BERÄTTELSE. Dagen släpade förbi som vanligt, det var precis som alla andra dagar. Men synen av annan färg än grått och svart, som Noll sett i nästan sex år, fick Noll att känna sig på ett mycket bättre humör än på länge. Det surrade i hela matsalen, det var lunch. Patienter, läkare och sjuksköterskor var överallt och det var lite svårt för henne att orientera sig i folkmassan. Till slut kom hon till kön som var prydlig och rak, de som jobbade hade alltid koll så ingen gjorde något dumt. Hon ställde sig bakom en silhuett som verkade vara kroppen av en människa med krökt rygg, kanske var personen gammal? Noll riktade sin blick uppåt men tittade hastigt ner igen. Ljuset från lamporna var inte lika smärtsamma som solen men det sved till ändå. Hon trodde att hennes ögon var väldigt ljuskänsliga men visste inte säkert. Någon ställde sig bakom henne, hon kunde höra hur någon trampade med foten. Snabba, lätta och låga som blev till höga stampningar. Noll kunde höra att det var en liten flickas röst. Den var pipig och lät väldigt dominerande. Det var den femte gången den här månaden flickan har ställt sig bakom henne.

”Jag är hungrig och kön är ju hur lång som helst! GE MIG MATEN!” pep flickan högt, några kollade åt hennes håll. Det var såhär varje lunch ändå. Noll hade redan blivit van. Hon hade hört att flickan hade varit väldigt bortskämd och älskade att vara först på allt, men det kanske bara vara hur vuxna såg på barn som henne.

”Men kära du, lille Ossy, om du hade klivit upp tidigare kanske du skulle ha fått din mat nu” sa någon väldigt försiktigt, nästan rädd för att ens prata med flickan.

”Kalla mig inte ’lille Ossy’! Vill du bli kallad ’lille skötaren’ eller?!” pep hon argt tillbaka, nästan lite för omänskligt. Noll vred sig om, såg lockar framför hennes ögon som strök hennes kind.

”Stå inte så nära då bandageögon!” pep hon och Noll kunde se hur mycket hår flickan hade. Det var synd hur hon uppförde sig, hon var ju väldigt söt. Noll gissade på att flickan, som verkar heta Ossy, hade ljust hår för den gråa nyansen var väldigt svag.

”Ossy, du vet att det inte hjälper att vara otrevlig” sa hon kort. Det var första gången Noll sa något till henne, det längsta hon hade sagt till de flesta. Ossy verkade inte bry sig och korsade sina armar och kollade upp i taket. Noll suckade, vred sig framåt igen och tog sin mat när hon var framme. En skötare kom upp till Noll när hon försökte leta plats. Han hjälpte att vägleda och frågade om hon ville sitta där eller där. Till slut satte sig Noll vid ett runt bord med fyra platser. Hon satt alltid ensam, hon tyckte inte om att vara bland människor, hon såg de ju knappt.

”Jag sätter mig här ifall du inte såg mig” pep en röst. Det var Ossy igen, men hon lät mindre taskig. Noll nickade bara, hon undrade om alla bortskämda var så som flickan var. Ossy satte sig ner men började inte genast äta. Hon verkade stirra på Noll.

”Varför är du flintis och har bandage runt ögonen?” pep hon nyfiket fast inte så otrevligt som hon trodde hon skulle låta. Noll kände på sitt huvud, det var kalt, inte ett spår av något hårstrå.

”Det kan vara mitt cancer, eller att jag bara är född såhär” sa hon snabbt, ville inte prata så mycket om det ämnet eftersom hon själv inte riktigt visste mycket om det. Ossy verkade dock inte vilja vara tyst.

”Jag har sett dig sitta ensam jättelänge, vill du inte ha sällskap?” pep hon. Det var snällt av henne. Hon brukade inte vara så snäll.

”Jag tycker om när det är tyst” sa hon och stoppade in en gaffel med mat i munnen utan att tänka sig för. Noll höll sig för munnen, maten var brännande hett. Ossy räckte fram ett glas mot henne.

”Brände du dig så drick. Jag tror du glömde att hämta din dricka” pep Ossy. Hon blev sötare när hon brydde sig. Nolls hjärta kände sig lite varmare.

”Tack, men jag kan hämta min dricka så behöver inte du ge mig din” sa Noll och reste sig. Hon var på väg att lämna bordet då Ossy grep tag om hennes arm. Hennes händer var iskalla, som att hon har varit ute i snön och tagit upp det utan vantar.

”Går du själv kanske du inte hittar tillbaka” pep hon. Var det här Ossy? Eller kanske Noll har fått fel bild av henne. Noll nickade, önskade att hon kunde släppa taget om armen. Men Ossy höll kvar sitt grepp, reste sig upp och följde efter. Noll kunde höra viskningar, några pekade diskret mot deras håll. Noll kände sig lite generad, hon gillade inte uppmärksamhet, att vara i centrum var inte hennes grej.

”Är den bortskämda Ossy med cancerflickan?”

”Vadå, är du också blind?”

”Nej, det är bara ovanligt…”

Viskningar och diskuteringar kring Noll och Ossy slutade inte tills de satt på bordet. Den lilla sträckan kändes som ett mil att gå och hon kände sig trött fast inte fysiskt. Ossy verkade ha fokuserat på sin mat än sitt prat vilket var skönt för Noll.

”Hej, Patrik! Här är jag! Letade du efter mig? Saknade du mig redan?” började hon efter en stund och vevade sina små armar hysteriskt mot någon. Ett nervös skratt kom och Noll kände genast igen det, fast hon visste egentligen redan eftersom Ossy hade ropat hans namn.

”Såja Ossy. Jag kom faktiskt för att se om Noll hade fått några syner” sa han och lät inte alls som han lät igår. Hans röst var mer bestämd och mindre nojig. Noll skakade på huvudet men kom sedan på den röda färgen från hans slips.

”Eller jo, jag såg en röd nyans av din slips igår bara någon sekund efter du gav mig min medicin” sa hon och log. Hon gissade på att han också log.

”Vad bra, du kommer få en dos till ikväll men jag ska se vad jag kan göra för att det ska smaka bättre” sa han och gick iväg. Ossy reste sig hastigt upp och sprang iväg, troligtvis efter Patrik för att prata på med honom. Hon glömde nog att ta med sin tallrik och glas. Noll suckade, nog för att hon var tolv men hon kändes som en gammal gumma. Hon reste sig upp, tog Ossys saker och la den på sina egna innan hon gick iväg för att lämna den på en bricka.

Sedan gick hon till sitt rum och tänkte på sin dröm hon hade igår natt, den kändes så verklig, som att hon hade själv varit i den, som ett minne. Hon var ute i den verkliga världen, mindes nästan allt som hon gjorde och sa i drömmen. Det skiftade i olika åldrar och saker hon trodde hon gjorde. Noll undrade vem det kunde vara eller varför hon drömde den drömmen. Hon hade aldrig drömt sådant förut, inte med färg i alla fall. Men i drömmen sade personer ett namn. Och namnet var bokstavligen Ett.

Premprida Chueasathum

Bild: Premprida Chueasathum 2018

Läs del 1 i Noll till Nio här