Nästa || Del 1.3

Berättelser

BERÄTTELSER. Kapitel 1.3

Alexander

Torsdag 11:30

 

“Ska du gå på festen i helgen?” frågan som ställs slår mig i magen. Festen, den där jävla festen som alla i skolan pratar om. Alla får gå dit då det är en fest för alla, men alla med en iq högre än 70 kan förstå att det är en fälla som kommer få folk att knarka, supa och ha sex.

“Nej, jag hade inte tänkt att gå dit.” Jag är trött på alla frågor och historier om festen och svarar med en trött röst. Jag fick inte heller så mycket sömn under natten eftersom min imbecilla hjärna tänkte att YouTube var viktigare än sömn. Min blick letar sig mot min laptop-skärm där texten till det sista provet innan lovet finns. Ett 17 sidor långt dokument med text över alla sidor. Ska inte bli så svårt att få ett A på det här provet heller. Det mesta av det här lärde jag mig i mitt år som sophomore och…

Mina tankar avbryts av en hög smäll i slutet av korridoren och jag väntar bara på Aprils gälla och ganska irriterande röst.

‘’Eller egentligen hatar jag ju bara Mr. Oppliger. Hur tänker han egentligen? Han kan ju inte bara sätta ett E på matteprovet, vem tror han att han är…’’

Där kom det. Hon är patetisk och jävligt jobbig, under hela mitt sophomore år hängde hon efter mig som en hungrig och hemlös hund. Men egentligen ville hon bara få bättre betyg. Hon försökte charma mig till att låta henne kopiera min läxa men mitt inre jag skrek att hon var en tjej som försökte charma av mig byxorna. Och min instinkt var att direkt stirra på henne med mina ögon som ibland anses vara döda.

“Alex!”

Mina tankar avbryts av att en tjej med en arm som en vindrutetorkare i högvarv springer mot mig och skriker mitt namn. Den här tjejen är Cindy, en tjej som har känt mig sen innan vi kunde gå. Mitt första minne av henne är när hon sparkar sönder mitt sandslott i min sandlåda. Redan då visste jag att mitt liv var över. Hon har långt blont hår, en glad attityd och är väldigt kort. Hennes händer sträcker sig runt mig och hon kramar mig hårt. Hon har precis kommit hem från en resa till London och verkar väldigt exalterad.

“Jag har saknat dig jättemycket!” Hon släpper och vi börjar prata om vad som har hänt i skolan under den senaste veckan.

Medan vi pratar reser vi oss sakta upp och beger oss mot matsalen. Många blickar kastas mot oss medan vi går eftersom Cindy pratar väldigt högt och snabbt. I vissas ögon ses hon som en galen människa vars enda uppdrag i livet är att vara glad och se andra som hennes dockor. Tyvärr är denna spekulation väldigt fel och lär man väl känna henne börjar man sakta tycka om henne. Hon är hittills den enda som har lyckats bryta sig igenom min bubbla av ständig negativitet och det borde hon bli berömd för. Matsalens dörrar närmar sig sakta och det glädjer mig att se den vara ganska tom.

På torsdagar har vi lunch tidigast av alla, och det märktes på tomheten och den väldigt trevliga, hemmastadda känslan. Jag har alltid gillat tysthet. Mest för att jag växte upp med en mamma som hade lika rutten syn på livet som hennes son. Mina favoritstunder under min barndom var troligtvis middagarna vi åt i tystnad. Vi åkte aldrig på några utflykter då ljuset och värmen från andra familjer runt omkring fick min mamma att rygga tillbaka som en skygg och ilsken katt. Min pappa har aldrig varit med under våra tysta middagar, men min mamma brukar berätta om att han var väldigt glad och uppstudsig. Påminner mig om en annan person jag känner. 

Plötsligt tar en hand tag i min och jag tittar ner på Cindy som står och tittar på mig med en extrem oro i blicken. Sen börjar hon babbla om någonting om att jag försvann ur nuet ur en sekund och att jag var som hennes medium till faster. Mina läppar rör sig sakta uppåt i en främmande rörelse och hon gör samma främmande rörelse tillbaka. Denna främmande rörelse brukar kallas för ett “leende” hos vissa människor. Hon börjar gå igen och drar med mig mot kiosken som ligger mot norra väggen i matsalen. Som vanligt vet hon att jag inte äter av den bakterieinfesterade maten blandat med hår och naglar från mattanterna. Jag går fram till den glada lilla kvinnan som står i kiosken och ber om två mackor med sallad, tomat och skinka. Hade jag varit en kvinnoförnedrare skulle jag säkert be min framtida fru att göra mig en sådan macka.

Efter att jag har ätit mina mackor beger sig Cindy och jag mot lektionen. Denna lektion är Engelska med min mentor Mrs. Carthy. Hennes skrumpna ansikte påminner en om ett ruttet äpple och hennes glasögon är nästan större än min näve. Hon är kort, sur och ganska överviktig. Hon börjar direkt kolla närvaron och hennes ögon går snabbt fram och tillbaka mellan eleverna med en sur blick. Hennes ljusa ton är som en vass kniv i öronen medan hon förklarar att vi ska ha ett grupparbete. Jag börjar direkt hoppas på att hon säger att jag och Cindy ska jobba tillsammans, men att hoppas är ibland det som gör så att motsatsen händer. Hennes bistra min säger mig att hon inte tänker para ihop folk med deras kompisar.

“Cindy och Kyle, Alex och Emma.” Hon börjar rada upp namn på personer som ska jobba tillsammans och jag kan känna min värld rasa ihop. Jag blir ihopparad med den där stalkern som stirrar på mig hela tiden, och Cindy blev ihopparad med Kyle. Ingen tycker om Kyle för han luktar svett och är lika flottig som ens händer efter man har ätit chips. Hans överbett gör så att han gör ett väsande ljud varje gång han försöker säga vissa bokstäver. Min äcklade blick som stirrar på hans ansikte gör så att han ryggar tillbaka, öppnar munnen och säger: “Vad?” och stanken från hans hamburgare-doftande andedräkt pyser ut i klassrummet som en smygfis. 

Det visar sig att han verkar ganska rädd av min blick, för han frågar Mrs. Carthy om han får byta partner. Hennes skrumpna ansikte bara tittar på honom med en blick som tyder på att han är jobbig. Han krymper under hennes blick och går sakta, och sorgset om jag får tillägga, tillbaka till sin plats. Skratten runt omkring i rummet ekar och han rodnar så mycket att hans ansikte ser ut som en tomat. Efter en stund så lugnar sig klassen och Emmas tunga andning kommer från min vänstra sida. Jag tittar på henne.

“Vad ska vi skriva om?” Min trötta röst gör så att hon rodnar och stammar ut något vars betydelse är så utdaterat så att hon skulle kunna bo under bondestenåldern. Men eftersom jag är trött och vill klara det här arbetet så snabbt som möjligt, frågar jag henne igen. “Vad ska vi skriva om?”

“V-vi kanske k-kan skriva om S-Shakespeare.” Bra gjort Emma, den här gången pratade du inte stenåldersspråk och idéen är också väldigt smart. Uppgiften var att skriva om någon som har gjort stort inflytande i det moderna samhället så Shakespeare är ett bra val.

Jag nickar bara och vi börjar skriva. Hon börjar prata lite med mig och jag svarar med en monoton och cynisk röst. Varje gång jag svarar kan jag se hon rysa till lite och och rodna som om hon var masochist och precis strukit sig över huden med en kniv.  Jag börjar tänka på vad jag ska göra hemma och mina tankar bär mig till en trevlig säng med sköna lakan. Jag börjar le lite och i ögonvrån ser jag Brad titta på mig med en förbluffad min. Jag kommer ihåg mitt år som freshman och hans irriterande och utmattande förslag om att bli vänner. Jag hade direkt sagt nej och gått iväg, med en förbluffad Brad kvarstående. Sedan dess har han aldrig gillat mig, och just därför ska jag inte på festen imorgon ikväll.

“Eh, A-Alex?” En undrande röst kan höras från vänster och jag vänder mig om och tittar Emma djupt i ögonen. Hon ger ifrån sig ett litet pip och vänder sig snabbt fram mot sin laptops skärm. Skönt att hon förstod vad min blick antydde eftersom jag var alldeles för utmattad för att tala.

Jag suckar och far sakta iväg till mitt tankerike där jag återigen bemöts av ett trevligt minne av min säng. Rätt som det är ringer klockorna och säger åt mig att mina tankar om min säng sakta kommer bli sanna. Jag känner mig exalterad av tanken, och medan jag beger mig mot mitt skåp, tar Cindy tag i min arm och går med mig. Jag kastar en blick mot henne och ser hennes svagt gröna ansikte.

“Luktade Kyle så illa?” Hon tittar upp på mig med tårar i ögonen och nickar snabbt. Jag klappar henne på huvudet och ber till Gud att hon inte blir magsjuk i korridoren. Som tur var lyssnar Gud på mina böner och bestämmer sig för att låta hennes mage vara.

Vi fortsätter mot våra skåp och när vi kommer dit lastar vi in våra saker och börjar gå hemåt. Min resa hem var lång men väldigt trevlig. Cindy pratade på som vanligt medan hon höll i min arm. Vi konverserade om många saker som skolan och hennes resa till London. Hon berättade om när hon satt i en kabin i London Eye och önskade att jag kunde vara med. Eller när hon satt och åt på en restaurang och önskade att jag skulle vara med. Hon ville gärna att jag skulle vara med så det var det hela hennes historia handlade om. Väl vid mitt hus säger vi hejdå till varandra och jag börjar gå mot min dörr när jag plötsligt hör ett nervöst skrik bakom mig.

“Alex! Vill du gå till festen med mig?” Det var cindy som skrek, och hennes skrik handlade om det jag försökte undvika.

“Nej Cindy… du vet hur mycket Brad tycker om mig.” Får jag fram och hon börjar titta på mig med ledsna ögon medan hon tar steg mot mig.

“Snääääälla!” Nej Cindy, inte de där ögonen jag kommer dö. Det spelar ingen roll hur negativ jag är, ögon är min svaghet.

“Nej Cindy.”

“Jo! Snälla” Hon börjar flina lite och går fram och kysser mig på kinden. Jag känner genast värmen spruta upp som en vulkan under utbrott och jag stammar sakta fram ett:

“O-okej.” När hon hör det här blir hon jätteglad, kramar mig och springer hemåt. det enda jag kan tänka på just nu är vad fan jag har gett mig in på.

Ja…

Vad fan har jag gett mig in på?

Eskil Ahlander

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …