C: Del 17

Berättelser

BERÄTTELSE. “Det är en återvändsgränd”. Korpes röst ekar i det mörka utrymmet. Cass suckar irriterat.

De har gått i timmar. Hon är stelfrusen och hungrig och det är så mörkt i tunneln att det känns som man är blind.  

”Är du säker?” frågar Cass och tränger sig förbi Korpe. Hon känner på den kalla väggen framför dem. Ytan är slät, som om den är handgjord. Cass borstar på ytan med fingertopparna och jord flagnar och faller ner. Hon fortsätter att gräva i väggen tills det blir ett stort hål som hon kan få in handen genom. Där jorden tar slut känner hon sten och kall luft. Öppningen är bara barrikaderad.

”Hjälp mig riva bort den här väggen”, muttrar Cass. Korpe hjälper henne och efter ett tag är en stor del av väggen borta. Kvar är en mur av sten och genom springorna lyser solljuset genom. Hoppet tänts.

De knuffar och krafsar bort sten i en evighet innan de får fram en trång tunnel ut. Cass är först att krypa genom och när hon kommer ut får hon skymma ögonen mot det bländande solljuset. Strax efter kommer Korpe. Hans kläder är smutsiga av jord och damm, och Cass är säker på hon ser minst lika illa ut.

De är mitt ute i skogen. Överallt omkring dem kan de bara se träd, träd, träd. Alla täckta i lager av snö. Bakom ser dem att de klivit ut genom en klippvägg. Innan hade den varit övertäckt med sten och fogmassa så den knappt skulle gå att se på håll. Allt är tyst. Det är knappt några fåglar som kvittrar eller några grenar som prasslar i träden. Cass hade förväntat sig att ännu höra ljudet från striden som pågått vid lägret när de flydde.  De klättrar upp på klippväggen för att få en bättre översyn på sin omgivning.  Lägret syns ingenstans. Det är bara skog överallt åt riktningen de tagit. Hur länge hade de gått?  Cass inre klocka säger att tiden knappt kan vara innan lunch, men ändå verkar de ha gått flera mil. De här tunnlarna går hur långt som helst.

Vart kan de andra hamnat? tänker Cass, och ser tillbaka på Klarissas svek när hon stängde dörren och lämnade henne att dö, borta vid lägret. Det hände för bara några timmar sedan, men det känns som längre.

Korpe är ovanligt tyst och Cass vänder sig mot honom. Men han tittar åt en annan riktning. Så långt bort att man knappt ser det ligger kungaborgen. På håll verkar den vara i samma storlek som en ärta och kniper hon ihop ena ögat kan hon få det att passa mellan hennes tum- och pekfinger.  Korpe försvinner snabbt nerför backen och Cass får springa för att hinna ikapp honom.  Hans kalufs har växt genom veckorna som passerat och luggen fladdrar i luften.  Cass når fram till honom och rycker honom i armen, men han stannar inte.

”Vart ska du?”

”Till borgen”. Cass är stark nog att stoppa honom, men vad har hon för rätt? Men istället för att börja klandra sig själv börjar hon skälla ut Korpe istället.

”Du visste att de där soldaterna skulle anfalla oss. Människor skulle dö!” Korpe stannar inte men hans ögon blir dystra vid Cass ord.

”Det var min idé”. Det förvånar henne inte. ”Jag visste inte om alla de andra människorna”, ursäktar han sig.

Korpe masserar sina tinningar medans de går. De håller sig tysta i säkert en halvtimme. Under tiden funderar Cass på attacken.

Undrar om Alster tog sig ut. Mitt i tanken avbryter hon sig själv. Finn! Hon stannar. Hon hade inte ens tänkt på honom. Tog han sig ens ut levande?! Han var troligen med och stred mot kungens soldater med de andra soldaterna.

Korpe märker att hon stannat och vänder sig om.

”Vad är det?” frågar han.  

”Inget”, ljuger Cass, men paniken måste synas i hennes ansikte. Korpe tar dock oron på fel sätt.

”Ta det lugnt. Jag kommer gå i god för dig hos min far. Han är en resonlig man. Han kommer förstå”.

”Va?” Hon förstår ingenting. Korpe blir röd om öronen, och hon vet inte om det är av kylan.

”Du tänker väl hjälpa oss?” undrar han. Cass vet inte vad hon ska säga. Hon hade aldrig ens tänkt tanken.

”Kom igen. Du kan väl ändå inte fortfarande vara på hans sida?! Efter allt han gjort!” Alster. Han pratar om Alster.

”Det är komplicerat”, är allt hon säger. Korpe får en galen glimt i ögonen.

Komplicerat? Han har skadat hundratals människor, C! Skyldiga såväl som oskyldiga!  Vuxna och barn, bara för att de låg i vägen för honom eller besvärade honom”. Han tystnar och hans ögon blir fuktiga. ”Han tar människor från deras familjer”. Ilskan kommer tillbaka och han stirrar bort tårarna. Det blir tyst igen.

”Vem tog han från dig?” Korpe tittar henne i ögonen och ilskan förvandlas till sorg igen. I den stunden är han inte mer än en pojke.

”Min mamma. Några medlemmar i de fördömda höll på och hota ett gäng tonåringar i en gränd, med sina vapen. Hon försökte skingra dem, och hamnade i skärselden”. Cass känner en kraftfull begäran att trösta honom, men stannar kvar på sin plats.  

”Jag är ledsen”.

Cass vet själv inget om sina föräldrar. De är troligen döda, men hon har ju självklart inga minnen av dem.  Hon hade frågat Finn om dem vid ett tillfälle, men han hade inte vetat. Tydligen är det ännu ett mysterium med den riktiga Cassendra.

”Det var länge sedan nu”, mumlar Korpe. Han vänder sig om och torkar sig om ögonen. Hans öron är skamset röda. Att visa sig som annat än stark och hård har han inte uppfostrat för.

Cass har redan gjort tillräckligt med att ta upp hans döda mor, men hon frågar ändå.

“Vad hette hon?”

“Esther Rania Ekvall”.

Cass tar ett steg fram till honom och lägger en lugnande hand på Korpes axel. Han tittar på henne och ögonen är svagt röda.

”Jag ska hjälpa er”.

Korpes ögon lyser upp en aning och han ler. Han tar bort hennes hand från sin axel men håller den kvar i sin hand en stund. Hans beröring är varm och hård.

”Tack”, säger han. Cass ler tillbaka.

*

Enligt Finn och alla de andra elit medlemmarna är Korpe och kungahuset deras fiender.  Korpe ska vara hennes fiende, och hon ska vara hans.  

Så varför känner hon sig tryggare och mer hemma, med honom just nu än vad hon gjort på mycket, mycket länge?’

 

 Fortsättning följer i del 18.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här

Läs del 13 i C här

Läs del 14 i C här

Läs del 15 i C här

Läs del 16 i C här

 

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …