C: Del 16

Berättelser

BERÄTTELSER. Del 16.

Cass springer ut för att varna Alster, men när hon hittar honom ser hon att han redan har allt under kontroll.

Människor springer mot tunnlarna som finns i berget. De ska leda flera kilometer under marken och bort härifrån.

De mer erfarna soldaterna och stridsdugliga män och kvinnor hjälper flyktingarna eller väntar vid muren för att attackera ifall kungens män bestämmer sig för att anfalla.

Alster står borta med sin armé och delar ut strategier och orders. Han har tagit av sig sin röda mask och ansiktet lyser av mordlystnad.

Cass hjärna säger åt henne att fly med de andra genom tunnlarna, men hennes kropp spänner sig i stridsberedskap. Den gamla Cassendras instinkter slåss mot hennes nya, och de gamla vinner.

Men jag behöver vapen.

Hon vet precis vart hon ska gå och springer.

 

Hon är snabb, och strax därpå dyker det stora tältet upp framför hennes ögon och hon springer ännu snabbare.

Inne i det stora, kala rummet som är hennes eget, står en byrå. Den är fylld med vapen i olika storlekar och sort.

Cass bestämmer sig för två knivar som hon fäster till kroppen och ett laddat eldvapen. Pistolen hon tänker välja finns i en annan låda som hon öppnar och rotar genom. Hon hittar pistolen. Den är glansig och fast, med plats för runt femton skott. Hon plockar på sig så mycket ammunition hon får plats med och tänker gå när hon ser en lapp som fastnat mellan springorna i byrålådan. Cass lossar lappen och öppnar den. Det är egentligen fler lappar som vikts ihop och gömts.

Och på de står de en massa namn.

Jonas Flink, Mathew Bachman, Stefanie Dellgaro och många andra. Namnen fortsätter i en evighet.

Det tar henne inte lång tid att förstå att det är en dödslista.

Ibland står det bara namnen på städer.  

Cass vågar inte räkna namnen, men hon är säker på att det är över tre dussin. Hon mår illa.

Så hörs ett horn inte långt bort och hon tvingas till nuet. Det är ett stridshorn. Striden ska börja.

Hon stoppar ner listan i bakficka.

 

Nedanför muren har nästan halva lägret samlats och med mellanrum släpps ett antal utanför muren mot kungens armé med dragna vapen.

Uppe på muren siktar och skjuter soldater med laddade gevär och harpuner. Varje sekund hörs ett skrik från en träffat soldat.

Alster står kvar på sin plats och gormar. Nu ser han mer stressad och arg ut än någonsin och blicken är stirrig.

När han ser Cass komma tvekar han inte utan ropar dit henne direkt.

”Aggressor!” ropar han. Cass springer dit, bara för att nästan direkt mötas av en hård käftsmäll. Hon är för chockad för att säga någonting och kinden pirrar. ”Vart har du varit?!” skäller Alster. Hon hinner inte svara förrän hon möts av ännu en käftsmäll. Den här gången använder Alster sina otrimmade naglar och gör upp ett sår på huden. Blodet droppar från revan och rinner längs huden. Ögonen svider i den kyliga vinden.

”Jag har inte tid med det här! Ta en av flykt tunnlarna, vi ska ta till reträtt!” Han är tvungen att skrika för att hon ska höra. Hon säger inte emot utan vänder om och springer mot närmaste utgång.

Men det är en återvändsgränd. Dörren är barrikaderad inifrån så inga fiender ska kunna komma efter.

Nästa dörr är på andra sidan lägret, men är öppet fortfarande. En grupp personer är påväg mot den. När de sista slinker in ser hon att det är Klarissa som är sist.

Samtidigt tar sig fiender över muren med skjutande eldvapen och stora hästar. Några rider åt hennes håll och börjar sikta. En kula missar henne med centimeter.

”Klarissa!” ropar hon. Klarissa som nu ska stänga dörren efter sig vänder sig mot henne. Hennes blick är skadeglad när hon ser Cass springa med soldaterna efter sig. Utan minsta blick mot sin med Aggressor stänger hon porten. Cass hinner just till dörren för att höra den barrikareras inifrån.

”Klarissa!” skriker hon i panik. ”Chuck, Grim, öppna!” Cass bankar på porten i panik. Ingen öppnar och soldaterna kommer närmare.

Hon tvingas vända sig mot dem och tar fram pistolen och siktar. Händerna skakar men hon får iväg ett perfekt skott. Den första soldaten faller till marken och sen den andra och den tredje. Hon är inte säker på om de är döda eller inte, men vill heller inte veta. Hon springer därifrån i panik och håret piskar mot ansiktet som kalla flammor.

Fler av kungens soldater får syn på henne och skjuter med sina gevär i ett kulregn. Hon tar skydd bakom ett klippblock.

Hjärtat bankar och halsen är torr. Hon är fylld med adrenalin så det tjuter i öronen.

”C!” Rösten kommer från Korpe som lyckats ta sig ur tortyrkammaren, och som nu hukar sig en bit bort. Han ser ännu värre ut i dagsljus då alla sår och smutsen syns mera. Han har lyckats öppna en tidigare igenrostad och bortglömd flykttunnel. Tunneln verkar mörk och ogästvänlig.

Korpe sträcker fram en smutsig hand till henne. Hon tvekar förvirrat, tills ljudet av soldaternas skjutande pistoler väcker henne. Hon tar Korpes hand som känns spänd och frusen i hennes, och han drar henne med sig in i tunneln. Han stänger snabbt porten och barrikaderar den. Sekunder senare kommer soldaterna fram och börjar banka på porten i försök att öppna den, men gångjärnen håller. Minuter går men tillslut ger soldatern upp. En av dem sparkar mot porten i raseri.

Risken finns att de går för att hämta dynamit, så Korpe och Cass bestämmer sig för att följa tunneln till ytan.

 Fortsättning följer i del 17.

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …