C: Del 14

Berättelser
2

BERÄTTELSER. Det har gått mer än en vecka. Cass är trött på sin hårda bänk till säng, som skiljer sig starkt från den bekväma sängen i kungaborgen och hon är trött på den smaklösa maten man blir serverad.

Men det värsta är ändå mardrömmarna. De har plågat henne varje natt och fått henne att dra ut på sin sömn. Hon har fått knappt fyra timmars sömn per natt under dagars tid och har börjat skippa morgonträningen, efter att Klarissa fällt ner henne på marken med ett krokben några dagar innan. Efter det hade Klarissa knappt kunnat gå en minut i Cass sällskap utan att tracka ner på henne och fått henne på en mordlystet humör.

Finn hade börjat komma med “uppiggande örter” som han kallar dem, för att hjälpa henne. Men det är bara droger. Självklart tar hon dem så hon kan klara sig genom dan.  

Men så en natt slutar drömmarna. Hon sover sig igenom hela natten och känner sig utvilad morgonen därpå. Hon förstår knappt vad som hänt och väntar sig först att höra knackningar på dörren och att det ska visa sig vara ännu en mardröm, men det gör det inte. Hon börjar le. Äntligen är det över! tänker hon och reser sig ur sängen, plötsligt hoppfull och glad.

När hon kliver ur tältet skiner solen varmt i hennes ansikte, trots att luften fortfarande är isande kall.

Hon går till träningsarenan där sparringen just börjat. Aggressorer, Spejare och Spöken (män och kvinnor med vitt, oftast kort hår, och som är som bäst på att smyga nästan osynligt i sina omgivningar) sparras skämtsamt med varandra. Klarissa, Chuck och Grim står i position och Grims kind är smutsig av lera efter att ha förlorat förra ronden. När de ser henne komma avbryter de och tittar misstänksamt. Finn reagerar också borta hos Spejarna och börjar le. Cass besvarar leendet med ett flin som hon sedan räcker över till Klarissa och hennes kompanjoner.

Alster står ensam vid sidan av och ser uttryckslöst på när hon går förbi. Antingen bryr han sig inte eller så är han bra på att inte visa sina känslor.

Nattens lugn har fört med sig sån lycka och hon känner sig starkare än någonsin innan. Hon hälsar på sina sparringpartners. Alster lyssnar på avstånd och Klarissa tvingas vara trevlig.

“Välkommen tillbaka, Aggressor”, säger hon motvilligt. Cass flin blir bredare.

“Tack så mycket, Klarissa”, svarar hon ödmjukt och lägger handen mot hjärtat, spelar rörd. Klarissa morrar och höjer armarna för strid. Cass gör likadant.

Klarissa tänker just gå till attack när de blir störda av ljudet av hovar. Ingen rider innanför murarna om de inte har bråttom någonstans och är inom vaktgardet.

Bakom dem kommer en man med rustning, ridande på en brun häst. Han stannar några meter ifrån Alster och hästen gnäggar frustrerat.

“Vi har hittat en spion, sir”, säger han till Alster när han klivit av hästen.

“För honom bara till tortyrkammaren så kommer jag förbi senare”, säger Alster ointresserat och tittar bistert på de som slutat sparras för att lyssna.

“Sir”, säger vakten igen. “Jag tror du vill träffa honom med en gång”. När någon ifrågasätter de fördömdas ledare handlar det om någonting väldigt viktigt.

“Fortsätt”.  

Vakten tittar på Spejarna och Aggressorerna som börjat visa lite mer intresse i samtalet. Vakten fuktar läpparna.

“Spionens namn är Korpe Ekvall, han är oäkting till kungen och väntar på dig i tortyrkammaren”.

*

Tortyrkammare. Ett väldigt överdrivet namn. När vakten nämnt tortyrkammaren hade Cass direkt föreställt sig ett stort rum, långt ner under jorden som en fängelsehåla, full med olika tortyrredskap. Men tortyrkammaren visade sig bara vara ett fönsterlöst litet rum med ett bord och en ensam stol.      

Alster hade valt Cass till förhörsmedhjälpare. Att möta Korpe igen, bastardprinsen som besvärat och skrämt henne i kungaborgen, kändes inte så frestande. När han ser henne kommer han direkt att skvallra. Men hon hade känt sig ansvarig för att ha fått honom att söka sig hit. Ansvarig för ha satt lägret och dess människor i fara. Dessutom kan Korpe ha tagit med sig följeslagare. Vakten hade bara nämnt Korpe, men fler kan gömma sig i närheten. Hon måste ha svar.

Dörren öppnas till det dystra, mörka rummet och Korpe släpas in, kedjad om händerna och fasthållen av en soldat. Han verkar trött och sliten och när de sätter ner honom på stolen och med hjälp av en brinnande fackla lyser upp så ser man hans mörbultade ansikte. Det är svullet och täckt av smuts och sår från skosulor och grusig mark. Hans ögon är dock vakna och söker sig runt i rummet. Han kan bara se konturerna av den kvinnliga Aggressorn som står orörlig och tittar på honom från ett mörkt hörn. Alster däremot gömmer sig inte länge. Han kliver ut i ljuset, ansiktet är maskerat med en röd näsduk så bara ögonen syns. Hans händer är klädda i svarta handskar och han bär en täckande kappa i samma färg. Han ser skräckinjagande ut.

Men Korpe tittar knappt på honom. Han tittar på den maskerade, men än så välbekanta kvinnan som kommer fram ur skuggorna framför honom. Han följer hennes konturer, hennes drag, beundrar hennes stormgrå ögon och det böljande orangea håret. Han är en bra soldat, en bra smygare och en berömd charmör. Men skådespelarens konst att dölja sina känslor har han långt kvar att lära.

Han säger ingenting, men det igenkännande uttrycket i hans ögon säger allt. Och han är inte förvånad. Alla i rummet ser det.

Alster vänder sig mot henne, och han är inte glad.

 Fortsättning följer i del 15.     

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här

Läs del 13 i C här

Pingback: C: Del 15
Pingback: C: Del 19
2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …