BERÄTTELSE.

Det blir mörkt. Cassendra har suttit ensam hela kvällen, tittat ut över borgmuren och väntat på att få se Finns ryggtavla försvinna in i skogen. Där ska han vänta på henne, skymd av träden och mörkret.

Just som solen försvinner ner över horisonten ser hon honom. Han stannar inte för att vända sig om och se henne, utan fortsätter som den försenade budbäraren han spelar. Allt är bara en uppvisning för vakterna vid muren.

När klockan blir tio är det tillräckligt mörkt. Enligt Cs beräkningar ska vakterna på muren gå därifrån exakt 20.02 och ett nytt par ska dyka upp 20.06. Det ger henne fyra minuter.

Hon tittar på klockan på väggen. Sekundvisaren fortsätter framåt i takt till hennes hjärtslag. Tick, tack, tick…tack. Klockan är exakt 20.02. Men vakterna rör sig inte. Helvete!

Tiden går. Den blir 20.03 men vakterna rör sig inte. Cass stampar runt i rummet i panik. Klockan blir 20.04 och vakterna går därifrån! Hon vill nästan skrika av lycka.

Så fort vakterna gått ner för trappan till muren kastar hon ner det flätade repet av sängkläder och filtar från rummet, och börjar klättra ner. Tyget dras åt när hon hänger fritt i det. Först är hon rädd för att det ska brista, men det håller. Efter en stund är hon nere på marken.

Men det är för sent. Vaktbytet är klart.

Hoppet är inte över än dock. Hon behöver bara ta sig förbi vakterna på muren utan att väcka uppståndelse och hoppa ner i vattnet. Det kan väl inte vara så svårt?

Hon smyger sig in mellan häckarna och tittar närmare.  

Två soldater utan rustning. De har bara närstridsvapen fastspända vid kroppen. De står stilla och tittar ut över skogen med ryggtavlorna mot henne. Hon skulle kunna putta ner dem, men då skulle de skrika. Hon skulle kunna slå ner dem och gömma dem bakom någon häck i trädgården, men så fort hon gav sig på den ena skulle den andre ha tid att slå larm. På något sätt måste hon få bort båda deras uppmärksamhet.

Hon skrapar med stövlarna i gruset. Ett tyst krasande under skosulorna. Så kommer hon på det.

Sakta böjer hon sig ner bakom häcken och tar upp en sten, känner på dess tyngd och räknar ner. Tre, sikta Cass, sikta, två, djupt andetag, missa inte!, ett. Hon sträcker armen bakåt och kastar.

Hon kastar men stenen stannar kvar i hennes knutna hand. En stark arm håller fast henne om halsen som en varning. En annan hand håller ett fast tag om hennes kastarm. En muskulös men slank kropp trycks upp mot henne bakifrån.

“Så enkelt är det inte kära du”, viskar en allt för välbekant röst i hennes öra. Hans andedräkt är varm i den kalla nattluften och får huden att knottra sig på henne. Korpe skrockar belåtet.

“Jag är lite imponerad. Inte direkt chockad, jag hade på känn att du skulle försöka dig på något sånt här, men du var lite kreativ. – Jag antar att du tänkte smyga dig förbi mellan vaktombytet, men när det inte funkar så får man ju försöka på ett annat sätt va?” Korpe sänker hennes arm ner till sidan och lirkar ut stenen ur hennes hand. Stenen faller till marken. Cass drar efter andan när Korpe börjar dra med sina fingrar över hennes bara arm. Korpe fortsätter.

“Du var lite för dålig idag, inte sant”, han säger det som en fråga, men väntar inte på att hon ska svara. “Jag förstod direkt att du bara låtsades. Det var ett tappert försök att få mig och kungen att tappa intresse i dig, eller hur? Få oss att bara låta dig gå? Det var i alla fall min första tanke, men så funderade jag lite till. Varför skulle du vänta när du bara skulle kunna gå när du vill?” Cass försöker svälja skräcken, men den sätter sig som en knytnäve i halsen. Korpe släpper taget om henne med ena handen, men håller kvar armen om hennes hals, vilket gör att huvudet lutas upp mot himlen. Korpes hand dras till hennes sårade sida. Såret hade läkt men huden täcktes än av ett skyddande material, som en platt kudde, för att det inte skulle förvärras när de spärrades under träningen.  

Korpe stannar där och fingrar på bandaget som klistras fast mot huden. Han drar försiktigt bort det så den sårade ytan blottas. Cass kan inte se det, men hon förstår att det förmodligen ser hemskt ut. Korpe andas ut genom näsan. Hon kan känna på sig att han förmodligen flinar åt synen.

Men när Korpes hand möter hennes förstörda hud är det som om någonting blixtrar till för hennes ögon. Hon känner sig blottad, kränkt och ilsken. Hon blir vild och arg och hugger tag om Korpens arm och viker den bakåt samtidigt som hon vänder sig om. Ett knakande hörs när armen hamnar ur led och Korpes ansikte förändras till en plågad grimas. Hans skrik skulle ha väckt hela borgen ur dess sömn om inte Cass täckt för Korpes mun med sin hand. Hon håller kvar hans arm i den plågsamma vinkel tills hans ögon blir blanka och får det att se ut som att han snart kommer svimma av smärta.

Cass ser upp mot borgmuren. Mirakulöst nog hade vakterna inte märkt någonting. Hon ser sin chans.

Hon släpper taget om Korpe och låter honom falla till marken, där hon sparkar honom i huvudet en gång.

Efter det springer hon det fortaste som möjligt till närmaste trappa. Hon räknar till tjugofyra trappsteg och hon är uppe på muren på sekunder. När hon är uppe tittar vakterna förvirrat mot henne med händerna om sina vapen. Hon springer mot räcket, och någonstans nedanför ropar Korpe åt vakterna.

”Stoppa henne!” Vakterna reagerar kvickt, men det är redan över. Cass hoppar från muren och faller. Faller rätt ner mot vallgravens kalla, mörka vatten.

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här