BERÄTTELSE.

Alexander

Fredag 20:24

“Alex, Alex! Där är huset!” Den som ropar mitt namn heter Cindy Emerson och är så kort att man inte skulle kunna se henne om hon sprang in i en hög med människor. Hennes väldigt sluga beteende fick en att alltid vara på sin vakt då man aldrig visste vad hon skulle göra. Ena sekunden var hon bredvid en och pratade om någon ny TV-serie hon sett, och andra sekunden hade hon sprungit iväg för att titta på någon ekorre eller något annat trevligt i naturen. Positiviteten som hon utstrålar gjorde så att man ibland blev illamående och fruktansvärt förvirrad.

Brads hus står nu framför mig och jag hör musiken dåna. Hans hus är stort och väldigt rymligt, och han bor ganska ensamt i ett område med andra stora villor. Utanför husets dörr står det en staty av någon underlig sorts katt som grinar väldigt hotfullt mot en. Det står också en väldigt förnuftig liten husalf på trädgården som blir attackerad av ett sprinklersystem. På vissa ställen ser man att han, precis som många andra i Kalifornien, har spraymålat sitt gräs grönt.

Cindys hand sträcker sig mot ringklockan och den utgör ett gällt ringande. Hade jag inte försökt se presentabel ut framför folk på festen hade jag hållit för öronen och försökt sova. Jag är lat till min natur. Men jag är fortfarande inte så stor, Cindy drar runt mig överallt vilket leder till att jag går ner många kilo och bränner mer kalorier än man ska. Hur Cindy har så mycket energi är ett mysterium som läkare fortfarande inte vet skälet till. Det är som om hon har druckit tio liter kaffe blandat med tio kilo socker.

Dörren öppnas och inne i huset står en flinande Brad och tittar triumferande på mig som om han visste att Cindy skulle dra med mig. Han är väldigt smart för att vara populär. Fast det är ju Hayley också, så jag ska inte snacka. Han välkomnar oss in och visar oss till ett bord. Nästan ingen är där, men vi kom dit tidigt för att Cindy var ivrig på att få träffa nya kompisar. Hon skulle säkert kunna få ganska många kompisar om det inte vore för hennes “uppspelta” beteende. Hon är ganska attraktiv och skulle kunna få mer killar än några av de “perfekta” som Leah och April. Men tyvärr har hon det där beteendet som skrämmer bort folk snabbare än en ilsken tiger.

Vi sitter och pratar en stund, tills jag kollar på klockan och noterar att det redan är 23:57. Tiden går fort när man är med en så uppspelt människa. Det är nästan så att hennes närvaro dubblar tidens hastighet.

Jag ser mer människor än vad jag trodde fanns på jorden och ett rödhårigt mongo tittar på mig en massa. Efter en närmare titt ser jag att det rödhåriga mongot bara är stalkern Emma som stirrar på mig, fullt beredd på att hoppa på mig som en katt som lurar på en mus. Tanken skrämmer mig och jag beger mig mot köket där Cindy står och gör oss drinkar.

“Cindy, Emma är här och lurpassar på mig.” Min skrämda röst gör så att Cindys ögon blir stora som tefat och hon vänder sig om till att se Emma och Olivia stå och prata med varandra. Båda med någon slags vätska i handen.

“Varför är hon här?” Frågar Cindy mig med direkt oro i rösten då hon vet att Emma kommer tackla ner mig och göra intima saker med mig. Tyvärr vill jag helst ha det med någon speciell, och inte Emma.

Jag ryggar tillbaka då en puff av marijuana slår mig i ansiktet och Brad står framför mig.

“Hej, du. Alex, jag har alltid gillat dig du vet, du är schysst och jag skulle gärna vilja, gärna vilja, du vet, lära känna-” Han däckar på stället. Troligtvis en blandning mellan droger och alkohol. Och när jag tittar runt mig ser jag mer däckade människor med spya i ansiktet och på kläderna. När jag väl tar ett andetag känner jag den bittra lukten av marijuana blandat med den av alkohol. Det finns även den svaga, men ändå väldigt notabla lukten av något visst intimt. Det hänger i luften och jag blir nästan hög av lukterna som attackerar mitt luktsinne.

Plötsligt ser jag att Cindy sprungit iväg och att Emma går mot mig. Jag stålsätter mina nerver och bereder mig för en jobbig situation utan Cindy och med Emma. Jag försöker notera andra saker i köket och hittar en liten smurffigur ståendes ovanpå ett skåp. Jag skrattar till lite, och Emma, som nu är några meter ifrån mig, ryggar tillbaka och tittar på mig som om hon precis hört ett avgrundsvrål från den djupaste delen av helvetet.

“A-Alex.” En berusad Emma hickar fram ett ord som är obeskrivligt bra att säga. Mitt namn. Fast hon får det att låta som om mitt namn borde tillhöra en clown med dåliga vanor som alkoholism, narkotikaberoende och en roll i en film som handlar om att skrämma barn.

“Alex, j-jag är så g-glad att du k-kom till festen…” Den är gången hickar hon fram en mening som innehåller två ord jag hatar. Glad och fest. Nej fy fan den här tjejen får mig att rygga tillbaka, delvis för hennes äckliga andedräkt pyntad med ljuva dofter av alkohol, alkohol och mer alkohol, men också för orden som yttrades.

“Jag hade inte kommit om det inte vore för Cindy.” Min mening verkar göra djup inverkan på henne då hon ser ut som om hon ska börja gråta floder av bräckt vatten. Det här bräckta vattnet kallas för tårar och händer oftast när människor är ledsna, väldigt glada eller bara har fått något i ögat.

“Varför kan du i-inte bara v-vara med mig e-en stund? Jag kommer göra s-så du mår bra” Hennes desperata röst får henne att låta som ett vilset lamm med massor av grava pengaproblem. Nu vet jag inte om jag ska använda ett lamm i denna metafor, en hemlös kanske skulle vara bättre.

Jag svarar inte på hennes dumma mening och beger mig ut i vardagsrummet på jakt efter en liten blond tjej. Tyvärr kan jag både höra och lukta Emma bakom mig. Hon repeterar mitt namn konstant och försöker få ett svar ur mig. Tyvärr är jag inte så pepp på att svara då jag håller på att få panik. Cindy är försvunnen mitt bland klumpen av människor och jag som fick ansvaret för hennes välmående.

“Jag kommer slå skiten ur dig om något händer henne. Sedan kommer jag *pip* dig i *pip* med en gurka tills du spyr och dör på stället.” Det var de exakta meningarna som hennes extremt farliga syster sa till mig innan vi gick till festen. Den här kvinnan är en mardröm som gillar att mörda folk som skadar hennes syster.

Mina händer letar sig framåt och puttar undan människor som står i vägen. Min blick pilar mellan människor och jag känner att jag mår illa. Plötsligt står hon där framför mig, vilsen och rädd för hopen av personer. Jag sträcker både händerna framåt och omfamnar henne hårt.

“Var fan stack du?” Min röst spricker medan jag pratar med henne. Hon är den enda som har lyckats ta sig igenom min bubbla. Därför förtjänar hon att bli räddad när det behövs.

“Jag såg en person som dansade roligt och gick hit, sen tappade jag bort mig.” Jag släpper henne inte medan hon pratar. Jag har verkligen saknat henne. Hennes smala armar sträcker sig långsamt runt min mage och hon kramar tillbaka.

“Gör aldrig om det där, okej?” Säger jag till henne och hon tittar upp på mig med ett leende.

“Okej!” Säger hon och nickar snabbt. Hon tittar på mig med en blick som är okänd för mig. Det är något i blicken, som om jag vore någon hjälte eller något. Jag ler mot henne och klappar henne på huvudet. Det här verkar vara en bra grej för hon ler ännu mer. Hennes ansikte börjar sakta men säkert likna solens varma strålar. “Du är en snäll människa Alex, även fast du vägrar erkänna det.”

Min hand förs mot mitt hjärta, min puls är hög. Jag känner värmen stiga mot mitt ansikte och jag tittar snabbt bort.

“Jag är inte snäll.” Men innerst inne vet jag att jag är snäll om det behövs. Men hittills är den enda som förtjänat min mildhet Cindy och jag vill gärna att det förblir så. Hon tittar länge på mig tills hon tillslut sträcker ut tungan och räcker mig en plastmugg med öl i.

“Skål, Alex!” Säger hon mot mig med sin glada röst.

“Skål!” Vi börjar dricka. Jag har druckit alkohol förut så smaken är inte okänd. Min morfar tycker nämligen att man borde dricka när man är ung så att man växer upp och blir en man. Min morfar har lite sociala och mentala problem. Men han är min morfar, så jag tycker om honom ändå. 

Cindy verkar dock inte bekant av den uppfriskande smaken av öl, så hon börjar dra med händerna på sin tunga medan hon säger en massa dåligt uttalade blän. Jag skrattar till och tittar bakom mig. Det enda jag ser är en tårögd Emma som tittar på mig med något extremt sårat i blicken. Men jag skiter i henne och vänder mig om mot Cindy igen.

Nu känner jag mig levande på riktigt.

Eskil Åhlander