BERÄTTELSE. Ett hade fått nog, hon stormade ut från huset hon bodde med sin förbannade så kallade familj. Hon tänkte inte vad mörkret gömde för värld, hon var bara 8 när hon aldrig återvände hem. Etts första tanke var att gå till en vän och fråga om hon kunde sova över men deras föräldrar skulle behövas komma överens och hon visste att det aldrig skulle fungera så hon smög till kyrkogården, den närmaste och troligtvis säkraste stället just då. Det fanns inget skrämmande där, inget som skrämde Ett i alla fall. Hon gick in till kyrkogården, gömde sig från kyrkogårdsvakten och kom fram till altaret vid midnatt. Hon kände sig kall fast att hon hade sin vinterjacka mitt på sommaren. Ett tittade runt men såg ingen, vad väntade hon sig? Spöken som svävade runt? Nej, det fanns inget där men kylan ville inte försvinna. Ett huttrade till och kände en iskall blick i nacken, eller inbillade hon sig?

”Hallå?” viskade hon ut i den tomma luften, även om hon frös så kom det ingen rök från hennes andedräkt. Hon visste inte varför hon sa det rakt ut när det verkligen inte kunde finnas någon där.

Noll tittade sig omkring, såklart såg hon inget, vad hade hon annars sett? Drömmen kom tillbaka, hon var någon, någon som kunde se men som verkade frustrerad och inne i en byggnad men Noll kunde inte komma på vart. Noll tänkte på vad hon hade tänkt i drömmen, vem hon var. I drömmen var hon Ett.

”Sådär, nu kan du gå ut och shoppa loss!”. Ett kastade sig över Mao, äntligen skulle hon få se den stora shopping centrumet! Hon kramade honom hårt och skrattade åt hans ansiktsuttryck.

”Se inte så förvånad ut Mao, du vet ju hur mycket jag har längtat efter det här!” sa Ett och började gå mot ingången. Maos smala kropp, chokladbruna hår och vidöppna ögon som reflekterade den mörkgröna färgen började komma närmare henne. Nu sprang Ett in i gången med Mao efter henne. Han högg tag om hennes midja bakifrån och lyfte upp henne medan han viskade i hennes öra:

”Nu fick jag allt fast dig! Du får shoppa men springa iväg ska du inte göra!”. Sedan släppte han ner Ett och båda skrattade högt. Mao var den bästa människa Ett kände, sedan kyrkogårds besöket har de känt varandra sedan dess. Vänta, varför kom hon på det där med kyrkogården? Ett skakade lätt på sitt huvud och log brett.

”Nu shoppar vi, sen vill jag äta pizza!” sa hon glatt och började gå utefter butikerna med Mao bredvid sig, hans iskalla värme kändes uppfriskande.

Noll, som vaknade upp andra gången på samma natt, kände sig yr. Hon hade aldrig känt sig så yr förut. Hon kom ihåg medicinen hon fick av Patrik innan hon gick och la sig. Kanske var det bieffekter? Medicinen smakade bättre men kanske inte hade samma funktion? Noll stod upp, tänkte att kanske om hon rörde på sig yrseln skulle försvinna för att ligga ner gjorde ingenting bättre. Hon tänkte på drömmen när hon gick fram och tillbaka. Den där mannen, Mao hette han. Noll kom ihåg hur tydligt hon hade hört hans namn i hennes dröm. Så Ett och Mao verkade känna varandra bra men varför gav Mao Noll ett sådant obehag och tröst när hon tänkte på hans namn? Yrseln hade sjunkit, nu kände hon sig bara spyfärdig men lade sig ner i sängen och försökte somna om.

Här var det säkert, ingen skulle störa dem på flera dagar. Försiktigt klev Ett över den höga staketet. Hon hörde hur Mao var tätt efter, hans kalla andedräkt träffade hennes nacke.

”Det här blir väl bra? Ritualen kommer ju ändå gå över efter ett par minuter menar jag…” sa Ett, mest till sig själv än till Mao.

”Jadå, det här blir bra. Du är bergsäker på det här eller hur?” sa Mao och riktade sina mörkgröna ögon mot henne. Hon tittade in i dem, försökte se och höra det han såg och hörde, men hon var ingen tankeläsare som Mao. Inte än.

”Säkrare än döden.” sa hon bestämt och tog av hennes väska. Mao gjorde likadant. Hon tog upp en kniv, lång som hennes huvud och vass, kniven var splitterny. Ett skulle skära sitt hand för att få blodet hon behövde för att göra blodscirkeln runt sig själv. Hon tvekade inte inför tanken med att skära sig själv, men det var lättare sagt än gjort. Mao tittade på henne, kunde kännas hennes rädsla för smärta för Ett visste när Mao tittade in i henne. Han gick fram mot Ett och tog tag i hennes hand som skulle skäras underifrån.

”Här…” mumlade han och tog hennes kniv och drog den snabbt över handflatan. Ett blev förvånad, hon trodde att hon skulle känna skrikande smärta men hon kände inget, bara lite bedövat. Mao ritade en cirkel av Etts blod och mumlade lågt för sig själv. Hon kunde inte höra de låga viskningarna han gjorde. Mao pekade mot cirkeln och Ett steg in i mitten. Där kom smärtan, först vid den blödande handen och sedan allt längre in till hennes hjärta och slutligen hennes hjärna. Det kändes skönt, det kändes fruktansvärt och samtidigt som Ett ville att det skulle ta slut ville hon förbli så i evigheter.

Där slutade drömmen för Noll. Den där drömmen om Ett, flickan som rymde och dog i en ritual. Noll fick en hemsk känsla av att hon hade upplevt det. Det kändes fel att komma ihåg det men lika fel att inte minnas det. Patrik hade kommit in till Nolls rum, hon hade tydligen haft en panikattack. Senare den dagen fick hon ett till dos av den nya medicinen. Noll ville nästan inte ta den, hon blev rädd av de där drömmarna, de var skrämmande men också lugnade. Minnet svek henne inte, därför blev hon överraskad av att drömma igen, fast inte om samma person den här gången. Det var nästa dröm, drömmen om Två.