BERÄTTELSE. Den morgonen är himlen fortfarande grå när Cass möter upp resten av de fördömda som samlats på träningsanläggningen. Anläggningen är nästan en tredjedel av lägret med plan yta.

Det hade snöat under natten och unga pojkar och flickor håller redan på med att skyffla bort snön med stora spadar och skyfflar.

Inga vanliga människor väntar på henne. De har alla ovanligt starka hårfärger.

Det är Klarissa och de två äldre männen från dagen innan (Klarissa har starkast färg av de tre) och fem eller sex andra Aggressorer, plus Alster, ett dussin Spejare med svart hår, inklusive Finn, och vid sidan av gömmer sig ett halvt dussin med kritvitt hår.

När hon kommer närmare ser hon en ung man med guldfärgat hår stå bredvid Alster. Han är tunn och kortare än Cass, men verkar ändå vara nästan dubbelt så gammal som henne. Han iakttar henne vaksamt när hon går förbi och ställer sig i gruppen. Hon verkar vara sen.

I nästan en timma står de bara där medan Alster pratar om veckans schema, om olika saker som hänt (Cass återvändande nämndes) och andra saker som hon knappt hör för hon bara kan tänka på nattens händelser.

När Alster är klar har de delats upp i grupper på tre i sina egna falanger för morgonträning. Självklart har hon hamnat med Klarissa och hennes kompanjoner från dagen innan. Det visar sig att de heter Chuck och Grim och trots deras ålder har de en väldigt svag hårfärgning. Hennes vaksamhet håller henne från att ställa frågor om det. (Men Finn berättar senare att de flesta kommit till de fördömda de senaste årtiondena, inte fötts in.)

Först är hon orolig för att hon inte ska kunna slå de här Aggressorerna i strid, men så fort striden börjar är de som att kroppen känner igen sig och hon fäller alla tre i en snabb strid på några minuter. Hade hon varit i sin gamla form skulle hon troligen gjort det snabbare och mycket skickligare.

Cass märker hela tiden hur Alster och den guldfärgade mannen betraktar henne och rynkar på pannan och diskuterar. Det gör henne irriterad och arg. Hon tröttnar och går dit i ren ilska. De håller fortfarande på att prata när hon kommer fram och sätter ner foten. Men så fort Alster tittar på henne är det som att allt mod rinner av henne och hon hasplar ur sig: ”Vad ska jag göra nu?” Alster tittar bort åt Chuck och Grim som fortfarande håller på med att massera sina mörbultade kroppsdelar. Klarissa ser minst lika illa ut, men hon låtsas inte om det utan borstar bara bort leran från sina tajt sittande byxor.

Alster hummar och klappar högt med händerna och ropar alla tillbaka. Cass backar bak.

”Vi är klara för idag”. Han behöver inte ropa, alla lyssnar ändå. ”Gå tillbaka till era scheman så ses vi imorgon bitti, och då ska alla vara här i tid”. Cass behöver inte titta sig omkring för att se att allas blickar vänds mot henne. Alster ger alla en sista blick. ”Gå”. Alla sätter fart, Cass snabbast av alla. Hon går direkt till sitt tält där hon lämnat schemat. Det ligger på skrivbordet intill hennes odiskade middagstallrik från kvällen innan.

Det står: undervisning stuga 4. Cass tar upp en karta över lägret hon hittat intryckt i en mindre skrivbordslåda. Stuga 4 är en lärosal inne i lägret, intill matstationen och aulan.

Det är alltså för barn. Ska hon undervisa barn? Hur ska det gå?

Hon memorerar vägen i sitt huvud och lägger tillbaka kartan i lådan igen för att inte väcka misstankar, så låser hon dörren och går till stuga 4.

Det visade sig att hon inte behövt vara orolig. Ja, hon skulle vara där för att undervisa barn i åren tretton till femton som snart ska välja sin falang, men Klarissa och några andra Aggressorer tog gärna hand om pratandet åt henne. Hon behövde mest bara vara där för syns skull.

Stuga 4 var en stor lärosal fylld med elever. Alla ställde frågor till Aggressorerna och nästan ingen kom till Cass, då de var alldeles för rädda för henne. Faktiskt så ställde de helst frågor till Chuck som glatt besvarade dem. På fältet eller på träningen visade Aggressorerna sig som tuffa och hårda, men här, med alla ungarna, mjuknar de och blir som små lamm. Även fast hon inte känner dem är de som en familj, det känner hon.

Och i den stunden försvinner alla problem för Cass, om så bara för några minuter.

Men när natten faller, och hon ligger ner i sitt kalla tält, inlindad i tunna filtar hon lånat från förrådet, kommer mardrömmarna tillbaka till henne. Samma dröm, gång på gång. Hon vaknar upp och hör fotsteg, hör en knackning, stiger upp och öppnar. Men den här gången är besten inte förklädd till Finn. Istället håller de kvar till sin oidentifierbara kropp. Flyter samman från människa, till djur, till monster från sagor hon inte minns men som hon är säker på hon hört vid något tillfälle som yngre. Men det värsta är när allt flyter samman och det är hon själv hon ser i varelsens ansikte. Håret är svart och livlöst, ögonen som brinnande kol och de tunna läpparna hopdragna till ett stort flin. Och det viskar: “Jag kommer för dig, Cass”.  

Fortsättning följer i del 14!

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här

Läs del 12 i C här