Nästa || 2.3

Berättelser

BERÄTTELSE.

Olivia Thomas

Lördag 00:23

Lukten av alkohol, diverse droger och intimitet hade gjort syret inne i huset nästintill kvävande, och det var ingen mening med att gå ut eller att ens öppna ett fönster då det under kvällen hade börjat att både regna och blåsa. Jag lutade mig mot väggen och iakttog roat Emma som berusat rörde sig över det trånga golvet mot mig med en plastmugg i handen som jag förmodade innehöll en rik blandning av olika typer av sprit.

Svajande tog hon plats bredvid mig och lutade sig mot väggen. Bortom den höga musiken kunde jag uppfatta ett mummel från hennes sida och jag lutade mig närmare henne för att höra vad det var hon sa. ”Vad sa du Emma?” Hon pekade svajande ut mot köket och jag fick syn på vad som fångat hennes uppmärksamhet.

”Jag visste inte att Alex skulle komma hit” yttrade hon och log smått, och jag kunde inget annat göra än att himla med ögonen åt hennes nyfunna intresse för Alexander Greenwave. Jag hade nog aldrig pratat med människan då han med milda ord, höll sig för sig själv. Ja förutom Cindy Emerson då, som på något sätt tagit sig igenom hans lilla bubbla bestående av negativitet och en besatthet vid att tillhöra gruppen av mönsterelever med högsta betyg i allt, med ett undantag för idrott.

Hon i sin tur, verkade lite smått galen. Ständigt glad och sprallig vilket förmodligen skulle göra vem som helst till lite av en outcast då den oavbrutna positiviteten hade en förmåga till att få människor att dra sig undan. Jag hade jobbat med henne under ett projekt och var därpå nära att förlora förståndet. Glada människor gör så mot en, gör en smått galen för att sedan försöka lura in en i en värld full av regnbågar och glitter.

Emma lämnade min sida och gick med sina berusade steg in till köket där Alexander stått för bara några sekunder sen men som nu var spårlöst försvunnen. Jag tog ett djupt andetag innan jag också lämnade min plats vid väggen för att ta mig vidare genom huset. Bakom varje hörn tycktes man finna antingen däckade festprissar som redan nu hade fått i sig för mycket alkohol eller ett par som satt fast slingrade i varandras famnar och som senare under kvällen förmodligen skulle finna sig i en något mer intim situation.

Jag tog emot en plastmugg med ett innehåll endast bestående av sprit som jag sedan ställde undan för att hitta det jag egentligen var ute efter. Och i ett hörn av köket kunde jag upptäcka en kraftigt påverkad Chris som jag lät övertala till att dela med sig av vad det nu var som han hade tagit. Och efter många om och men tog jag ett stort kliv över en däckad Brad ut till vardagsrummet med en tänd joint i handen.

När drogen var inhalerad och rusade genom blodet fick jag syn på en smått förvirrad Emma som tydligen förlorat jakten på Alexander. Jag tog tag om hennes handled för att sedan dra in henne till vardagsrummet som någon så finurligt lyckats göra till ett lite mindre dansgolv. Till musikens takt hoppade vi och rörde oss i en gemensam rytm med säkert 40-50 andra berusade och påtända tonåringar. Och som bara för en kväll bestämt sig för att förtränga den långsamt påtvingade verkligheten om att det nu var tid för oss att gå vidare och lämna den ovetande period i våra liv som kallades för att vara just tonåring.

Jag kände hur Emma tog ett stadigt tag om min arm innan hon drog mig ut ur vardagsrummet och in i köket för att sedan återigen peka mot Alexanders håll som förmodligen försökte hålla koll på Cindy som hade försvunnit i vimlet av tonåringar. Jag suckade och skulle precis ta mig in till vardagsrummet igen när jag hejdades av det återkommande mumlet från hennes håll.

“Han är nästan som ett utrotningshotat djur du vet…” Det hon sagt var skrattretande och om det inte hade varit för drogerna så hade jag förmodligen lyckats med att hålla god min. “Emma, jag tror att du har druckit lite för mycket.” Jag försökte dra med henne vidare genom huset men hon stod envist kvar.

“Ja men lyssna nu, han är ju en helt egen person. Jag menar det finns ingen annan som kan jämföra sig med Alex! Han är också som alla andra utrotningshotade djur, ganska fin och vacker….” Jag fnös roat åt hennes slutsats innan jag förberedde mig för att krossa den med en simpel mening. “Och som alla andra utrotningshotade djur, så borde de beundras på håll och bli lämnade ifred.” Jag gjorde ett till försök med att dra ut henne till vardagsrummet och den här gången med ett lyckat  resultat.

Efter några svagt uppfattade minuter insåg jag att Emma återigen hade lämnat min sida. Det var förmodligen en dålig idé att låta henne springa iväg men i en situation som denna kunde jag tyvärr inte bry mig mindre om vad hon hittade på när hon endast hade sig själv och en plågad Alex i sikte.

Musiken i en kombination av marijuanan gav en nästintill bedövande effekt men trots det kunde jag känna igen den överdrivet starka doften av en Axe parfym som indikerade att en douche med dålig självkänsla tagit sig friheten till att närma sig. Jag vände mig om och upptäckte Jared som med desperation i blicken lät sig granska mig från topp till tå där hans uppmärksamhet stannade vid den svarta klänningen jag snott från mamma, då den i alla fall var alldeles för kort och för tajt för en kvinna i hennes ålder att bära.

Jared, en av Brads många följeslagare som tyvärr inte fått tillräckligt mycket cred för att bete sig som en pervers idiot, tog tag om mina höfter och drog mig till sig. “Med det utseendet kan jag endast med fantasin föreställa mig vad du är kapabel till..” Jag himlade med ögonen innan jag viskade till honom med en sensuell retning i rösten “Du skulle bara veta” innan jag lämnade honom på stället.

Jag begav mig ut från vardagsrummet bara för att få syn på Hayley som med ren irritation i blicken iakttog sin rödhåriga styvsyster som ihärdigt hängde efter en plågad och vid det här laget lätt paranoid Alexander. “Jag fattar inte vad Emma ser i honom. Och jag menar, borde inte du om någon hindra henne från att springa efter honom som en desperat katt!” Hon såg frågande på mig när jag endast ryckte på axlarna åt hennes påstående.

“Jag har försökt, och det är med oräkneliga misslyckanden. Hon får helt enkelt fatta vinken på egen hand.” Jag fortsatte att utforska det onödigt stora huset och dess förmåner på egen hand och ignorerade Hayleys röst när hon med snabba steg tog sig upp för trappan och slöt snabbt upp vid min sida.

“Men du ska väl hålla koll på henne? Jag menar, vi båda vet att Alex aldrig kommer att se henne för någon annan än den rödhåriga tjejen som ständigt tycks iaktta honom.” Jag öppnade munnen för att ännu en gång försäkra henne om att Emma på egen hand hade kapaciteten till att kunna uppfatta Alex ogillande blickar, men avbröt mig själv när jag hörde Jareds påverkade röst. “Oliva… hey du bara lämna..”

Haley gav honom en lång blick innan hon lätt knuffade till honom “Jared, snälla kan du gå någon annanstans med din illaluktande andedräkt och creep vibbarna?” “Men Hayley..” Längre kom han inte, då han vek ihop sig och lät avslöjade vad det var han hade fått i sig till lunch. Och till både min och Hayleys förfäran träffade lite av sörjan hennes mörka, och förmodligen ganska dyra märkesskor.

“Idiot!” Hon gned snabbt av sina skor mot den nu avtuppade Jared som spred ut sin kropp över trappan, men när hon ännu en gång lät blicken falla på honom var den inte längre fylld med avsky, utan något mer sympatiskt. Hon gav mig en kort nick och precis när hon böjde sig ner för att med mig kunna dra upp honom för de få trappstegen som återstod, kom en hulkande Emma springande förbi oss.

Och när hon hade snubblat sig över Jared, vilket jag förmodade hade  gjort mer ont än vad det sett ut då han ur sitt medvetslösa tillstånd gav ifrån sig ett lågt samt smärtsamt stön, försvann hon in i vimlet av tonåringar och lämnade mig oss bakom sig.

Hayley gav mig en lång blick innan hon tog tag om Jareds arm och jag gjorde detsamma efter att jag kastat en sista blick mot Emmas håll. “Ta en hint sa du…” mumlade hon irriterat när vi väl fått upp fyllot till övervåningen och hon puttade in mig i korridoren där de röda lockarna senast sågs till.  

Huset var proppfullt, och att hitta Emma i vimlet var som att leta efter höstrå i en höstack. Eller, ja… ett rött höstrå i en höstack. Och när jag gjort entré i det säkert tredje sällskapsrummet hittade jag äntligen en individ som kunde vittna om vart rödtotten senast sågs till.

Och nu stod jag där, framför dörren som Emma befann sig bakom, och förmodligen med kinder genomdränkta i tårar och mascara.

“Emma?… Emma!?” Jag lät näven slås mot dörren men när mina rop efter henne ännu inte blev besvarade gläntade jag försiktigt på den men ångrade mig snabbt då bilden etsat sig fast på mina hornhinnor och ett gällt skrik lämnade mina läppar.

 

Hannah Svedberg Wallmo

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …