BERÄTTELSE. Korpe berättade att de skulle ta dem åtminstone ett dygn att ta sig tillbaka till kungaborgen.

Cass hade lovat sig själv att inte komma tillbaka dit, men nu gör hon just det, fast av en annan anledning än första gången. Hon tänker trotsa sin ledare och sina principer, och se till att rädda liv.

Cass ler stumt för sig själv.

Det låter som en larvig saga man kunde ha berättat för små barn.

”Vad är så roligt?” frågar Korpe intill henne.

”Ingenting”.  

 

Det är mitt i vintern och solen går ner redan på eftermiddagen. Korpe säger att det inte är säkert att fortsätta gå, så de slår läger vid en grotta.

Cass mage kurrar så det ekar efter att inte ha ätit på hela dagen. Korpe ser själv hungrig ut. Han bestämmer sig för att jaga. Cass erbjuder honom sin hjälp men han klargör att han behöver tid för sig själv. Istället startar hon en eld och väntar.

När han kommer tillbaka har han med sig en fet kanin. De grillar den över elden och äter under tystnad.

När de ätit klart är det kolsvart omkring dem. Djur har vaknat upp och en och en annan uggla hoar i närheten. Cass sitter tyst och lyssnar till ljudet. Hon är äntligen mätt och varm, och slappnar av till ljudet av den sprakande elden.

Samtidigt är Korpe fundersam och fortsätter peta på brasan med en pinne, vilket börjar irritera henne. Tillslut kan Cass inte stå ut mer.

”Vad är det?!” ropar hon så det ekar i grottan. Korpe ser först chockad ut, sen blir han irriterad.

”Inget”.

”Verkligen?” Hon är sarkastisk, vilket irriterar Korpe.

”Varför vill du hjälpa oss?”

”Du mer eller mindre bad mig på dina knän förut och nu kritiserar du mitt beslut?”

”Jag kritiserar inte, jag vill bara veta vad jag har att göra med”. Cass kniper ihop läpparna. ”Jag vet inte ens ditt namn”, mumlar Korpe åt elden. Tystnaden blir tung efter det.

”Det är Cass. Jag heter Cass”. Korpe tittar upp mot henne och elden skimrar i hans grå ögon.

“Okej”, mumlar han.

Det knakar plötsligt till ute i mörkret. Korpe hörde det också och reser sig upp.

Varelsen kommer närmare så Cass kan se de formande konturerna av den. Paniken grabbar tag i henne och kroppen blir stel. Besten!

Men när den kommer närmare så man ser ansiktet fylls hon av lättnad och glädje.

Personen som kommer ut ur snåret är Finn. Hans svarta, snaggade hår smälter in med hans omgivning tillsammans med den solbrända hyn. Så fort hon ser hans bruna ögon tillåter hon sig för att springa fram och krama honom.

Finn besvarar kramen med att lägga sin hand mot hennes korsrygg men hans uppmärksamhet är åt ett annat håll. Han bevakar Korpe som sakta vågar luta sig mot grottväggen bakom dem.

 

”Vad gör han här?” morrar Finn med blicken vänd mot Korpe.

Finn är bara några år äldre än Korpe men när man ser dem stå bredvid varandra ser man storleks skillnaden mellan dem. Finn är nästan ett huvud längre och med mycket bredare axlar.

”Jag skulle kunna säga samma sak om dig”, fräser Korpe tillbaka.

”Han hjälpte mig ut ur lägret tidigare”, säger Cass. Finn verkar skeptisk, så Cass tillägger: ”Han räddade troligen mitt liv”.

Finn lugnar ner sig men är fortfarande vaksam när han låter sig ledas in i grottan.

”Troligen?” muttrar Korpe och fnyser. Cass himlar med ögonen åt honom och han muttrar någonting tillbaka.

När alla satt sig tillreda vid elden, Cass tätt intill Finn så hon vet säkert att han är där, frågar hon.

”Hur hittade du oss?” Finn ler.

”Jag är en spejare, jag kommer alltid kunna hitta dig”. Cass ler tillbaka. Det är en lugnande tanke. Finn lägger sin hand på hennes, vilket får hennes kinder att hetta på ett lugnande sätt.

Korpe fnyser igen på andra sidan elden och kikar ut i skogen.  

Cass tittar in i elden och tänker. Finn behöver veta att de planerar att störta Alster.

Han förtjänar att veta, tänker hon. Hon kikar upp mot Korpe som möter hennes blick.

Men inte när han är med.

 

Cass väntar tills Korpe somnat. De ska vara vakna i omgångar för att se till att de inte blir överfallna under natten. Cass hade tagit första vakten.

Korpes andning blir långsam och tung, vilket tyder på att han sover.

Finn ligger längre in i grottan och sover han med. Cass smyger fram till honom och ger honom en lätt knuff med handen. Han vaknar direkt. Han är tränad att reagera på minsta tecken på fara, och det verkar inte spela någon roll om han är vaken eller inte.

”Vad är det?” Han sätter sig upp och kikar runt efter fara. Cass lägger en lugnande hand på hans axel.

”Vi behöver prata”, viskar hon. Hon ställer sig upp, fortfarande med handen på honom, och leder ut honom ur grottan.

Snön krasar under deras stövlar och kylan biter på huden. Cass för dem en bit bort. Bara så långt att man fortfarande kan se grottan och ljuset från den döende elden.

”Vad är det, Cass?” frågar Finn. Cass ser sig om för tjuvlyssnare.

”Vi ska tillbaka. Till borgen”, säger hon och väntar på hans reaktion. Han ser oförstående ut.  

”Är det ett uppdrag från Alster? För det är en galen idé”. Han börjar andas snabbare. ”Du kan inte göra det, Cass. De kommer känna igen dig och …”

”Finn.” Hon släpper taget om honom. ”Alster vet inte att vi är påväg dit”. Finn rynkar ögonbrynen och borstar bort snö från kalufsen. Cass tar ett djupt andetag.

”Jag tänker hjälpa kungen”. Finns uppsyn blir smärtsamt mörk och han andas ut tunga ångmoln ur näsan. ”Vi tänker hjälpa kungen att sätta stopp för Alster och hans planer”.

Finn är tyst och tänker över hennes ord. Så skakar han på huvudet.

”Får Alster höra om det här kommer han ta ditt huvud”, muttrar han. Cass sväljer illamåendet.

”Jag vet”.

“Gör du det?” Finn muttrar och vägrar se henne i ögonen. Det gör ont.

”Tänker du hjälpa oss?” frågar hon.

”Nej”, svarar han direkt. Hoppet sjunker.

”Jag tänker följa er dit, men sen får ni klara er själva”, säger Finn.

”Du då?” Hjärtat gör oväntat ont när hon frågar.

”Jag ger mig av. Jag har fått nog av det här”.

”Vart?” Varje ord gör ont.

”Jag vet inte”. Cass ögon fuktas och svider, men hon försöker att inte visa Finn. Hon harklar sig.

”Okej”. Finn nickar och vänder sig mot skogen och börjar gå.

”Vart ska du?” ropar hon efter honom.

”Bara gå en sväng. Jag behöver tänka”. Det smärtar att se honom gå, men Cass tvingar sig själv att bita ihop.

Lite längre bort lyser fortfarande glöden från elden. När hon kommer dit ligger Korpe fortfarande och sover djupt. Han bruna lugg ligger ner för ena ögat och han ser så lugn och fridfull ut. Nästan lite söt.

Cass sätter sig på andra sidan och tittar ut genom grottöppningen. Stjärnorna blinkar i allt det mörka som brinnande, vita facklor. Hon bara stirrar och märker knappt när tårarna börjar rinna nerför hennes kinder.

Kanske är hon bara trött eller hallucinerar, men i den stunden kan hon se två lysande ögon bland träden. Ögonen är röda och verkar brinna som tända ljus. Kroppen som ögonen tillhör är mörkare än självaste natten och tar medans tiden går formen av flera personer hon hållit sig nära den här månaden. Hon ser Korpe och hans vän Vincent från borgen, Klarissa med hennes brutna näsa och flin, och hennes allierade Chuck och Grim dyker upp direkt efter som två vålnader, och så Finn. Trots att han är en läskig formation skrämmer det henne inte. Men när varelsen tar formen av Alster och ger liv till hans orange färgade hår och stadiga ansiktsuttryck, ger det henne gåshud på kroppen. Varelsen håller Alsters skepnad en lång stund och bara tittar på henne. När han tillslut verkar försvinna in i sin omgivning har redan solen stigit.

Och Cass vaknar upp ur sin mardröm.    

 Fortsättning följer i del 19.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här

Läs del 13 i C här

Läs del 14 i C här

Läs del 15 i C här

Läs del 16 i C här

Läs del 17 i C här