BERÄTTELSER.

Del 15.

Alster stirrar på henne glasartat. Han visar inga känslor. Det går ett par sekunder och Alster ser ut som han försöker skicka över tankar till henne telepatiskt. Men så blixtrar någonting till i hans ögon och han andas ut genom näsan i en irriterad suck.

Förhoppningsvis har hennes ögon inte avslöjat någonting. Rädsla eller förvirring kan båda ha satt henne i fara i den här situationen.

Men Alster lugnar ner sig. Han vänder sig mot vakten som står vid dörren. Vakten öppnar dörren och in kommer en kvinna. Cass kan inte känna igen kvinnan, hennes ansikte är också maskerat med en röd näsduk. Men hennes hår är böljande vinrött och ögonen trötta och rynkiga efter alla tuffa åren hos de fördömda. Kvinnan ställer sig bredvid Korpe som inte rör sig. Han fortsätter bara betrakta Cass under tystnad. Cass försöker att inte se honom i ögonen.

Det är så tyst. Facklan bakom dem fladdrar. Det måste finnas en ventilationstrumma någonstans som släpper in kall luft.

”Korpe”. Alsters röst väcker allas uppmärksamhet och Korpe vänder sig åt honom. Han ser trotsig ut. ”Du är långt hemifrån, oäkting. Vad gör du här?” Alster använder benämningen för att dra ner Korpe. Det fungerar. Korpes tidigare koncentrerade blick blir bister och vacklar i uppmärksamhet.

”Letar efter er förstås, vad annars?” skämtar han till svar. Cass ser hur Alsters mungipor vrids i ett lätt flin under näsduken.

”Och hur hittade du hit? Du var inte långt bort när du blev upptäckt. Du måste haft en vägvisare eller så visste du redan vart du skulle börja leta”. Korpe tittar inte på Cass, vilket gör henne lättat.  

”Vi har haft våra aningar ett tag”. Alster fnyser, inte övertygad.

”Har du några följeslagare med dig?”

“Självklart. De är ett halft dussin utspridda någonstans i närheten och letar”. För första gången säger Cass något.

”Hur många?” Korpe tittar på henne och ansiktet mjuknar.

”Inte tillräckligt för att slå er, men tillräckligt stor för att göra sina ärr, ifall det behövs”. Han ler inte längre. Han är i underläge. Förlorad.  

Det blir tyst i någon minut och ingen säger någonting. Så rycker Alster till från sin plats.

”Jag har allt jag behöver för stunden”, säger han till ingen särskilt. Vakten öppnar dörren och släpper ut honom och den maskerade kvinnan.

Cass väntar tills de försvinner innan hon ber vakten att lämna rummet han med. Han tvekar men säger inte emot och låser dörren om dem.

Det blir tyst. Korpe tittar på henne och gör en grimas som liknar ett leende.

En spänd tystnad senare tar Cass av sig näsduken och lutar höften mot bordskanten. Det röda tyget faller ner i hennes handflata.

”Hej, igen”, säger Korpe.

Han uttrycker sig inte som i kungaborgen då han varit så arg på henne och på sig själv. Han hade haft en bra anledning. Hon hade attackerat oskyldiga människor och personer han bryr sig om.

Och dödat dussintals andra, viskar en liten röst. Den låter som odjuret från hennes mardrömmar. Det bränner till i såret i sidan.

”Hej, Korpe”, svarar hon. Rösten är skrovlig och tyst. “Vad gör du här egentligen?” frågar hon. Korpe suckar irriterat.

“Letade efter dig”. Det visste hon redan.

“Varför?”

“För att återgälda den stukade armen”, snäser han. Sarkasm, hans bästa vän. Cass stirrar honom i ögonen. Korpe suckar irriterat igen. “Som du säkert vet har vi letat efter eliten ett tag nu. Jag gissade att du tillhör den och bestämde mig för att följa efter. -Det jag sa innan var sant, vi har haft våra aningar om ett läger ett tag nu, vi trodde bara inte att det skulle vara så nära och så… välbefolkat. Vi antog att det bara skulle vara soldater, men jag såg dem. Unga och gamla, familjer med barn, föräldrar”.

Kungen tror alltså att de fördömda har ett mindre antal rekryter. Det skulle ge dem ett överhand i en potentiel attack. De är beredda på ett mindre antal.

Men någonting i Korpes historia håller inte. Cass lyssnar efter tecken på tjuvlyssnare. Allt är tyst utanför, men vakter står placerade utanför dörren. Väggarna är troligen ljuddämpade för att hålla inne skriken. Det är ju ändå en tortyrkammare.   

“Korpe”. Korpe vaknar upp ur en tanke han grubblat över den senaste minuten. Han vänder sin halvtomma blick mot henne. Han verkar utmattad. “Hur många är det som väntar på dig?”

Han är tyst, försjunken i en tanke igen. Han tänker under tystnad och blir plötsligt blek och besvärad. Han drar i handfängelsena och flackar nervöst med blicken.

Det får Cass hud att knottra sig.

“Korpe. Hur många är det som väntar på dig?” Korpe tittar upp på henne och hans blick är allvarlig och nära inpå, rädd. “Korpe, hur många!” ropar hon. Korpe slickar sina spruckna och blodiga läppar.

“Hela vaktstyrkan”. Cass ansikte blir vitt när hon ser det framför dig.

 Över hundrafemtio beväpnade soldater väntar på dem just nu utanför murarna. Väntar på order om en strid intill döden.

Fortsättning följer i del 16.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här

Läs del 13 i C här

Läs del 14 i C här