C: Del 21

Berättelser

BERÄTTELSE.

När portdörrarna öppnas för dem är det första Cass ser de skimrande upplysta väggarna i guld, de brinnande ljusstakarna och facklorna och det stora mötes bordet i mitten av rummet. Kungen är ensam och när Korpe och Cass brakar in tittar han förvånat upp från sina papper.  

Kungen verkar ha åldras flera år sen hon såg honom sist, några veckor tidigare. När hon såg honom första gången hade hans ansikte varit rynkigt och håret vitt, men han hade ändå sett levande ut. De senaste veckorna har tagit hårt på honom och han ser ut att vara ett steg i graven.

Kungen känner igen sin son direkt, men han har aldrig träffat Cass innan och reagerar inte på henne.

”Korpe, min pojk”, ropar han och reser sig upp från stolen. Han kommer fram till dem och ger Korpe en stor kram och dunkar honom i ryggen. När han släpper taget om honom ser Cass att han har tårar i ögonen. Kungen blinkar bort tårarna.

“Det var så många som omkom. Ingen visste vad som hänt dig”, säger han och klappar Korpe på armen. “Jag var orolig”. Korpe klappar fadern på axeln för att försäkra honom att han är okej. Kungen ler och lägger först nu märke till Cass som står bredvid.

“Vem är det här?” frågar han och rätar på sig, fortfarande leende.

“Pappa, det här är Cass”. Kungen flinar när hans blick går från Korpe till Cass och tillbaka till Korpe.

“Hon är från eliten”. Kungens leende dör bort. Han blir inte chockad eller arg utan ser helt lugn ut. Han nickar och ber dem sätta sig vid bordet. Kungen sätter sig på sin vanliga plats vid ena änden och Korpe och Cass sätter sig bredvid varandra intill honom.  

“Berätta”, ber kungen och pekar med handen åt Cass.

Cass berättar allt. Om sig själv, om de fördömda, om Alster. När hon är klar berättar hon om hennes förslag om hjälp och Korpe flikar in positiva argument.

När de är klara väntar de på kungens respons.

“Jag har trupperna påväg tillbaka från slaget, och har redan skickat en förfrågan på nya soldater från landet. De borde vara tillbaka närsomhelst”. Korpe nickar med, men Cass är skakig av nervositet.

“Korpe, du får komma fram med strategier inför det kommande slaget. Vem vet när elitens ledare bestämmer sig för att attackera med sina … vad kallade du dem?” Han vänder blicken mot Cass.

“Aggressor. Det är namnet på de som studerat stridsteknik i lägret. De är mestadels tränade i närstrid, men är otroligt skickliga i andra stridstekniker …”

“Som pilbåge och stjärnkastning”, inflikar Korpe.  

“Ja, precis. Men det finns också Spejarna och Spökena som också är tränade i att slåss. De är inte lika bra som en Aggressor, men tillräckligt bra”.

“Hur många är de?” undrar kungen.

“Jag såg minst 150 människor i lägret, men många var otränade eller icke stridsdugliga, typ Alkemister. De jobbade med Mekanikerna inne i labben eller verkstäderna hela dagarna.

Men jag skulle inte bli förvånad ifall Alster låter dem slåss med”.       

Kungen försvinner bort i en tanke en stund. När han kommer tillbaka har han en vild glimt i ögonen.

“Korpe”, säger han. “Gör iordning en strategi och informera soldaterna när de kommer. Vi ska sätta stopp för det här, en gång för alla”. Korpe reser sig upp ur sin stol, så Cass gör det med. Kungen går bort mot en vägg där det hänger en stor karta och börjar peka mot skogen runt där lägret borde ligga.

“De kan inte ha kommit allt för långt. De gömmer sig säkert inne i skogen och bearbetar sina planer. Jag vill ha alla trupperna redo för en strid direkt imorgon bitti”.

“Ja, sir”, säger Korpe och lyfter handen mot pannan på ett lustigt sätt, som en soldat. Han går mot dörren och slinker ut. Kungen är fokuserad på sin karta och mumlar för sig själv.

“Jag då?” avbryter Cass. Kungen rycker till som om han glömt bort att hon är kvar.

“Du får hjälpa honom. – Jag litar på dig nu, Cass. Gör mig inte besviken”.

Cass gör inte honnör som Korpe gjort utan slinker bara ut genom dörren för att leta upp honom.

 

*

 

“Ifall vi placerar ut soldater runt stationerna här, här och här, skulle vi kunna omringa dem”. Korpe pekar ut och ringar in olika delar av skogen på den stora kartan på bordet i krigsrummet på andra våningen. Generalerna och stridsledare lutar sig framåt för att se kartan bättre och hummar instämmande. De är alla klädda i uniformer, pyntade med glimmande medaljer, förutom en kvinna med råttbrun hästsvans som är klädd i en kamouflagegrön träningsoverall.

“Om vi har tur är det i närheten till vart de gömmer sig”, fortsätter Korpe.

“Vi kom ut här”, säger han till Cass och pekar på en plats långt bort från borgen. “Och lägret ligger här”. Han pekar mot den cirkelformade ravinen på andra sidan skogen. “De är åtminstone 15 kilometers avstånd från varandra och du sa att det fanns flera tunnlar under marken?”

“Ja. Det finns flera stycken ingångar, men jag vet inte om antalet tunnlar de leder till. Minst några dussin. De vill vara väl förberedda”.  

“Så vill vi”, muttrar en äldre man med rynkigt blekt ansikte och stripigt grått hår. Hans namn är general Gorbitt och han har kontroll över nästintill halva den kungliga armén.

“Men hur vet vi att de är kvar i området?” påpekar han.

“Det vet vi inte”, svarar Korpe olycksbådande. General Gorbitt fnyser men säger ingenting.

“Det här området är outforskat territorium för mina 600 soldater. När bataljonen är här kommer de att behöva vägvisare”.

“Om de kommer”, muttrar en kvinna i mängden.

När de kommer”, rättar Gorbitt henne. “Jag har talat med befälhavaren. Hon bekräftar att bataljonen tagit sig över vattnet. De borde vara här vilken minut som helst”. Ingen argumenterar emot. Att bataljonen är på ingång ger alla lite hopp.

När de kommer, kommer de strida med män från kungens egen legion. De kommer visa vägen och strida med dem”, säger Korpe. Alla mumlar instämmande.

Det knackar plötsligt på och dörren öppnas. En kort man i grön uniform och mössa kommer in. Han går fram till general Gorbitt och viskar något i hans öra, som får huka sig för att hamna i jämnhöjd med mannen. Gorbitt nickar och skickar iväg honom.

“Goda nyheter”, säger han. “Bataljonen har anlänt”. Folk jublar och klappar i händerna, men inte Korpe, Cass, eller Gorbitt. Saker måste fortfarande klaras upp.

När alla lugnat ner sig tar Korpe till orda igen.

“Bra. Men vi behöver fortfarande en strategi, annars har vi ingen användning för en bataljon. – Adjutant Seiling?” Kvinnan med den kamouflagegröna overallen lutar sig så mycket att hon nästan ligger på bordet för att titta. Hon tar upp Korpes penna och ritar en massa cirklar och streck över kartan. Alla är uppmärksamma och Cass förstår lite av vad hon menar.  

“Sprider vi ut soldaterna i en formation runt de här punkterna”, hon pekar på sina markeringar, “kan vi infiltrera dem. Det bästa vi kan göra är att leta upp ledaren och stoppa honom”. Alla tittar upp mot Cass.

“Att deras ledare är död ökar inte chansen för kapitulation”, säger Cass när hon inser att de väntar på henne. “Det är ingen vanlig armé vi pratar om. De fördömda är tränade på ett annat sätt och de strider in till döden utan att tveka. Även ifall vi lyckas stoppa Alster kommer de fortsätta med hans plan, vad det nu än är”.

“Vi får hoppas på det bästa”, säger hon. Hon vänder sig mot Korpe. “Ger du dina soldater informationen de behöver?” Korpe nickar. “Bra. Vi får hoppas att era soldater är utvilade, för imorgon ska vi sätta stopp för de fördömda en gång för alla”.     

 

 Krigsrummet är ett mellanstort, för det mesta opyntat rum. Väggarna är dystert grå och det hänger stora världskartor här och där. Det finns inga fönster så det behövs flera facklor och tända ljus. De bidrar till att temperaturen i det lilla rummet höjs, och man har tvingats sätta in flera ventilationer som släpper in kall vinterluft.   
Det finns inga sittplatser så Cass lutar sig bara mot väggen i rummets bortre ände. För någon timma sedan hade rummet varit nära överfulla av människor men flera har gått för att tala med sina medarbetare. Inklusive adjutant Seiling och general Gorbitt. Korpe, som står och pratar med general Díaz vid kartan, ser Cass stå och grubbla och går fram till henne efter att ha avfärdat generalen.  

Korpe lutar sig mot väggen på samma sätt som Cass, med händerna i kors över bröstet.

“Är du okej?” frågar han med lätt ton.

“Visst”, mumlar Cass och andas ut sin lögn i en suck. Korpe ser igenom lögnen men låtsas inte om det.  

“Jasså? Du har mer eller mindre sänt dina vänner och din kultur till en säker död och du är okej?” Han fnyser.

“Det där får mig inte att må bättre”, muttrar Cass och Korpe ler.

“Det var inte meningen. Det jag menar är att du gör en bra sak. Även ifall din hjärna och dina instinkter säger att det du gör är fel, så följer du ändå vad ditt hjärtat och ditt samvete säger. Det är modigt”. Korpe sluter sina ögon och bara andas. Cass blir en aning röd om öronen.

“Tack”. Korpe öppnar ena ögat och tittar roat på henne.

“Jag kommenterar bara det uppenbara. Du behöver inte tacka”. Men det behöver jag.

“Tack ändå”.

Korpe ler igen och sträcker fram handen mot hennes ansikte och för bort en hårlock som fallit ner i pannan. När han trätt den bakom hennes öra igen fastnar handen vid hennes kind. Han känner på den med tummen och för med sig en varm pirrig känsla i hennes hud. Hennes kinder rodnar av beröringen och får Korpe att le ännu mer. Så dör leendet bort, men han tar inte bort sin hand. Under sekunder som känns som en evighet står de bara stilla och tittar in i varandras ögon. Under de sekunderna hinner Cass uppfatta varje skåra, varje linje i Korpes vackra ansikte. De har båda tagit varsin varmt bad och bytt kläder, men såren och skråmorna i hans ansikte är fortfarande tydliga. Det är märken som kommer försvinna med tiden, men allt som hände honom där borta, allt som han tvingades se och förstå, kommer stanna kvar för alltid.

En lustig tanke om minnen för alltid drar förbi i hennes huvud, men hon tvingar sig att inte le.

Korpes fingrar rör sig ner mot hennes käke och han lutar sig framåt. När hans läppar bara är millimeter från hennes öppnas dörren i bakgrunden med ett ryck som väcker allas uppmärksamhet.

Genom dörren kommer Vincent instapplande. Han har satt på sig nya byxor och en jacka men bandaget som täcker hela hans överkropp syns tydligt innanför. Han har svårt att andas efter att ha sprungit i sitt tillstånd och blicken fladdrar bland allas ansikten. Hans blick hittar Korpe och Cass vid hörnet och hans oroliga ögon får huden att knottra sig. Han slickar sina torra läppar och stammar:    

“Korpe, vi är under attack”. De fördömda, de är här.

  

Fortsättning följer i del 22.

 

Emma Nikula

Läs del 20 av C här

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …