BERÄTTELSE.

Finn hade inte berättat att Alster var en aggressor, men det borde hon ha förstått. Med ett rykte som Alster (att vara hänsynslös och krigsgalen), måste man vara en mycket skicklig stridare.     

Alster bjuder dem in i sitt tält, som inifrån är uppdelat i två enkla rum. Ett sovrum som inte syns från det första rummet, och skyms av ett draperi i svart vattentåligt tyg, som det tälten utanför är gjorda av.  

Det första rummet är en mindre version av ett kontor och ett krigsrum. Intill sovrums draperiet står ett enkelt skrivbord i lackat trä och en kal stol. På skrivbordet ligger en karta med små konstgjorda trupper utplacerade på. De verkar planera för ett litet anfall, med tanke på den lilla mängden soldater som placerats ute i skog och terräng runt en byggnad, fästning eller liknande.

Resten av rummet är prytt med bekväma stolar, små bord och byråer. Över en byrå och halva väggen hänger fler vapen. Det är glansiga yxor, eldvapen, och prydda knivar och dolkar.

Alster har tillbringat mycket tid på sin hobby.

”Sätt er”, säger Alster lugnt bakom dem. Han pekar med en utsträckt arm åt några fåtöljer intill en döende eldstad. Cass tvekar, men Finn tar henne i armen och leder henne dit. Hon sätter sig ner i en överraskande bekväm stol och Finn släpper taget om henne. Hon fortsätter att ta in tältets inredning. Hon hade inte väntat sig en fängelsehåla eller tortyrkammare inne hos de fördömdas ledare, men rummet verkar ändå mycket hemtrevligare än vad hon förväntat sig. Om man nu bortser från den imponerande vapensamlingen på väggen.

Hon väntar, men Alster sätter sig inte. Han ställer sig istället bakom sin stol och lutar sig mot ryggstödet. Den glödande kolen i eldstaden lyser döende bakom honom.

Alster tittar på dem, iakttar och tar in deras utseende och verkar kunna se igenom dem, se varje lögn, varje tanke, varje önskan. Han rynkar äcklat på näsan.

”Vart har du hållit hus, Aggressor?” förhör Alster. Han pratar med Cass. Hon fuktar nervöst läpparna och hoppas att hon inte darrar på rösten.

”Jag har varit på ett personligt uppdrag”. Hon kupar händerna i knät och lutar sig bakåt i stolen. Försöker se avslappnad ut. Alster ler oskuldsfullt.

”Vad för uppdrag?” frågar han. Belysningen får hans ögon att se gula och onaturliga ut. Likt ett vilt djur.

”Det har inte du med att göra”. Finn hade berättat att hon inte är rädd för något eller någon. Men mannen framför henne får huden att knottra sig och pannan att fuktas. Alster verkar inte ta illa upp. Han skrockar framför henne.

”Som du vill, Aggressor”, säger han. Leendet är inte lika uppriktigt som innan, mer … fundersamt. Som om hon plötsligt blivit mycket mer intressant de senaste minuterna.

“Klarissa”, ropar han. Nästan direkt kommer tjejen med det orangea håret, (rivalen), in genom dörren. På närmare håll kan Cass se att hårfärgen bara skiljer sig med någon ton mellan dem. Rivalen, Klarissa, har stora mörka ögonbryn som inte matchar till det orangea håret, små olikfärgade ögon (ett grått och ett brunt), en halvt bruten, halvt läkt näsa och en muskulös kropp. Kläderna sitter så tätt till hennes kropp att konturerna av hennes magmuskler och biceps syns genom tyget. Hon tittar förväntansfullt på sin ledare, sen på Cass med samma hatfulla blick som innan.

Hon har säkert stått utanför tältet och hoppats få höra lite skvaller.

”Ni ropade”, säger hon vördnadsfullt. Smöris.

”Jag vet att jag gjorde det, Aggressor. Du ska visa Cassendra tillbaka till hennes tält och dela med dig av morgondagens arbeten. Imorgon bitti ses vi som vanligt vid träningsanläggningen”. Alster sätter sig ner i stolen och kupar händerna precis som Cass gjort innan. Klarissa tycker inte om vad Alster sagt, men det är en order och hon är smart nog att inte säga emot. Hon bugar åt sin ledare och nickar åt Cass att följa efter henne.

Cass söker Finns blick, han reser sig för att följa med dem.

”Spejaren stannar kvar här”, avbryter Alster. Finn fryser i steget och tittar på sin ledare. ”Vi har lite kvar att diskutera”. Finn nickar direkt och sätter sig ner i stolen igen. Han ger Cass en snabb blick. Cass suckar men följer med Klarissa ut.

”Roligt att ha dig tillbaka, Cassendra”, ropar Alster efter dem. Men Cass är redan på väg ut och tränger hans röst ur huvudet.

*

”Vart har du egentligen hållit hus?” frågar Klarissa när de tagit sig från Alsters tält och vimlet av människor som samlats utanför.

”Vad menar du?” Cass nonchalerar frågan, hon förstår precis vad Klarissa menar.   

”Vadå? Du skickas bara ut på ett hemligt uppdrag ingen får veta om och är borta i tre veckor, och utan någon anledning börjar folk säga att du är död. Snälla”, fnyser hon. ”Vad handlade det om?”

”Har inte du med att göra”. Cass gör sitt bästa för att låta spydig och ointresserad, men hon verkar inte få kläm på det.

”Man har ju fått höra en hel del tillfredsställande rykten här, som du säker förstår. Tyvärr verkar det som att de bästa inte är sanna”.  Hon suckar spydigt.

Klarissa stannar vid ett matförråds tält. Det är nästan lika stort som Alsters tält, fast med svarta vindskydd istället för mörk blåa, som täcker det hela.

Klarissa tar fram ett papper från sin bakficka och en penna och börjar skriva något längst upp.

”Här”. Klarissa räcker över ett pappret. Det är ett schema. ”Se till att vara där i tid”. Hon syftar på träningsanläggningen. Klarissa vänder sig om för att gå men Cass stoppar henne.

”Vad ska jag göra här då?” Hon syftar på matförrådet.

”Jag bryr mig inte. Sova, läsa, äta något, bara du lämnar mig ifred”. Klarissa vänder sig om igen och den här gången låter Cass henne vara. När Klarissa försvunnit runt hörnet tittar Cass ner på sitt schema. Förutom några träningspass och grejen imorgon står det bara en massa vanliga uppgifter och tider: närstrids undervisning, vaktpass, matlagning, överlevnads undervisning, frukost, lunch, middag”. Det var fler undervisningsrutor än vad det var av annat. Betyder det att hon lär själv eller lär andra?

Cass känner den påtagliga hungern efter att inte ha ätit på dagar och öppnar dörren till matförrådet, fortfarande tittande på schemat.

När hon tittar upp förstår hon att det här stora tältet inte är lägrets matförråd. Det är hennes sovrum.

Fortsättning följer i del 12.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Läs del 10 i C här