BERÄTTELSE. På natten är det helt tyst i de fördömdas läger. Cass ligger ner i en hård säng utan kuddar och med bara en tunn filt om sig. På andra sidan tältet står en eldstad som hon tänt timman innan. Elden har redan dött och veden är slut.

Hon huttrar i vinterkylan. Hur kan någon stå ut med det här? undrar hon gång på gång i sitt huvud.

Så hör hon plötsligt ljud och spänner sig ännu mer. Det är ljudet av smygande fötter, men med hennes hörsel hörs det lika tydligt som vilka fotsteg som helst. En vakt hade patrullerat förbi hennes tält innan (han hade faktiskt skyndat på stegen för att komma bort från henne) men en vakt hade inte behövt smyga.

Stegen kommer närmare tills de är precis utanför. Där stannar det och det är knäpptyst för en stund. Sen hörs en låg knackning. Två snabba, tystnad, en snabb, väntan, två snabba, väntan och tystnad, en snabb, väntan och tystnad, en snabb. Det är morsealfabet för F I N N.

Cass reser sig upp och öppnar dörren. Precis som hon trott står Finn där bakom, gömd i skuggorna och under en svart huva så ansikte knappt syns, men det är han. Finn frågar inte utan går direkt in i tältet.

Innan hade Cass haft tid att titta igenom sitt rum. En enkel militärsäng längst till vänstra hörnet. Ett dammigt skrivbord fullt med orörda papper i sorterade högar. En stor byrå intill sängen, bara fylld till en fjärdedel med kläder, resten med vapen.

Hon hade ett eget kök vid högra väggen. Allt sa väldigt mycket om hennes personlighet. Inte en enda tavla, målning eller litet krimskrams. Inte heller något hon sparat från sin barndom eller som ska påminna om någon närstående. Det är väldigt dystert.

Finns blick facklor runt i rummet som om han letar efter någon.

”Jag har aldrig varit här inne förut”, svarar han. Det gör henne lite överraskad. När Finn pratat om henne hade han fått det att låta som om de varit bästa vänner.

”Vad gör du här Finn?” frågar hon istället. ”Kan inte du hamna i trubbel om dem hittar dig här?” Finn vänder sig mot henne igen och drar ner sin huva. Cass drar skrämt efter andan och backar tills ryggen möter dörren bakom henne.

Det är inte Finn som står framför henne, det är varelsen från borgen.

*

Cass rycker i dörrhandtaget i ett desperat behov att komma ut, men dörren har låst sig. Det svarta monstret framför henne behåller formen av Finn och ögonen, brinnande röda, lyser som eld i mörkret. Cass ser sig omkring för en utväg, men det finns ingen.

Varelsen tar steg mot henne och Cass rycker allt hon kan i dörrhandtaget utan framgång. Besten kommer fram till henne så det bara är någon centimeter mellan deras ansikten. Hon kan känna såret i sidan pulsera av varelsens närvaro.

Varelsen andas tungt mot hennes ansikte. Andedräkten stinker av död. Hon trycker sig mot dörren med hopknipna ögon. Hon vill gråta men tårarna kommer inte av skräck.

”Jag kommer för dig, Cass”, rasslar varelsen. Sen är det tyst. Varelsen är borta.

Hon vaknar med ett ryck i sin hårda säng, genomsvettig i kylan. Hennes kinder är fuktiga av tårar och hon darrar.

Allt hade bara varit en dröm, men varelsens ord hade varit uppriktiga.”Jag kommer för dig, Cass”. Orden hörs fortfarande i hennes huvud. Besten är på väg. Den hade markerat henne som ett byte i den där grottan, och när hon flytt hade den hittat henne i kungaborgen och på något sätt fått henne att slå ner hela vaktstyrkan, utan att minnas någonting om det efteråt.

Den är verklig och den är farlig och den är efter henne. Den kan ta formen av hennes nära, som den gjorde med Finn, och den kan dyka upp i ens drömmar.

Cass sätter sig upp och lutar huvudet bakåt mot väggen i en snyftning.

Vad har hon för chans mot en sån best?

Fortsättning följer i del 13.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här

Läs del 11 i C här