C: Del 20

Berättelser
1

BERÄTTELSE.

“Jag är ledsen, Cass”. Finns röst är helt fri från skuldkänslorna han påstår sig känna, och det får Cass hud att knottra sig. Han börjar gå mot grottan, men vänder tillbaka när han märker att hon inte följer efter.

“Kom igen, Cass”, vädjar han. Cass står kvar på sitt ställe. Korpe kommer försiktigt fram bakom henne som en livvakt. “Ska du verkligen vara så här?” fortsätter Finn. Cass tar blicken från Finn och tittar mot grottan. Hennes ärr vid sidan av magen svider. Varelsen är där inne någonstans.

“Jag går inte in dit”, rasslar hon fram. Rösten är ovanligt hes. Finn rynkar ögonbrynen.

“Du gjorde det förra gången”. Va? “Du visste att något var fel, men du gick in ändå. För du litade på mig”. Innan han hinner reagera har Cass slagit honom i ansiktet. Hårt. Han stapplar bakåt i förvåning och gnider sig om kinden. “Jag antar att jag förtjänade den där”, mumlar han och smeker sin ömma kind.   

Cass griper tag om Korpe som står bakom henne och börjar backa. Han förstår vad hon vill och backar ett steg. Finn tittar på dem.

“Jag är ledsen, Cass”, säger han igen och Cass mår illa. “Alster beordrade mig. Jag måste lyda. Du av alla borde förstå”.

“Jag förstår inte”.

Finns blick blir sorgsen.

“Alster bad mig ta dig hit förra månaden. Jag visste inte varför. Han sa att jag skulle ta dig hit, ta ifrån dig dina vapen och sen göra dig oduglig för strid.

Så jag slog dig medvetslös med en sten i bakhuvudet. ”Det måste ha orsakat din minnesförlust”, tillägger han. Cass är nära tårarna i vrede och Korpe får hålla fast henne för att hon inte ska springa fram och slå ut tänderna på Finn.

“Du var min vän …”, säger hon, men Finn avbryter.

“Du pratade aldrig med mig. Du visste att jag gillade dig, men du höll mig på avstånd. Det gjorde ont”.

Cass har alltid anat att Finns känslor för henne varit mer än vänskapliga, men hon hade inte varit säker. Nu när han påpekar sanningen känns det svårt att andas. Hon känner inga sådana känslor för honom, vad hon vet.

De är tysta. I den lilla dungen runt grottan når ingen vind eller ljud så det enda som hörs är deras egna tunga andetag. Alla tänker och väntar på att den andre ska göra något, säga något.

“Jag är ledsen”, säger Cass, trots att hon inte vet vad hon ber om ursäkt för.

“Men vi tänker gå nu, jag och Korpe. Vi ska hjälpa kungen och stoppa Alster från att ta fler oskyldiga liv.

Du kan följa med oss, eller så kan du gå tillbaka till din husse som den knähund du verkar vara”.

Hon väntar. Finn tittar ner i snön och tänker. Så skakar han på huvudet.

“Dåså”, mumlar Cass och vänder sig till Korpe och tar hans hand. Han kramar den tillbaka och de vänder om och börjar gå.

Finn försöker inte stoppa dem. Det spelar ingen roll längre. Och när han är säker på att ingen ser låter han en tår tippa över och falla ner i den nu upptrampade vita snön.      

 

*

Det är vid få tillfällen Korpe håller sig tyst. Utan att fnysa eller ha någon irriterande kommentar.  Men han hade just sett Cass bli förråd av hennes vän och förstår att hon vill vara ifred. Ändå håller han fortfarande i hennes hand. Men det stör henne inte. Det känns bra.

Korpe vet vägen tillbaka till borgen och efter en timme av traskande kan de se den genom träden. Den ligger tyst och oberörd.   

Hela vaktstyrkan hade skickats bort till lägret dagen innan, men det måste vara minst några dussin kvar för att skydda kungen och hovet.

När de kommer närmare ser dem flera vakter som tittar ner mot dem från uppe på muren. Förhoppningsvis känner de igen Korpe och skjuter inte.

De har tur. De kommer ända fram till vallgraven och en av vakterna uppe på muren ropar:

“Uppge namn och göromål”, till dem. Tydligen är Korpe svår att urskilja under all smuts och trasiga kläder.

“Korpe Ekvall! Tillbaka från slaget!” ropar Korpe tillbaka. Vakterna känner igen namnet.

“Och flickan?” ropar en annan vakt.

“En vän”, svarar Korpe.

En kort stund senare sänks vindbryggan ner och innergården yttras.

När de går in ser de flera sårade soldater som kommit tillbaka från slaget tidigt. En av dem är Vincent, Korpes vän, som hoppar upp direkt från sin bänk när han ser Korpe. Vincent är klädd från midjan upp till halsen i bandage och han grymtar av smärta när han går. Det blonda håret är svett som från eld och klistrat mot den fuktiga huden. Han ler tills han ser Cass, då försvinner det och hans hand söker sig till ett vapen han inte har.

“Korpe, vad gör hon här?” morrar han. Korpe lägger sin hand på sin väns axel.

“Ta det lugnt, Vinc. Jag har allt under kontroll”. Vincent blir inte lugnare, men han säger inte emot. Han nickar och går och sätter sig på sin bänk igen, men han följer dem med blicken när de går vidare in i korridorerna.

Kungens arbetsrum är på andra våningen. När de går kommer Cass att tänka på kvällen för några veckor sedan, när hon följde efter Korpe när han skulle träffa sin pappa. Det känns som så länge sedan nu.   

De har inte pratat med varandra på över en timme, men så kommer Korpe till slut fram till något att säga.

“Minnesförlust?” frågar han. Cass bara hummar till svar. ”Hur allvarligt?”

Cass tänker på vad hon ska svara.

”Väldigt”. Det passar bra. Korpe hummar.

”Jag är ledsen”, säger han.

”Det är inte ditt fel”. Cass vill byta samtalsämne men Korpe vill veta mer.

”Jag vet det. Det var hans fel. Jag bara … Vi kan prata om det, om du vill. Vi kanske kan fixa det. Jag känner flera soldater som fått ett rejält kok stryk och glömt saker, jag kanske kan …”

”Korpe”. Cass stannar och tittar honom i ögonen. ”Jag vill inte få tillbaka minnena. De tillhör en annan flicka, en person jag inte är längre eller vill vara. Jag vet vad hon gjort, och jag vill inte behöva se det framför mig när jag somnar på kvällarna”.

Korpe förstår. Det ser hon på honom. Han har kanske själv tagit ett liv, och känner skuld för det.

”Okej”. De svänger ut för en korridor som Cass känner igen och står plötsligt framför porten till kungens arbetsrum. Till höger om dörren hänger det blåa draperiet som gömmer lönnkorridoren där hon smugit sig in och tjuvlyssnat på kungen och Korpes diskussion.

”Är du beredd?” undrar Korpe och knyter handen framför dörren för en knackning. Cass tar ett par djupa andetag och försöker samla tankarna. Det här kommer gå bra, intalar hon sig själv. Det kommer gå bra. Hon andas ut.

”Jag är beredd”.

 Fortsättning följer i del 21.

 

Emma Nikula

 

 

Läs föregående del 19 i C här

Pingback: C: Del 21
1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …