C: Del 19

Berättelser

BERÄTTELSER. Finn är fin nog att inte påpeka att Cass somnat på sitt vaktpass kvällen innan. Dock så säger han ingenting alls till henne utan fortsätter gå med blicken vänd framför sig.

Korpe går tätt intill henne så deras armar ibland snuddar vid varandra, som när de var fast nere i tunnlarna. Då hade hon försökt att utesluta det men nu känns det lugnande att veta att han är så nära.

Finn är en spejare och har ett otroligt bra minne och lokalsinne, medans Korpe tillbringat det mesta av sitt liv med att jaga hjort och vildsvin i snön. Så de följer Finn, trots Korpes buttra invändningar.   

Himlen över dem är molnig och det snöar, men det tjocka täcket av trädkronor blir som ett tak. Nere på marken blåser det inte lika mycket så det är inte lika kallt, men det är ändå ett under ifall ingen mister en tå eller ett finger vid resans slut.

 

Strax före lunchtid stannar de för att vila. De hittar några stenblock och borstar bort snön så de kan sätta sig.

De är alla trötta, kalla och mest av allt hungriga. Den där kaninen Korpe fångat dagen innan mättar inte längre och Finn har säkert inte ätit något alls på ett par dagar.

Att tänka att de snart är framme vid borgen är inte uppmuntrande. Trots de varma korridorerna och rummen och de sköna sidenklädda sängarna var det som ett fängelse för Cass de där veckorna hon var där. Och nu är hon påväg tillbaka till det där fängelset, med en säker dödsdom. Antingen kommer kungen eller Alster att döda henne.    

 

Korpe kommer fram och sätter sig bredvid Cass på stenen. Hon sitter och sliter i en isig barkbit med händerna för att hålla stressen i kontroll.

Korpes grå ögon matchar hennes i det här ljuset, fast hans är en aning mörkare. Hans bruna hår är trassligt och står åt alla håll som på en igelkott. Hans tunna läppar är blåa av köld och hyn är vit.

“Hur är det?” frågar han. Lite längre bort i gläntan tittar Finn upp mot dem, så tittar han bort igen.

“Det är bra”, svarar Cass och tittar upp mot Korpe. Han ler uppmuntrande.

“Det kommer gå bra, jag lovar”, säger han och kramar hennes hand. Beröringen är varm och lugnande.

Hon nickar. Korpe ler, och fortsätter krama hennes hand.

 

*

 

En timme senare berättar Finn att de börjar närma sig.

Korpes löfte har lugnat ner Cass och tanken på att få komma in i värmen och kanske få någonting varmt att äta känns tilltalande.

Solen står fortfarande högt på himlen och det är flera timmar kvar tills mörkret faller.

De tar sig fram så gott det går, men här räcker snön dem ända upp till knäna så Finn, som är längst, får gå fram och plöja upp en väg. De gå i ett smalt led med Cass i slutet.

“Vi är snart framme”, säger Finn för andra gången. Cass ser sig om. Här är träden torra och har varken blad eller bark. Det här måste vara en annan väg för hon såg aldrig sådana träd intill borgen under sin vistelse. Korpe saktar in så han hamnar bredvid Cass i ledet. Han lutar sig mot hennes öra och viskar.

“Det är något som är fel”. Cass tittar oförstående på honom. Hans uppsyn är allvarlig och ögonen ser sig omkring i ett töcken. “Väldigt fel”, förtydligar han.

“Vad menar du?” mumlar hon tillbaka.

“Jag har varit här förut. Vi är åtminstone åtta kilometer från borgen. Vi är inte nära”. Det är som om temperaturen sjunker med ännu en grad.

“Finn!” ropar hon. Han vänder sig inte om för att möta hennes blick.

“Vi är snart framme, Cass”, säger han bara och fortsätter gå.

“Finn!” ropar hon igen och springer fram till honom. När hon kommer fram till honom vänder han bort ansiktet. “Finn, jag tror vi gått fel”. Han fortsätter gå. “Finn, hör du mig? Jag tror vi …” Finn stannar. Först förstår hon inte, men så tittar hon framåt.

“Vad gör vi här?” frågar hon lugnt.

Framför dem, kanske tio meter bort, står en grotta placerad med en tunnel in. Nu förstår hon varför de inte stött på några tecken på djur eller hört några fåglar kvittra i kylan. Hon förstår mycket, men samtidigt ingenting.

Varför har Finn fört dem till grottan där hon vaknat upp utan minnen i förra månaden? Grottan där varelsen lurar..   

      

Fortsättning följer i del 20.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här

Läs del 13 i C här

Läs del 14 i C här

Läs del 15 i C här

Läs del 16 i C här

Läs del 17 i C här

Läs del 18 i C här

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …