så”, avbryter Cass. Men skulle han inte? Efter allt Finn gjort mot henne är tanken på honom som en förrädare omöjlig att se framför sig. Korpe möter stadigt hennes blick. Vad är det som lyser i hans blick? Ogillande? Svartsjuka? Skulle Korpe kunna vara svartsjuk på Finn?

”Cass”, börjar han, men hon vill inte höra.

”Jag fixar det här. Jag smyger in bland dem och gör mitt jobb gjort. Lätt som en plätt”. Cass tvingar fram ett leende, men Korpe låter sig inte rubbas. Han vet precis vad hon tvingas göra, och hur mycket hon kommer hata sig själv för det senare.

*

Cass byter om från sin sköna utstyrsel av bruna stretch byxor och grå tunika till sina gamla kläder. De har blivit tvättade vid något tillfälle, men är fortfarande fulla av hål och intorkade fläckar från sin tid i skogen.

När hon klätt om går hon fram till sin badrumsspegel och tittar på sig själv. Hon ser på sitt onaturligt färgade hår, sin bleka hud och ärren som täcker den. Hennes ögon är så bleka att de nästan verkar vita. Tidigare hade hon velat stå och beundrat sin avbild i timmar. Hon hade tyckt att hon liknade ett stridslysten gudinna, så vacker. Men nu är det som att titta på ett tomt skal. Hon ser så förvirrad och ensam ut. Vare sig hon är bland folk eller inte kommer hon vara lika ensam. Någonting är fel med henne. Och det är inte håret eller hennes känslor eller liknande. Hon hade inte märkt det innan, kanske hade hon men bara inte velat inse det, men det är någonting fel med henne. Hon känner att hon saknar någonting. Hennes minnen? Nej. Det är någonting annat som saknas. Någonting som inte funnits där på mycket länge.

Det knackar plötsligt på dörren och hon inser hur länge hon stått där. Hon behöver ge sig av innan solen stiger.

När hon öppnar dörren är det Korpe som står där. Trots att det knappt var en timma sedan de sågs har han förändrats drastiskt. Han är blek och mörk under ögonen. Blicken är tungt riktad mot henne och han biter sig i underläppen.

”Hej”, försöker hon säga. ”Jag var just påväg”. Hon kliver ut och stänger dörren bakom sig. Korpe säger ingenting, bara tittar på henne. Cass väntar men han gör ingenting. Hon går förbi honom men då sträcker han fram handen och lägger den på hennes arm.

”Vänta”, säger han. Korpe tar ett lugnt andetag och tittar henne i ögonen. ”Jag följer med dig”.  

”Du kan inte. De kommer känna igen dig och då är du så gott som död”. Korpe vet det, och han har ett svar på det. ”Jag kommer ändå. Jag låter dig inte gå själv”. Hon lägger sin hand på hans tar bort den från hennes arm.

”Jag kommer klara mig fint”. En lögn. Korpe ser inte ut att må bättre, men han argumenterar inte emot.

”Lovar du?”

”Jag lovar”. Ännu en lögn. Korpe reagerar kvick genom att trycka sina läppar mot hennes för en djup kyss. Hon är först för chockad för att reagera, men när han inte flyttar sig särar hon på sina läppar och kysser honom tillbaka. Kyssen är lång och fylld av passion och dyrkan. Under den stunden är det som om den där saknade biten i henne återvänder och hon känner sig hel och fridfull. Men när deras läppar skiljs åt försvinner den igen och hon känner dig kall. Korpe lutar sin panna mot hennes och andas. De har båda ögonen stängda och njuter av känslan av den andre och kyssen som fortfarande pirrar på deras läppar. De vill båda fortsätta med kyssen, men de har inte tid.

”Jag lovar att komma tillbaka”, viskar hon och sliter sig från honom. Hon lämnar honom där han står, ensam med hennes löfte.

Fortsättning följer i del 23

Emma Nikula