NÄSTA II Kapitel 1.2

Berättelser

BERÄTTELSER.

Olivia Thomas

Torsdag 11:32

 

Jag la upp fötterna på bordet, och trots att rummet var mörklagt och den franska filmen stod på högsta volym så kunde jag känna Ms Evans isande blick träffa mig. Jag mötte hennes blick och drog långsamt ner fötterna med en suck från bordet och höjde istället musiken med tre snabba klick på hörlurarna. Jag hade aldrig varit särskilt förtjust i henne, och jag var ganska säker på att det var ömsesidigt. Hennes blick hade inte lämnat mig och det kändes nästan som om den sjönk in i huden på mig. Eftertexterna la sig över tavlan som ett täcke, lamporna tändes tvärt och jag skakade av mig den obehagliga känslan av att bli iakttagen.

I matsalen satte jag mig vid Emma, Amanda och Sophia som redan hade hittat ett ledigt bord. Det enda jag hade på min tallrik var lite av pastan som fanns som alternativ till soppan. Att välja mellan de två var som att välja mellan pest eller kolera.

“Men det är bara en fest, så det spelar ju ingen roll” Sophia petade runt lite i sin pasta med gaffeln.

“Det är inte bara en fest, det är Brads fest, jag menar det klart att vi ska gå! Olivia hjälp mig här.”

Emma såg på mig med en vädjande blick och jag himlade med ögonen mot henne innan jag vände mig mot Sophia. “Det finns en första gång för allt, och för en gångs skull så måste jag hålla med Emma.”

Hon klappade entusiastiskt med händerna och såg nöjt på Sophia innan jag fortsatte:

“Alltså det kommer bli årets bästa fest, det vet vi alla, och jag kommer i alla fall inte att missa den.”

Sophia rullade med ögonen och såg mot Amanda.

“Så du ska också gå?”

Hon snurrade lite på armbandet som satt runt handleden.

“Jag vet inte riktigt, jag menar mina föräldrar kommer aldrig låta mig gå”

Emma kollade på henne som om det Amanda just hade sagt, hade talats på ryska. 

“Amanda. Tror du att mina föräldrar kommer låta mig gå? Svar nej. Och det är därför jag inte kommer att fråga dem.”

Hon ryckte på axlarna samtidigt hon puttade tallriken ifrån sig.

“Så du kommer gå ut utan att fråga dem?”

Hon himlade med ögonen.

“Ja, var jag inte tydlig nog?”

Man kunde känna den jobbiga stämningen i luften som gradvis hade byggts upp,

“Så… ingen av er har pratat något med William?” sa jag för att rädda den korta stunden som var kvar på lunchrasten.

Jag såg mig om runt bordet och märkte att jag åtminstone fångat upp Emmas uppmärksamhet. Jag tvekade innan jag fortsatte, jag var inte säker på att jag skulle berätta, men de skulle ju ändå få veta.

“Jag har hört att han och Ethan… umgås, igen” jag kollade upp på Emma och att döma av hennes ansiktsuttryck var hon överlycklig.

“Jag sa ju att de skulle lösa det till slut!”

Jag petade lite på glaset med plastfolie över Colins högt älskade peruanska höghöjds-azalea som stod i fönstret, i söderläge helt enligt instruktionen. Han hade beställt den från International Garden Society, med hans egna veckopeng.

“Så töntigt” hade jag konstaterat så fort han hade fått hem påsen med frön och den lilla bruksanvisningen.

Jag knackade lätt på plasten med nageln, och ett två tre, så enkelt att låta bli men så frestande att göra. Jag tryckte nageln genom plasten utan några svårigheter. Han skulle förmodligen bli förkrossad över att min handling skulle leda till hans lilla plantas död, men han hade ju en hel påse med frön kvar.

Mitt sadistiska upptåg avbröts dock av mamma som stod i köket och som nu ropade på mitt namn så att hela huset ekade av hennes allvarliga, men ändå spröda röst. Och med ovanligt tunga steg tog jag trappan ner till henne.

”Och se vem som tar sin dyrbara tid till att hasa sig ut ifrån sitt rum och faktiskt umgås med sin familj ett par minuter” sa hon medan hon fyllde på det tomma vinglaset. 

Det kändes ständigt som om föräldrar glömt hur det var att vara tonåring, konstaterade jag innan jag suckade och satte mig på en pall vid köksbänken.

”Hej på dig med.”

Hon ställde sig vid fönstret och gungade långsamt glaset fram och tillbaka.

“Du vet vad det är för dag imorgon va? Fredag.”

Jag tog upp telefonen och drog tummen över den repiga skärmen.

“Det är imorgon som vi ska ha släktmiddagen som vi har pratat om så länge, snälla säg att du inte har glömt den.”

Helvete.

“Nej” jag tog en kort paus innan jag fortsatte, “hur kan man glömma den dag då vår lätt dysfunktionella släkt och familj ska samlas.”

Hon gav mig en irriterad blick innan hon höjde glaset mot munnen och lät vinet färga hennes läppar mörkt röda.

“Olivia säg inte så där.”

“Det är ju sant, halva släkten är alkoholister och andra halvan är bara självgoda jävlar som inte bryr sig om något annat än sig själva och pengar.”

Hon ställde ner glaset så hårt att jag trodde att det skulle gå sönder.

“Det räcker.” Hennes ton var bitter, som en bieffekt av vinet.

“Och låt oss inte glömma farbror Henrik, han är ju en kategori för sig själv.”

“Att du fortfarande tänker på det där. Det var längesen Olivia, och dessutom så var det en olyckshändelse.”

Hon tog återigen upp glaset och med en snabb rörelse svalde hon snabbt det sista som fanns kvar. Hennes blick begravde sig i mig samtidigt som jag reste mig upp.

“Vi vet båda vad dom märkena på hennes armar betydde!”

Jag hörde hur hon tog ett djupt andetag innan hon sa något.

“Det är bäst att du ändrar den uppfattningen tills imorgon, för du ska vara där.”

Det hon sagt var nästan skrattretande.

“I helvete heller.”

Jag gick ut ur köket och smällde igen dörren efter mig. Halvvägs upp för trappan kunde jag höra henne skrika efter mig,

“Din pappa kommer bli road över att höra om den här konversationen!”

 

Hannah Svedberg Wallmo

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …